Den vackraste av vårar

 27/3

Söndag, sommartid, vitsippor och vår i luften. Jag vaknar hemma hos mamma, 

efter en solig lördag med födelsedagsfirande. Min fina mamma. 

Hon har tänkt och planerat i mitt ställe när allt kändes svårt och jag 

funderade på att strunta helt i födelsedagen. 

Men så ordnas det med god mat, med presenter och ett dukat bord där mina 

närmsta vänner och familj samlas.  

Kvällen blir så himla fin och bra, och jag blir fylld av tacksamhet över 

att alla gäster verkar ha det trevligt och kommit dit för min skull. 

Jag får en TV, en fin tröja, en plånbok, blommor och ett litet citrusträd. 

Äter god mat och känner mig älskad. 

Och trots att en oroskänsla gnager någonstans inuti mig, 

känns det mesta… lovande.

Jag har fyllt 24 år. Jag är sjukskriven, orolig och elak mot mig själv ibland. 

Men jag har hopp om att det kommer bli bra bara jag ger det här nog med tid och tålamod. 

Och tid har jag. Tålamodet finns det med - det ska bara räcka till också.

2/4

Fredag eftermiddag. Luften är kall men solen lyser in genom fönstren på sjunde våningen. 

Vi har planeringstid på behandlingen och jag ska tänka ut och 

schemalägga helgens alla måltider. 

Första helgen ensam, första helgen bara jag och bara hemma. 

Oro i maggropen: Hur ska det här gå? Hur ska jag klara av 48 timmars ensamhet, 

utan att vara elak mot mig själv? Gå emot impulsen att skita i allt, 

dra ner rullgardinen och vänta ut timmarna. Hur gör man?

Men det går - det gör det faktiskt. 

Och även om merparten av helgens depå av tankekraft förbränns 

i funderingar och grubblerier kring matens rätt och fel, så går det hela helt okej. 

Jag gör det jag ska, äter mina mål, skriver ner mina känslor,

fixar hemma och tillåter mig att må bra. 

Vårvinterluften fortsätter sticka och nypa i huden, men solen fortsätter också att lysa. 

Det är en vacker vår - kanske den vackraste jag upplevt i mitt lilla liv. 

Jag promenerar i naturreservatet, pratar i telefon med min morfar, ritar, 

planterar om mina växter och tvättar mina kläder. 

Barnen på gården rycker förundrat tulpaner och påskliljor ur rabatterna och jag låter dem. 

Ifall de gläds över små, spretiga buketter i ett mjölkglas hemma 

på nattukdsbordet - då gläds jag med dem.

På lördagens förmiddagspromenad har jag Ålevangeliet på ljudbok i öronen. 

Där, på cykelstigen, dyker plötsligt en man upp. 

Han vinglar, mumlar och virrar runt. Tatueringar, svarta kläder och ring i örat. 

Jag tänker: Farlig. Inte ska väl jag. Inte mitt problem. Ska gå förbi och glömma. 

Han ropar: “Snälla, ring 112.” Och jag viftar bort de tveksamma tankarna, 

går över vägen och gör det som är rätt. 

När ambulansen väl är på plats är jag inte längre ensam vid hans sida, 

utan stöttas av andra förbipasserande som bidragit med filtar, 

vattenflaskor och hjälpande händer.

Efteråt får jag en lång kram av en kvinna som lånat ut sin halsduk och 

pratat med mannen medan jag talat med larmcentralen. 

Så skingras vi, och jag fortsätter promenera, till berättelsen om 

ålarnas vandring från Sargasso till Skåne. En historia om livets början - och slut.

Eftermiddagarna är alltid svårast. Timmarna tycks aldrig ta slut, 

dagsljuset bleknar och hopplösheten gör sig påmind. 

Jag är trött, men känner inte ro nog till att vila.

Så jag går på bio. Åtta minuter innan filmen börjar bokar jag en plats 

i den minsta salongen, köper en cappuccino och slår mig ner på rad nummer tre. 

Två timmar senare har jag skrattat högt, ätit mitt mellanmål och njutit av 

både estetik och handling i Lill-Zlatan och Morbror Raring. 

När filmen är slut vågar jag mig på att pratar med tjejen som suttit några 

stolar bort från mig - även hon tjugo-trettio-någonting och utan sällskap. 

“Ensambio, du med?” undrar jag. “Precis”, svarar hon. “Visst är det skönt?”. 

Ja. Det är skönt.

Det är skönt att jag inte längre är lika rädd för att vara ensam med mig själv.

4/4

En lista på små, fina ting:

- Jag klickar på "boka biljetter" och överraskar mig själv med 

att utropa "Yey!" högt.

- Det ligger en lapp i brevlådan där det står att Eva och Maria 

från bostadsföreningen vill nominera mig till styrelsemedlem. 

- Mikrad varmkorv med pulvermos till middag. Ketchup och senap till det. 

- Jag slår mig ner på knä bredvid den tyska utbytesstudenten som kämpar 

med virkningen framför Youtube-tutorials och visar henne hur man ska göra. 

Jag säger: "Imorgon tar jag med mina garner så virkar vi tillsammans." 

Hon blir glad, och det känns bra i magen.

- Jag smyglyssnar på den medelålders mannen och kvinnan 

som sitter vid bordet bredvid mitt inne på caféet. 

De är på sin allra första dejt och försöker trevande lära känna varandra. 

Båda har klätt sig fint. 

- På lördag kommer Linnea. Vi växte upp tillsammans. 

Nu bor hon i Stockholm och lever ett annat slags liv. 

Men det är samma Linnea - och henne längtar jag efter.

- Jordnötssmöret Extra crunchy Himalaya salt från NutsFabriken. Otroligt.

- Jag letar och letar och till slut hittar jag en dunge där det växer ramslök, 

bakom busshållplatsen i parken. Det doftar friskt och starkt i hela köket sedan.

Kramar,

H

Ambivalens och känslominnen

Våren är ambivalent. Den tvekar alltid, ångrar sig

och struntar i att dyka upp. 

Utan förvarning lämnar den en sjukanmälan,

drar täcket över huvudet och låter vintern vara vikarie

ett tag till. Och även om det brukar lösa sig till slut,

blir de där plötsliga ändringarna i personalschemat

alltid lite... besvärliga. 

Oengagerade vikarier kan vara riktiga mood killers

- och även om Vintern borde ha pensionerat sig 

för länge sedan

finns det tyvärr ingen annan att ringa.

Men just nu,

sedan den tredje månadens intåg,

verkar Våren vilja arbeta på heltid.

Om morgnarna sveper tunga dimslöjor

över åkrarna, och den råa nattluften borrar sig in

i benmärgen när jag väntar på bussen. 

Men lagom till förmiddagsfikat

är himlen klarblå och husväggarna varma nog

att luta sig mot en stund. Och det gör jag,

efter skålen med yoghurt och koppen med kaffe.

Jag tar hissen

ner till markplan, promenerar en stund längs

den glittrande kanalen, vilar mot varmt tegel

och betraktar Malmöbornas morgonbestyr.

Andas.

Idag är det söndag och veckan är 11.

För en vecka sedan påbörjade jag en tre månader

lång (om allt går som planerat) dagvårdsbehandling

mot min ätstörning. Jag bytte sjukhus mot kontorslokaler

mitt I city; instängdhet, blodprover och delat rum

mot att få sova hemma igen, att få gå ut när jag vill

och att få röra mig... framåt.

Dagarna går ut på att äta,

på att känna, planera, utvärdera och lära sig förstå

hur den egentligen fungerar - 

den där psykiska sjukdomen som faktiskt är

den mest dödliga men minst forskade kring.

Det hålls föreläsningar om hälsa och mående, 

om mat och vikt, om mindfullness, kroppskännedom

och livet i sig.

Ibland ägnas eftermiddagen åt att se på animerad film,

ibland åt att prata med sin personliga behandlare.

KBT i att vila och att växa, 

med andra ord.

Liksom själva årstidens skiftningar

är min inställning till våren

ambivalent, den med.

Jag känner mig orolig och obekväm

i kroppen, tycker att det skarpa ljuset exponerar

min bleka hy på ett orättvist sätt

och får flashbacks till tidigare år.

Våren har länge betytt 

hårt arbete, trötthet, frusna fingrar och oro

inför sommaren. Kommer jag få tillräckligt

med pass på jobbet? Kommer jag orka?

Kommer jag må sådär dåligt,

i år igen?

På behandlingen har jag lärt mig om känslominnen.

De kan vara negativa eller positiva,

och skapas i samband med att man kopplar

en situation, händelse, tidsperiod, miljö

eller ja - maträtt - till ett visst minne.

Kanske är din rädsla för hundar

baserad på den där gången då 

du blev biten av en schäfer?

Eller den plötsliga ångestvågen som

sköljer över dig varje söndag

baserad på att många söndagar innan dess

varit just ångestfyllda?

För att radera ett negativt känslominne,

 har jag förstått, krävs att du utsätter dig

för den där situationen, händelsen

eller vad det än må vara,

igen,

och åter igen.

Och när hjärnan samlat in tillräckligt många

positiva känslor kopplade till det där som 

tidigare känts farligt, 

börjar den sakta lita på att faran är över.

En tillräcklig dos av fina stunder med hundar,

många glada söndagar eller

x antal chokladbollar som du inte

dog utav att äta,

bildar ett positivt känslominne.

Och ja,

det är väl just det som hela den här behandlingen

går ut på:

Jag måste bli vän med maten och livet,

och göra det genom att gång på gång utsätta mig för

allt det där obehagliga och farliga.

Det är en process som tar tid, kräver energi och tålamod. 

Men än så länge känns allt hoppfullt, 

och ifall jag lyckas bli frisk och fri från den här

skitsjukdomen, så kanske jag till och med

kan bilda mig ett positivt känslominne 

kring våren, på köpet.

Ha en fin vecka, så hörs vi snart.

Kramar på er, alla ni som läser.

H

En ny address

 Det är måndag och veckan är tio. Skåne har prisats med en hel

veckas strålande och hoppingivande solsken.

Klar vinterluft, varma husväggar, stadsbor utplacerade på bänkar

och gräsplättar eftermiddagen ut.

Det är först när solen sjunker ner i Öresund igen

som världen åter blir iskall och grå, och man påminns om

att det inte är sommar riktigt ännu. 

Jag stiger upp klockan 06:00 och tar mig an dagens

första uppgift - liksom varje måndagsmorgon under de senaste

elva veckorna. Ett kort samtal med en sjuksköterska i vit klädsel.

Lysrörsljus. Pip ifrån våg och blodtrycksmätare.

Och en siffra noggrant antecknad i ett diagram

med mitt namn som rubrik.

Jag får ett halsband och en rad lyckohälsningar

innan jag sätter mig i en taxi

med destination Malmö.

En ny address - en att återvända till, varje vardag

vecka ut och in, så länge det är nödvändigt och

tills det inte är det längre.

Ett flervåningshus mitt i centrum, är det.

Våning sju. En lång korridor som mynnar ut i 

stora, ljusa salar med utsikt över halva staden.

Bländande morgonljus och trötta ansikten.

Jag blir serverad frukost samt en generös mängd

information. 

Ord som regler, riktlinjer, faser, mål, utvärderingar 

och utmaningar flyger runt inne på kontoret där jag träffar

min behandlare. Efter vårt 45 minuter långa samtal

säger hon "Det ska bli bra det här"

och jag försöker intala mig att hennes ord

är fakta snarare än förhoppningar.

Dagen är lugn, lång och annorlunda.

Nya bekantskaper, nya förhållningsregler. 

En ny smak på kranvattnet, nya lokaler att hitta rätt i,

ett nytt schema och en ny sorts mat.

Jag äter turkisk yoghurt och granola, en lyxig pastarätt

med örtsås och parmesan, flera glas juice, 

salta nötter och en delicatoboll till kaffet.

Dötiden mellan målen blir tid för måltidsplanering, 

för grubbleri och för att läsa böcker.

Vila - och vila lite till.

Klockan 15:30 släpps jag återigen ut 

i solskenet utanför byggnaden. 

Jag handlar toapapper och flingor inne på ICA

men har tankarna kvar i matsalen,

däruppe på våning sju.

Jag tar regionbussen hem till Lund

men lämnar huvudet i Malmö. 

Lyssnar på en podcast men har nog glömt hörselsinnet

inne i föreläsningssalen där jag satt hela förmiddagen.

Och så är det väl, när man påbörjar något nytt,

byter miljö och kastas in i ett nytt sätt att ta sig an

vardagen; Man lämnar bort en del av sig själv

till den hemvist där tankarna, huvudet och alla ens sinnen

för tillfället flyttar in och slår sig ned - 

på en ny address,

 så länge det är nödvändigt och

tills det inte är det längre.

Kramar,

H

Första mars

 Första mars.

Jag promenerar runt i Lund. Och det känns som att

våren är ett faktum; inte bara något man inbillar sig 

ska komma någon gång.

Jag ser en ekorre springa över vägen och känner solen

mot kinden. Det krasar under kängorna för sopbilen har

ännu inte borstat bort allt grus. Men i dikeskanten brer vintergäck

och snödroppar ut sig som kulörta mattor mitt i allt det brungrå,

och det får gruset att verka oviktigt.

Blommor vinner alltid över grus.

Det är mars och ljuset är gräddigt. Vitt som semmelbullarna

i skyltfönstren, i händerna på förbipasserande tanter och farbröder

och i kyldisken på ICA. Kaffesemlor, vaniljsemlor, kremlor,

Helsingborgssemlor, semmelgröt och semmelburgare. Herregud,

vad mycket tid och tanke som läggs på dessa semlor.

Och egentligen finns det ju viktigare saker - mer drabbande och

hemska och fruktansvärda saker.

Är bakelser värda så mycket av vår uppmärksamhet?

Det funderar jag på.

Och jag kommer fram till att jo, visst får vi ägna oss

åt det förgängliga, goda, finurliga och roliga, 

fastän det finns så mycket

skit och elände alldeles, alldeles nära. Farligt nära.

Hur hade vi annars orkat med att stå givakt

och försvara rättvisan när det verkligen gäller?

Hur hade vi lyckats normalisera det

trevliga och mjuka, ifall det betraktades som totalt

oviktigt?

Jo. Jag tror nog att 

semlorna har ett visst mått av betydelse ändå.

Kanske inte själva bullarna i sig.

Men själva faktumet att de existerar,

delas, ges bort och gör oss lite glada.

I alla fall för en stund.

Kramar,

H