En ny address

 Det är måndag och veckan är tio. Skåne har prisats med en hel

veckas strålande och hoppingivande solsken.

Klar vinterluft, varma husväggar, stadsbor utplacerade på bänkar

och gräsplättar eftermiddagen ut.

Det är först när solen sjunker ner i Öresund igen

som världen åter blir iskall och grå, och man påminns om

att det inte är sommar riktigt ännu. 

Jag stiger upp klockan 06:00 och tar mig an dagens

första uppgift - liksom varje måndagsmorgon under de senaste

elva veckorna. Ett kort samtal med en sjuksköterska i vit klädsel.

Lysrörsljus. Pip ifrån våg och blodtrycksmätare.

Och en siffra noggrant antecknad i ett diagram

med mitt namn som rubrik.

Jag får ett halsband och en rad lyckohälsningar

innan jag sätter mig i en taxi

med destination Malmö.

En ny address - en att återvända till, varje vardag

vecka ut och in, så länge det är nödvändigt och

tills det inte är det längre.

Ett flervåningshus mitt i centrum, är det.

Våning sju. En lång korridor som mynnar ut i 

stora, ljusa salar med utsikt över halva staden.

Bländande morgonljus och trötta ansikten.

Jag blir serverad frukost samt en generös mängd

information. 

Ord som regler, riktlinjer, faser, mål, utvärderingar 

och utmaningar flyger runt inne på kontoret där jag träffar

min behandlare. Efter vårt 45 minuter långa samtal

säger hon "Det ska bli bra det här"

och jag försöker intala mig att hennes ord

är fakta snarare än förhoppningar.

Dagen är lugn, lång och annorlunda.

Nya bekantskaper, nya förhållningsregler. 

En ny smak på kranvattnet, nya lokaler att hitta rätt i,

ett nytt schema och en ny sorts mat.

Jag äter turkisk yoghurt och granola, en lyxig pastarätt

med örtsås och parmesan, flera glas juice, 

salta nötter och en delicatoboll till kaffet.

Dötiden mellan målen blir tid för måltidsplanering, 

för grubbleri och för att läsa böcker.

Vila - och vila lite till.

Klockan 15:30 släpps jag återigen ut 

i solskenet utanför byggnaden. 

Jag handlar toapapper och flingor inne på ICA

men har tankarna kvar i matsalen,

däruppe på våning sju.

Jag tar regionbussen hem till Lund

men lämnar huvudet i Malmö. 

Lyssnar på en podcast men har nog glömt hörselsinnet

inne i föreläsningssalen där jag satt hela förmiddagen.

Och så är det väl, när man påbörjar något nytt,

byter miljö och kastas in i ett nytt sätt att ta sig an

vardagen; Man lämnar bort en del av sig själv

till den hemvist där tankarna, huvudet och alla ens sinnen

för tillfället flyttar in och slår sig ned - 

på en ny address,

 så länge det är nödvändigt och

tills det inte är det längre.

Kramar,

H