Så var det december igen

Jag sitter i soffan framför Js stora, stora TV. Jag har letat fram Svt:s tända brasa. 

En sömlös loop av brinnande ved och sprakande lågor. Är det julstämningens diskbänksrealism? Kanske. Men vad gör man inte.

Det är helt okej med mig, för er som undrar. Jag pysslar med lite av det mesta. Går i lite terapi, jobbar extra i pappershandeln. Söker jobb, sätter upp en och annan julstjärna, reflekterar över det gångna och tänker en hel del på nästa år. 

År 2025 var väl inte det lyckligaste jag upplevt. Men inte heller det sorgligaste. Jag har mest sökt jobb och känt mig ganska misslyckad. Men. Några viktiga hållpunkter är värda att lyftas fram; Min examen - att jag trots allt lyckades skriva den där uppsatsen trots att jag inte trodde att det skulle gå. Min och Js resa till Baskien och södra Frankrike. Den blev så himla bra och fin och jag kände mig vuxen. Redig. 

I juli städade jag ut min lägenhet. Oj vad det kändes. Att rensa ut, slänga, sortera, sälja och hitta nya platser för sådant man är van att se var dag. Att tvingas välja och svälja. Svälja att jaget kommer bli ett vi; att jag inte har fullt utrymme att frodas rent estetiskt längre. Att flytta in i en annan lägenhet och byta adress. Ja. Men det gick bra till slut - och i augusti lämnade jag över nycklarna till min hyresgäst och blev sambo med J. Här på väster har jag bland annat bakat en massa surdegsbröd. 

I juli somnade även Tintin in efter en kort tids sjukdom. </3

Augustiseptemberoktober. Vad hände ens då? Jag gick i terapi och sökte massor av jobb. Firade Friendsgiving med mina fina gymnasievänner. November. Första snön, och vad det snöade sedan. Kanske har jag inte sett så mycket snö här i Skåne sedan jag var liten.

I helgen reste J till Stockholm och jag passade på att bjuda in min fina Alice hem till lägenheten för att sova över i nätterna två. Även om året varit svårt och jag fortfarande har en del tuffa dagar - och fortfarande letar efter det där jobbet - så vill jag ta tillvara på det unika i att inte vara så oerhört stressad i december som jag annars brukar vara. För första gången på år och dag har jag inga tentor eller uppsatser som drar i mitt samvete, och jag vill tillåta mig själv att njuta litegrann. Så. Under den första adventshelgen lyssnades det på julmusik. Det dracks glögg och åts saffransvåffla, det gicks på traditionell julmarknad på Kulturen, det dracks rödvin och kokades bolognese på slattarna, sågs på Astrid Lindgrens jul och slogs in en och annan klapp. I söndags jobbade jag några timmar i pappershandeln inne i stan och jag fick slå in en hel del klappar där med. Och just det - jag tände det första ljuset i staken jag hittat på Erikshjälpen. Bara en sådan sak. Helt onödigt på det stora hela (inte hade jag ens tänkt införskaffa en adventsljusstake i år) men himla viktigt i det lilla.

Så var det december igen. Hoppas det blir en fin en. Vad gör ni för att mjuka till denna månad?

Kram,

H

Fort fort fort

 

Allt går så fort nu. Inte har det väl undgått någon att tiden passerar fort i maj månad men varje år tycks man ändå förvånas över detta faktum. Sprängkraften i maj är beundransvärd och skrämmande på samma gång; knappt har jag hunnit vänja mig vid vårjacka och middag i solljus förrän syrenen prunkar och Lunds stadspark fylls med studenter. Plötsligt återstår två veckor av de två år i skolan som utgörs av vanliga kurser. Plötsligt befinner sig slutpresentationen för mina lärare, sommarschemat på mitt extrajobb och en höst med praktik på en riktig arbetsplats inte längre på mils avstånd. Plötsligt är livet återigen påväg mot något nytt.

Jag har mått dåligt under många somrar och trivs egentligen bäst under molniga skyar och avsaknad av hets kring semesterplaner och aktiviteter. Men just nu mår jag bra. Och den där hägrande sommaren känns inte lika hotfull som den gjort förr. Kanske är det åldern – kanske har jag vid 26 år uppfyllt kvoten för sommarångest och kan tillåtas lägga det där mörka bakom mig. Man kan ju hoppas. Jag kräver inte mycket, men att finna ro och lust i att världen är grön och vacker och känna mig lycklig snarare än ångestfylld över en ledig eftermiddag på en filt i stadsparken, det kan jag väl ändå få kräva. Och just nu känns det som en lovande förhoppning att ha. I can fix that.

Jag jobbar några timmar en solig Krist Himmelsfärd. Överallt i staden rör sig turister, äldre par i armkrok och flanörer med papperspåsar från Saluhallen. Jag köper bröd och smakar på ost i delibutiken bredvid vår och får grannrabatt av han bakom disken. Efter jobbet tar jag tåget norrut och landar hemma i huset där mamma finns, katter finns, barndomens köttfärspaj finns, dum-TV finns, ett soligt trädäck och samma gamla rutiner finns. En beständig procents trygghet i min annars ganska skiftande och icke ännu färdigstöpta vardag. 

Torsdag blir till fredag och jag och mamma ger oss ut i den skånska naturens prime time och vandrar. Vi hälsar på kor som fått komma ut på sitt grönbete, vi låter långa stunder av tystnad passera och slår oss ner för att fika högt uppe på en brant som stupar ner i Öresund. Vi får ont i lårmusklerna. När lördagskvällen kommer är familjen bortbjuden till min vän Alice och hennes familj; Eurovisionsfinalen är en tradition och även om själva innehållet i tävlingen är tveksamt är känslan av trevlighet, att få bli bortskämd med god mat och ligga på golvet framför en storbildskärm i flera timmar ganska fantastisk. Vänskap och traditioner; en sorts trygghet, de med.

Söndagen följer på lördagen. Jag åker återigen söderut, ned till själva Eurovisionstaden, men inte för att ta foto på ABBA-museet utan för att gå på bio. Jag och Emma går på frukostbio i Spegelns vackra Art décosalong och sörplar kaffe medan de franska skådespelarna på duken tillagar Pot au feu med sådan passion att det i den stunden inte kunde tänkas existera något mer heligt än just fransk kokkonst. Jag och Emma skiljs åt på Gustav Adolfs torg och jag återvänder till min lägenhet i påträngande sommarhetta; darrande asfalt och smältande glass i varje hörn av staden. Plötsligt är det återigen en söndag i maj som snart är till ända, snart ännu en ny vecka och snart något nytt som går alldeles för – eller kanske precis alldeles lagom – fort.

Ha det fint,

Kram H

Första januari

 

Årets första dag. Jag har sovit till tio och vaknar till en värld utan solljus. Allt är blött, grusigt, skräpigt och rått. Typiskt januari. 

 

Jag hade en fin nyårskväll och känner tacksamhet för den, för min syster och för mina vänner. Vi var fyra personer men det räckte gott och väl för att mitt hjärta skulle fyllas av motsatsen till ensamhet. Klockan 03 åt jag min yoghurt och städade undan sällskapsspelen och här är vi nu; ett nytt år. Ska man känna sig sentimental över det? Jag vet inte. Det jag vet är att jag inte riktigt har ork att vara så sentimental just nu. Och kanske är bristen på sentimentalitet, i grund och botten, en av de bästa lärdomarna jag tar med mig från 2023; Årets stora händelser behöver inte alltid bli så omvälvande att de känns jättejättemycket. En julafton behöver inte vara en kavalkad av härliga känslor och en lördagskväll behöver inte vara mysig ut i fingerspetsarna. Jovisst, jag vill sträva efter att komma dit - att känna ren och skär lycka så ofta det bara går - men när förutsättningarna är fel blir den uteblivna lyckan mest bara ett ångestmoment. Jag borde ju vara glad. Nä, vet ni? En fördel med att ha fyllt 25 och att tiden verkar passera allt snabbare är väl just att åren också flyger förbi lite snabbare. Snart är det fettisdag, vår, påsk, sommarlov och skolstart återigen. Och de minnen vi inte hann skapa; de känslor vi inte hann känna 2023 (för att förutsättningarna kanske inte var helt rätt) kan vi snart komplettera med fler. För snart kommer nästa tillfälle i ordningen. 

 

Ja. Min största lärdom från det gångna året är att livet egentligen bara är ett rullande band av återkommande tillfällen att känna - och fördelaktligen känslor av lycka. Och skulle man inte lyckas med att känna lycka just idag, ikväll, just den här födelsedagen eller just den här julaftonen är det ju tacksamt nog inte särskilt långt till nästa försök. Livet bara "Ta't lugnt - det finns ingen högre gräns för antalet tillfällen att skriva omtenta på livet."

 

Det tackar vi för.

 

Kram på er, allihop.

H

Kanelbullar, terapi, kaos och fina stunder

Så var det återigen höst, på riktigt. Under vecka 40 hände något med luften här i Skåne, och plötsligt var det inte längre hållbart att vandra omkring med sommarjacka och Converse. Jag har tagit fram mössa och kängor ur garderoben och drar in den kyligt krispiga luften så djupt jag kan när jag tar mig till Malmö om morgnarna. Absorberar den nya årstiden.

Den här veckan har varit tuff. Jag har påbörjat en KBT-behandling, och det har varit svårare än jag föreställt mig. Mycket, mycket energi går åt till att ställa om hjärnans invanda tankar och beteenden. Ja, jag har varit trött - men också hoppfull. Vet att det kommer ge med sig.

Jag fyllde min vecka med så mycket fina grejer som jag orkade. Till exempel: Att vandra gatan ner, smita ner för trappen in till Bageri Leve, bli helt tagen av alla vackra skapelser och sedan köpa med sig de allra saftigaste av kanelbullar i en papperspåse som snabbt blev fläckig av flott och socker. Gott var det.

En annan dag - närmare bestämt på kanelbullens egen dag - pluggade jag först inne på stadsbiblioteket. Jag har typografi och tidningsskapande i skolan nu. Utanför de stora glaspartierna till fönster virvlade löven och popplarnas grenar i takt med blåsten. 

På eftermiddagen träffade jag Carro inne på Ruths och åt varsin amerikansk kanelbulle med croissantdeg och apelsinzest. Ruths bageri har en Michelinstjärna - så ni förstår att den där bullen var god. Och stunden var fin. Och Carro är fin.

För övrigt har jag ätit en massa mellanmål. 

I tisdags kväll var det October third och det betydde Mean Girls på Biograf Spegeln i Malmö! Jag, Julia, Tove och Madde hade bokat biljetter redan i somras. Nu var det plötsligt dags, och det var en härlig kväll. Oj, vad den där filmen är både briljant och smart och alltihop. Och det var minst sagt en härlig stämning inne i biosalongen. Innan bion åt vi Ramen på restaurang och pratade om att vara vuxen, romarriket och auror. 

<3.

Vid vissa tillfällen, som när solen spruckit genom molntäcket, när jag genomfört min delredovisning, när jag haft energi i kroppen - då har allt känts klart och varmt inombords.

Men jag har också sovit ganska dåligt, oroat mig mycket och känt en del sorg den här veckan. Högt och lågt, det vill säga. 

Sånt som tröstar bra - eller i alla fall skapar goda förutsättningar för att mota bort lite av det svåra- är att plocka på sig lena kastanjer och stoppa jackfickorna fulla. En annan sak som gör gott är att träffa Madde en morgon mitt i vardagen och äta sconesfrukost på café. Prata. Båda sakerna gjorde jag i fredags. 

Nu i lördags jobbade jag i några få timmar. Det var roligt, höll tankarna i schack och fick mig att återigen tacka gudarna för att jag lyckats få en sådan fin anställning. Jag slutade klockan 16, stegade ut på Lunds gator och fick sällskap av min kära, fina mamma. Mamma. Herregud, vad bra mammor är. Med henne vid min sida kunde jag tillbringa en eftermiddag på café, en kväll hemma i lägenheten, en söndag på utflykt (marknad, lanthandel och höstpromenad!) och äta flera, goda måltider med en avsevärt mycket mindre mängd ångest än vad en ensamhelg hade givit mig. Och ibland behöver man få dela sina laster med någon för att orka med alla laster som ändå kommer komma förr eller senare. Vila lite i en slags trygghet, om än så bara för en helg.

Jag ser fram emot att min alldeles egna trygghet -  en självklar trygghet i mig själv - ska återvända. Den kommer, i sinom tid.

Nu: Vecka 41, en massa plugg, säkert mycket ångest men utav goda anledningar. Heja mig - och alla er där ute. Fan vad vi kämpar.

 Kram, H

Folkdräkter, tåg, tacksamhet och värme

Sent i söndags kväll kom jag hem efter några dagar i norra Sverige. Jag skriver norra därför att jag aldrig förr varit längre upp i landet än Norrköping, men målet för denna resa var ett landskap som huserar både fjäll och skidorter och där tåglinjernas slutstation är Gävle C. Tar man en titt på kartan utgör Dalarna snarare Sveriges medelpunkt - men för en skåning som mig var det oavsett en resa norrut som jag gjorde.

 

Och resan, den gjorde jag med min Emma. Redan i vintras kom frågan: "Vill du åka till Dalarna med mig?". Jag ville inget hellre. Och trots olika sommarjobbscheman och andra bestyr lyckades vi boka in vår resa till den tid då Dalarna kanske blomstrar som mest; midsommar.

Tidigt en fuktig torsdagsmorgon avgick snabbtåget från Lund C. Min ryggsäck var tung men hjärtat mjukt och lätt. Att få upptäcka en ny plats tillsammans med Emma! Va! Att jag förtjänar något så fint.

Vi åkte tåg. Och åkte tåg. Och vi åt vår medhavda matsäck, fnissade åt andra passagerares skämt, läste i våra böcker, virkade, bytte tåg och beundrade sjö och skog genom fönsterrutan. Jag gav Emma en present för att inviga resan: En keps tillägnad husmorsklubben. Nu har vi varsin. Två kepsar åt två husmorsor att springa omkring och sprida husmoderlig anda i. Emma blev glad och det gjorde mig glad. På eftermiddagen rullade vi in i Falun.

Det var varmt - ja riktigt hett - i Falun. Vi sökte skydd från solen inne på Dalarnas museum, som Emma tittat ut till oss. Det var fri entré och vi fick oss en dos ny kunskap om Faluns arv som gruvstad, om folkdräkter och Dalahästar. Det var fint. Kvällen kom. Vi vandrade till vårt Airbnb som låg fint invid sjön Runn. Här var trähusen röda och dikena fulla av blomster. Vi vilade, åt mat och pratade om livet. Utanför ville världen aldrig bli mörk men vi tände ljus ändå. 

Midsommaraftonen kom och himlen var lika klarblå som dagen före. Något som är ovärdeligt med att ingå i en husmorsklubb är att den andra husmodern tänker på sådant som att stiga upp och ordna frukost, duka upp i trädgården och planera dagen. I en husmorsklubb känner man sig alltid man alltid väl omhändertagen. 

Vi styrde kosan mot målet för dagen: Borlänge. Här, hade vi läst, firades det midsommar med gammeldans och kaffestuga i hembygdsmiljö. Och det gjorde det sannerligen. Oj, vad idylliskt allt kändes. Vi levde ut våra inre dalkullor och band kransar, fikade i gröngräset, följde resningen av majstången och dansade såklart alla danser runt den. Innan hemfärd mot Falun igen köpte jag några lotter och vann en resa med Ålandsfärjan. Bara en sån sak.

 

Midsommarmiddagen blev västerbottenpaj från frysdisken, en burk matjes och örter som vi snodde från tomten. Jordgubbar och glass i skymningen. Kortspel, te och sju sorters blommor under kudden. Ingen av oss lyckades dock drömma om några framtida friare.

Sen var det lördag och ännu en höjdpunkt för resan stundade: Vi skulle fara till Sundborn och Carl Larsson-gården! Målaren Carl Larsson - som ju står bakom bilden av det "äkta" och idylliska Sverige, bodde i ett hus fullt av vackra ting att måla av, frun Karins textilier och deras gemensamma vision om det kärleksfulla och levande hemmet. Än idag turas Larsson-släktet om att bo i och förvalta huset, men när de själva inte är där är det istället ett museum. Vi hade bokat guidade turer både inuti huset och i trädgården. Så, vi begav oss till Sundborn. Det var kanske den vackraste platsen jag besökt i Sverige.

Ni ser ju.

Visningarna av både kostaden och trädgården var båda helt underbara. Jag och Emma liksom befann oss inuti alla de vykort och julkort och målningar som man sett hela livet igenom. Och det var så fint att höra alla historier om hur Larssonfamiljen ständigt firade livet, gav varandra kärleksgåvor, lät barnen vara barn och alltid strävade efter att vistas utomhus, i det gröna. Jag kände absolut att jag måste bo i ett hus någon gång, och att jag då kommer vilja måla det i vackra kulörer och plantera pelargoner i alla fönsterkarmar. Vi hann med att utforska de vackra omgivningarna samt gå på en liten utställning också. 

Trötta och mätta på intryck åkte vi hemåt i eftermiddagshettan, inhandlade tortellini till middagen och hade lite välbehövlig skärmtid på varsitt håll. Väl hemma drog Emma på sig baddräkten och vågade sig i sjön nedanför huset. Jag satt med fötterna i det ljumna vattnet och njöt av tystnaden och solen på näsan. Fint, var det.

 Sista dagen! Emma ordnade frukost bestående av den sista filen, de sista gubbarna, havregryn och kardemumma. Jag bryggde kaffe på det allra sista pulvret. Sedan packade vi ihop oss och lämnade dörrnyckeln i en låda. Hejdå, lilla huset. 

Vi vandrade hela vägen upp till vårt sista utflyktsmål; Falu gruva. Sista biten av vägen gick genom det gamla Falun, med sina klarröda trähus och smala gator. Fint, tyckte vi.

Falu gruva var verkligen hundra gånger mer intresssant än man kunde ha trott. Områden är stort, och förutom den stora, stora gropen som är lämningen efter själva utgrävningarna finns där ett stort museum, flera arbetarbostäder som visar på livet förr, ett litet tåg att åka runt med, en smedja, butiker, caféer och jag vet-inte-allt. Jag och Emma hade även bokat en underjordisk tur av gruvan så ni förstår att vi inte hann se allt ovan jord.

Vi blev ombedda att ta på oss varsin tröja eftersom det var 25 grader ovan jord men bara fem nere under marken. Därefter väntade en vandring längs gångbroar och nedför trappor, genom valv och schakt och överallt dröp väggarna av fukt och sikten var dålig. Vår guide berättade om gruvans historia med stor inlevelse och ja, det var helt enkelt en väldigt givande liten tur.  

Klockan 13 slog vi oss ner vid ett bokat bord i gruvans restaurang. Vi åt klassisk falukorv med rotmos och senap, knäckebröd från Skedvi och en god salladsbuffé till. Vi var väldigt nöjda med vårt lunchval!

Resan avslutades som den inletts: Vi åkte tåg. Och åkte tåg. Och vi åt vår medhavda matsäck, läste i våra böcker, pratade om livet, virkade lite till, bytte tåg och beundrade solnedgången genom fönsterrutan. När aftonen kommit ankom vi också till Lund. Jag kramade min reskamrat hejdå, åkte hem och kände mig ganska överväldigad - både av intryck och av tacksamhet och värme. Tänk att man kan ha det så bra.

Kramar till er som läser också. Tacksamhet och värme, som sagt.
H