Fredag, lördag, söndag

 

Så var det måndag. Igen.

Jag tycker om måndagar - helgerna är så himla långa -

och just nu befinner jag mig i en period där ensamheten

är särskilt jobbig. Jag försöker förstå och reflektera över det där;

Hur kommer det sig att jag i vissa perioder älskar

att vara ensam, men i vissa stunder fullständigt

drunkna i hopplöshet, ångest och sorg

över att behöva tillbringa en eftermiddag

själv, hemma i min lägenhet?

Det är svårt att sätta fingret på hur det funkar; hur jag funkar.

Kanske får jag större förståelse för det hela med tiden.

Man kan ju hoppas. Så länge är det bästa nog att

visa sig själv förståelse, att kurera ensamheten med

att låta TV:n stå påslagen

i bakgrunden när man äter middag, att ringa mamma, 

att sova bort några timmar eller bara

tacka ja när någon frågar om man vill hitta på något.

Och tacka ja - det gjorde jag i helgen.

I fredags, efter att ha kommit hem från behandlingen i Malmö, 

sköljde den där ensamhetsvågen över mig och jag kände mig som världens

mest ynkliga person. Regnet föll och lägenheten var knäpptyst.

Jag hade kanske mått bättre av att gråta en skvätt,

men unnade mig i alla fall att sätta en timer på 40 minuter och sova

bort ångesten en liten stund. Det hjälpte faktiskt litegrann,

och satte stopp för mina dumma tankar om att ställa in kvällens planer.

När kvällen kom tog mig upp ur soffan, duschade och for iväg till

min fina Madde och hennes kille, balkong och nya lägenhet.

Det var oerhört trevligt, mysigt och fint, förstås.

Jag fick god mat serverad, fick klämma på Maddes egenodlade

tomater, fick skratta och smaka på en Cosmopolitan.

Tack för att ni finns, Madde och Niklas <3.

Vill hälsa på snart igen!

På lördagen sken solen igen, och tur var väl det,

för min lägenhet bli mycket finare och trevligare när himlen

är blå. Och jag fick frukostgäster! Tove och Julia, som jag gick

i gymnasiet med, kom på besök, och jag kokade gröt

med kardemumma till dem. Julia köpte med sig kaffe

och Tove färska bär från torget. Himla fint, och gott.

Åh, jag blir så glad över att ha gäster i mitt hem,

bjuda dem på mat och prata länge. Det vill jag fortsätta med i höst,

och ja, hela livet ut egentligen.

Efter frukosten gick vi på stan, så som vi gjorde

förr i tiden. Då: för att kolla på nagellack, prova Converse och äta cheesecake

på Espresso House. Nu: för att köpa snittblommor, fylla på

hudvårdsförrådet, leta efter krokar på Granit och prata om

alla kompisar som är gravida/förlovade/har flyttat utomlands.

En väldigt fin förmiddag, blev det!

Sedan gick jag hem och städade halva lägenheten.

Kände mig vuxen.

Igår, söndagen den sjunde augusti, tog jag sovmorgon

(Jag sover väldigt mycket och länge för tillfället, av oklar anledning.)

och vid tolvtiden åkte jag in till Malmö för att äta lunch med Emma.

Emma är hemma! Hon har tillbringat en termin på utbyte i 

Österrike, och ni kan tro att jag har saknat henne.

Men nu, nu har vi äntligen tid och möjlighet at göra sådant vi båda

tycker om: Äta mat, prata om mat, gå på museum, gå på loppisar,

bjuda hem varandra, vara kulturella 

och drömma om hösten. Mmm. Bästa Emma.

Vi åt god mat på Saluhallen

 - jag en nudelrätt och hon en Reuben Sandwich - 

och därefter betalade vi varsin tjuga för att få komma

in på Slottet och gå på utställningar där.

Vi tittade på akvariet, på en utställning om hemmet,

de permanenta samlingarna samt en del obegriplig konst.

Vi frågade varandra saker som:

"Vilken svindyr vas hade du valt från den här montern?"

"Är det inte sjukt att den här tavlan målades samtidigt 

som Digerdöden härjade?"

och

"Vilken möbel i ditt hem hade du räddat om det börjat brinna?"

Efter besöket köpte jag ett vykort i shopen

med titeln: Nisse på Stranden.

Nu sitter den på min kyl och andas trygghet.

Vi promenerade bort till Slottscaféet, som verkligen

är oerhört vackert och mysigt, gå dit!

Vi satt i ett hörn inne i växthuset, pratade om allt möjligt,

drack kaffe och rabarbersaft och skildes inte åt förrän 

klockan slagit sex.

Jag gick hem och tog en dusch, tvättade en tvätt, 

läste en stund och struntade i att måla det sista lagret på

den där dörren som stått halvmålad i några veckor nu.

Imorgon, kanske.

Ja, hörni. Ibland hjälper det att tacka ja,

även om huvudet och kroppen skriker:

Nejnejnej!

Det gäller bara att försöka påminna sig om det,

när vågen av ensamhet rullar in,

och förvandlar en till 

en sorglig, blöt pöl.

:)

Kramar,

H

Första och andra adventshelgen

Hej alla fina därute i kylan. 

Jag befinner mig i skrivande stund i min lilla soffa,

i min lilla lägenhet i lilla, lilla Lund.

Och nu är det plötsligt december. Staden är klädd i girlanger,

granris och lampor. I parkerna brinner marschaller och på Stortorget

tronar en hög, tät gran. Mellan de låga stenhusen trängs

julklappsletande studenter, barn med röda nästippar,

pensionärspar som äter sin klassiska helglunch på Grand Hotel

och så alla de andra, som kämpar sig igenom

de sista oxveckorna före jul.

Och oxveckor är det även för min del. 

De två adventshelger som kommit och gått har varit

otroligt fina, och däremellan har jag försökt skapa stämning

och ro i hem och kropp så mycket det bara gått.

Men faktum kvarstår att mörkret är tärande,

dagarna påfrestande korta och skolarbetet tungt.

Det är mycket nu. Och ibland känns det svårt 

att hinna med att njuta av allt det fina. Ibland tar den där

inre stressen över, slår över kanten och resulterar

i ångest, sömnbrist, otillräcklighet eller bara

ynklighet. Ynklig - det har jag känt mig på den senaste tiden.

Liten, ynklig och lite rädd mitt i allt det mörka och kalla.

Men då vill jag lova er, att det botar ganska bra

med advent, med att åka hem till familjen över helgen,

med att gå på julmarknad, se på julkalendern, 

äta köttbullsmackor, koka saffransgröt, prata med mamma, 

slå in en och annan klapp, lyssna på barndomens julsånger, 

öva inför luciakonserter, yoga,

bjuda in till helgfrukost, lyssna på podcasts om julens

traditioner, tänka på vad det nya året har i bagaget,

öppna en lucka i kalendern varje morgon, tända ljus,

köpa en blus och ett par mjuka byxor till högtidens 

firanden, äta korv med rotmos, dekorera skyltfönster, 

köpa hem ett paket grötris, inte hinna och vara nöjd ändå, 

bläddra i kokböcker och skriva ner recept till julbordet

vakna upp till snöfall, vira halsduken ett extra varv,

klappa katter, träffa sin stöttepelare i livet på café en

stökig fredagseftermiddag, dricka chai,

tillverka en vacker girlang och hänga en stjärna

i fönstret ovanför bordet där jag sitter och skriver.

Andas.

För det är just sådant jag fyllt tillvaron med,

sedan den där första adventshelgen. Sedan sist vi hördes.

Och trots att oxen i mig frustar av trötthet,

är hjärtat fyllt av tacksamhet.

Ha det så fint ni bara förmår.

Det behöver vi alla.

Kram,

H

Ett axplock av diverse skolprojekt

 Hej på er.

Det blev tyst här ett tag. Så blir det ibland.

Hur mår ni? Vad sker i era liv? Mycket eller lite, fint eller fult,

något spännande, långtråkigt, ledsamt eller svårt? Lätt?

Snälla, kan vi inte prata litegrann?

Det vore fint.

Stora delar av mitt liv just nu ägnas åt skolarbete.

Jag pluggar ju konst, design och arkitektur på Lunds Konst/Designskola.

Utbildningen är varierad och består av olika projekt inom allt ifrån

tryckkonst, bokbindning och modellbygge till digital design, 

teckning och kroki. Kul, lärorikt och alldeles lagom.

Under de senaste veckorna har vi jobbat med

teckningsövningar, egna arbeten, med abstrakt måleri

och att designa om ett torg i Lund. Nästa projekt blir

att skapa reklamtavlor till Folkuniversitetets skyltfönster,

ge förslag till hur gamla elstationer kan snyggas till

- och sedan väntar det sista och avslutande

projektet.

Till mitt slutprojekt

funderar jag på att skapa någon typ av väggkalender,

men är osäker kring temat. Hmm. 

Har ni några fina förslag tro?

Och ja. Sedan är det snart juni, vernissage, avslutning

och hejdå till min skola.

Därefter väntar ett nytt kapitel.

Om att bli nyförälskad i en stad, röras till tårar av kärlek, ha hopp om framtiden och älska livet här och nu

 Ja, så är det.

Jag mår så himla bra just nu.

Det är september - den vackraste och skönaste månaden näst efter maj.

Sensommaren drar sin absolut sista suck, morgonluften är hög och klar

att andas. Jag stiger upp i mörker, kokar gröt, tänder ljus och 

tillbringar en stund i ensamhet.

Packar min väska och sätter mig på tåget. Försöker hålla avstånd. 

Läser, lyssnar på lugn musik, inspirerande podcasts om kreativitet och mående 

och betraktar de Skånska slätterna svischa förbi utanför. 

Morgondimma över fälten. Danmarks silhuett är osynlig i väst.

Jag åker till Lund. Pendlar varje vardag. När jag stiger av

på centralen möter doften av nyrostat kaffe emot mig. 

Kanel, kardemumma. Skolmatsbespisning. Varför är morgnar

så annorlunda mot alla andra tider på dygnet? Nystart.

Och Lund, sen. Lund på hösten är det vackraste som finns. 

Myllret, tryggheten, vildvinsrankorna på universitetsbyggnaden

som skiftar i oxblodsrött. Torghandeln på Clemens.

Creperier och caféer. Domkyrkans slag och Allahelgonakyrkans

mystik. Akademibokhandelns tusentals titlar.

Kullersten, flanörer, stadsparksliv och sprakande

fontäner.

Jag försöker tänka enklare i höst - har tröttnat på att aldrig vara

här och nu och ständigt planera för nästa steg.

Och drömma om framtiden på olika sätt, känna hopp och förväntan

gör jag ju fortfarande. Men med pandemin och all osäkerhet

kring allting har jag tvingats börja tänka annorlunda. 

Det har varit bra för mig. 

Sänkta krav på mig själv, större fokus på att må bra i nuet

och att ta en dag i sänder. Det är så klyschigt 

att man kan börja undra. Men det är sant.

Och jag mår plötsligt så himla mycket bättre än förut.

Jag promenerar till skolan under äppelträd som jag pallrar

mellanmål ifrån, mellan femtiotalshus och nybyggda skrapor.

Solen reflekteras i de moderna glasytorna.

I skolan: Morgontrötta elever, klasskamrater som hälsar och skrattar.

Min alldeles egna ateljéplats, föreläsningar om konsthistoria,

arbete med att binda böcker, studiebesök på museer och konsthallar,

utflykter, lunch och fika. Sol ute, arbetslust inne.

Går in i mig själv och arbetet och socialiserar mig 

när jag har lust och ork. Inte för höga krav nu.

Det är okej.

Jag har bokat en resa till Stockholm med Alice.

Vi ska besöka vår gemensamma vän Linnea, äta brunch,

bo på hotell, gå på Skansen i höstskrud, köpa

julklappar i Gamla Stan och låtsas att vi har lite mer pengar

än vi egentligen har på flott restaurang.

(I alla fall en medelflott en.)

Fram tills dess ska jag arbeta med kreativa saker som får mig

att känna genuin glädje inför det jag älskar mest - att skapa.

Jag ska gå på lägenhetsvisning, se min kusin döpas,

fira min lillasysters födelsedag, få helgbesök från Göteborg, 

jobba på en arbetsplats jag trivs på,

plocka björnbär och träffa mina vänner.

Mina vänner, som rör mig in i själen

när de berättar att de vill ses, att de bryr sig, att de tycker

om att vara med mig. Som jag träffar över

långa frukostar mitt i veckan och pratar, pratar, pratar

om livet med. Som också känner hopp

om framtiden. Om livet.

Det finns så oerhört många fina och vackra ting

jag vill göra, se och uppleva.

Det är dags att sluta slösa tid på att upprepa

gamla, tråkiga mönster.

Eller vad säger ni?

Är vi inte värda det, tro?

Första skolveckan: Ett kärt återseende, höstvindar, pendlarliv och teckning

 Hej på er! Hej september!

September är min absoluta favoritmånad. Sommaren dröjer sig kvar i vindarna

men luften är krispigare, himlen högre, äpplena rödare och björnbärssnåren äntligen överfulla.

September betyder nya skor, en scarf kring halsen, smulpaj och nya rutiner. Tomma skrivblock och kalendrar att fylla med planer. Och även om allt är lite annorlunda just den här hösten har den där känslan av nystart och nytt liv infunnit sig i mitt bröst. Jag fyller på mitt lager av kunskap och bekantskaper och får återskapa rutiner som jag saknat. Jag hoppas och tror att det blir bra. En höst i balans ska det bli.

Ja. Jag har börjat plugga konst, design och arkitektur på LKD i Lund. Min gamla gymnasiestad, som jag älskar så mycket. Här känner jag mig trygg och fri på samma gång. Staden är gullig och lagom stor,

lummig och fylld med personer i min egen ålder. Som vill framåt, de också. Dagarna består av teckningsövningar, kroki, designföreläsningar och museibesök. Jag har fått en egen ateljéplats att utsmycka och bre ut mig på och ett gäng klasskompisar att lära känna. Jo, visst blir det bra.

Helgerna kommer innehålla en del jobb på samma arbetsplats jag tillbringat sommaren på. Oerhört glad är jag för det. För människorna där, för stämningen och det roliga i att vara till nytta. Och så har jag lovat mig själv att få in tillräckligt av det där andra också. Vila. Fina saker. Familjeaktiviteter. Film, mat och naturvistelser. Balans, var det. Balans.

Hoppas ni haft en fin första septembervecka ni med,

var ni än befinner er i livet.

Kram,

H

GIBCA Extended - I Labyrinten

Hej!

Idag är det måndag men i torsdags var det torsdag och då hade

vi vernissage här på skolan. Nordiska Folkhögskolan ingår som ett

utställningsområde i Göteborgs konstbiennal (festival som hålls vart andra år)

GIBCA - Göteborg International Biennal for Contemporary Art.

Yes. Förra veckan satt jag och bildeleverna

i våra små verkstäder och jobbade flitigt. Kreativt kaos,

Lisa Ekdahl på mobilens högtalare, lim, papper, färg, spray,

glitter, lera, glas, sågar och hammare överallt. Härligt.

Det blev ett par sena kvällar och tidiga morgnar,

i alla fall för mig som färdigställde min idé

på tre dagar. Jag, som läser skrivande i första hand,

hade en dramatik-deadline samtidigt och fick ta själva

GIBCA-arbetet lite i andra hand, i motsats till bildeleverna,

som lagt veckor på det.

I alla fall.

Jag fick ihop något ändå.

Och även om själva utförandet hade kunnat vara

bättre blev jag nöjd med själva helheten av resultatet.

GIBCAs huvudtema är i år part of the labyrinth -

del av labyrinten. 

Min tanke var att framställa ett verk som skildrar

det vardagliga livet - den allra största labyrinten, som man lätt går vilse i.

Det som kan vara svårt att se genom labyrintens väggar 

är alla andra vilsna människor. Bara en tunn pappersvägg

bort, men precis lika vilsna i livet.

Jag bestämde mig för att arbeta i kartong och papper och

för att endast använda mig av vitt och svart,

allt för att göra arbetet så enkelt som möjligt 

(Jag var ju trots allt under tidsbrist...).

Pilligt blev det. Men ganska fint också.

Fint i sin icke-perfektion, som det ju också

är, livet.

I torsdags var det vernissage, och utställningen 

hänger på skolan, för allmän beundran, i två veckor.

Bästa, bästa Alice kom och besökte mig på vernissagen,

och det var så himla kul och fint att gå omkring och betrakta

allas verk. Det finns så mycket talang på den här skolan

att det inte är klokt.

Kom hit och titta, om du är i närheten av Kungälv!

Det är gratis - och ganska mysigt också.