Vänliga veckan

Vänliga veckan ligger i backspegeln. Vänliga veckan - vad menas med det? Jag vet inte. Jag har inte ens bemödat mig att googla. Men jag vet att jag av någon anledning tyckt mig känna av det; tyckte att vecka sju var lite mjukare än vecka sex. Kanske för att Alla hjärtans dag råkade infalla just då, för att butikerna svämmade över med illröda kort och min instagram med hjärt-emojis och hyllningar till partners. Kanske för att semlorna börjat säljas och för att jag sett så många rosettprydda kartonger fara fram längs gatorna, i händerna på lundabor med tumvantar och rocken knäppt långt upp i halsen som skyddsmekanism mot de plötsligt isiga vindarna. Själv har jag inte känt mig särskilt mjuk. Jag har hållit mig isolerad, aktat mig för att boka in träffar med vänner, hushållit med det lilla lager av energi som jag lyckats ansamla under februari. Jag har inte hört av mig trots att lusten funnits där, har försökt fokusera på rutiner och på skolarbete och att bara vara en helt okej människa. Jo, jag firade Alla hjärtans dag både med min J och min familj; köpte ost och vitt vin, räkor och små gåvor. Jag skrev hälsningar i sms till vänner långt borta och unnade mig själv två trisslotter. Det gjorde jag faktiskt. Men på insidan känner jag mig mer kantig och vass än mjuk och vänlig. Det är som att en skyddssköld står uppfälld och redo för... något. En attack av okänt slag; en plötsligt svallvåg av katastrof som skölja över det lilla förråd av ork och hopp som jag nu lyckats bygga upp. Mina axlar värker av att hållas spända och jag vågar inte riktigt känna mig trygg någonstans. Snart, snart, känns det som, kommer allt sköljas över och driva bort med den där plötsliga attacken av kallt vatten. Och för sådana vågor måste man stå beredd med en sköld.

Vänliga veckan - en skyddsmekanism mot allt som är hårt och ovänligt? För bortom Valentinkort och semmelbullar är februari trots allt fortfarande... februari. Och än dröjer det lite tills världen blir mjuk igen. Mjuk och vänlig på riktigt.

Kram på er (trots ett icke-kramvänligt inlägg. Förlåt.)

Hanna

Mot slutet av januari

Vi rör oss sakta, långsamt, dröjande, men visst rör vi oss ändå. Vi rör oss mot slutet av den första oxmånaden och även om den aldrig tycks vilja ta slut så gör den ju det. Januari tar alltid slut och det är en tröst i det lilla.

Jag har påbörjat min examenskurs i skolan och funderar mycket över våren. Över hur jag ska disponera min tid. Över vilka rutiner som är bra att öva in, över hur jag ska göra för att må bra och inte gå under när deadlines och seminarium hopar sig. Jag vet ju att stressen kommer komma över mig förr eller senare. Hur skapar jag barrikader som står emot den? 

Januari har bestått av en ny slags vardag; av att bo lite mer tillsammans med min J. Av att tvätta och vika varandras kläder, av att dammsuga ett nytt köksgolv och handla hem mat till middagar att överraska med. Jag finner mig plötsligt i kö till delidisken på ICA; frågar efter rökt sidfläsk och en liten bit ost. Han har lärt mig det ofta blir bättre så. Jag börjar följa hans sovschema, brygger vårt kaffe i mokapot. Vi tillbringar åtta timmar framför filmatiseringen av Hundra år av ensamhet och jag börjar fundera kring att ta upp spanskan igen. Jag blir serverad räkpasta med rostade mandlar vid hand köksbord och måste iderligen ta ur de enda två skålar han äger ur diskmaskinen och diska dem för hand. Han kramar mig och jag kramar honom, trycker varandras händer när vi faller in i sömnens dvala.

En söndag packar vi ner foliepaket och termos i en ryggsäck och tar bussen söderut - så långt sydväst man kan komma i det här landet. Vi vandrar längs den vidsträckta sandbanken, över berg av tång och drivved, ända ut till naturreservatet Måkläppen och till sälkolonierna som bor där. Snart stänger reservatet för säsongen, för att ge djuren lugn och ro. Men vi hinner ta oss dit, och vi snörvlar i den isiga luften medan molnen hotar vid den danska kustlinjen i fjärran. Vi vandrar, jag hittar en stor bit bärnsten utan att knappt behöva leta, vi pratar om då och nu, vi äter våra baguetter under vindskyddet i Falsterbo - och vi får beskåda sälarnas huvuden guppa omkring i det turkosa vattnet. Jag påminner mig åter om mitt behov av naturen, av att vandra och blicka ut mot en vidsträckt horisont, och bestämmer mig för att notera det i vårens schema. 

Skriva, äta, natur och mänsklig värme. Kanske är det framgångsreceptet för mina barikader. Hur står ni emot - eller följer med - i vinterns gång och motgångar? 

 

Kram,

H

Kontrast - och en dokumentation

Januari kom, välte sig över världen och håller oss i ett stadigt grepp. Iskyla och snödrivor samsas med kala trädgrenar och kö till ersättningsbussar, med ett avslut av min praktikkurs och början av nästa steg; mitt examensarbete. Om några månader är jag klar med skolan och ska fundera ut nästa steg, ännu en gång. 

Men nu är nu och nu är det vinter. Jag läser boken Wintering och funderar mycket kring vila, hur jag vill att min vardag ska se ut och hur jag ska få in återhämtning. Svårt. Samtidigt njuter jag av att bo med någon annan; att komma hem till pasta och köttfärssås när tågen är inställda och jag blir flera timmar försenad från Malmö. Jag njuter av att krama på någon och att se det fina i en god apelsin eller en bra serie på Netflix (Hundra år av ensamhet - se den). Jag njuter inte speciellt mycket av att känna den obarmhärtiga vinden leta sig in genom glipan mellan kappan och halsduken, men jag njuter av att komma in i värmen när jag nått min destination.

Och jag påminner mig själv om att inte glömma, om att se tillbaka, om att dokumentera och minnas allt det fina som varit. Till exempel i filmformat.

Kramar,

H

Lika fort som landskapet förändras

Tänka sig - jag hittade hit igen.

Jag befinner mig på ett SJ-tåg med slutstation Stockholm central. I min röda kåken finns packning för tre dagar i huvudstaden; några nya julklappsplagg och några mellandagsmjuka. Jag har tagit med mig gåvor från Skåne att ge bort till de jag ska övernatta hos och bokat bord på en japansk restaurang med avsmakningsmeny. På centralen kommer J vänta, och ta emot mig.

I bakspegeln skymtar, allra närmast, några dygn av jul och familj, trötta katter i en soffa med Karl Bertil Johnson och Grease på TV:n. Svensk julmat i omgångar hemma och sedan turkey & trimmings hos kusinerna på juldagen. Tänk att Christmas pudding faktiskt smakar riktigt gott. 
Det var jobbigt att lämna mamma, pappa och syster i fredags morse. De i pyjamas och utan måsten. Jag, med tung ryggsäck hastande till ett pågatåg för att åka tillbaka till Lund och jobba extra. Folkhav av rea-sugna, en hel del återköp och huvudvärk från höger sida av nacken. Men helt okej, ändå. Jag tycker ju om mitt jobb.

Och nu befinner jag mig, som sagt, här: påväg till julens nästa anhalt. Och i det lilla representerar den här resan också det stora - det som till största del färgat året som nu snart är till ändå. Jag reser till huvudstaden för att hälsa på min kille och 2024 kommer jag antagligen alltid förknippa med just honom. Jag kommer minnas hur spännande, ansträngande men också härligt pirrig våren var, hur lycklig och fri jag fick känna mig under sommaren (som annars brukar vara den tid då jag mår som sämst) och hur hösten och vintern färgats av trygghet, att forma om vardagen och att kombinera den med arbetslivet (som i mitt fall inneburit praktik på en tidningsredaktion - en dröm för en kreativ själ, och något jag är stolt över).

Swish, swish så var året till ända. Igen. Lika fort som landskapet förändras utanför tågets solkiga fönster förändras tiden vi lever i. Jag hittar då och då grå hårstrån allra närmast hårbotten och tänker en hel del på mitt åldrande; hur främmande det känns när jag samtidigt inte ens har gått klart skolan ännu. 2024 har i alla fall fört med sig en hel del nya kunskaper och erfarenheter om det där med relationer - något som jag tror kan räknas som valuta värdig att läggas på vuxen-kontot. Helt plötsligt fattar jag vad folk snackar om när de framställer relationer som något att diskutera i det oändliga; något outgrundligt svårt och intressant, och jag tror att den förståelsen har fått mig att växa. Utöver att lära mig mer om framtida yrke (som förhoppningsvis kommer resultera i ett riktigt jobb under 2025) så har 2024 lärt mig om hur jaget kan kombineras med någon annans jag. Hur bra det kan kännas. Men också hur jaget fortfarande måste få fortsätta existera som en solitär enhet, något som växer och spirar och får lov att göra det även på egen hand.

När tåget vänder hemåt igen och jag swishar tillbaka ner till Skåne är det redan nyårsafton och 2025 ligger framför mig. Är det året då jag blir vuxen till fullo? På riktigt? Nja, där hamnar jag nog inte innan jag fyllt 30, i alla fall. Vi tar det senare.

Gott nytt år,

alla ni fina.

/H

Varning för snöras

"Varning för snöras". Röd- gula skyltar sitter upptejpade runt husen längs gatan. Då och då faller mycket riktigt en samling tätt packad, stenhård skare ner över plåttaken och krossas mot den blaskiga trottoaren nedanför. Jag skyndar förbi och tänker att det nästan vore komiskt att skada sig på snö här i Skåne.

Solen skiner, ja, faktiskt gör den det just idag. Stuprännorna är överfyllda av smältvatten och allt är blött. Malmö badar i slask, och all smuts som gömts under snötäcket simmar planlöst omkring på Gustav Adolfs torg, utan någonstans att ta vägen. Inatt, när det fryser på igen, kommer torget förvandlas till en isbana.

Jag återvänder hem till min lägenhet efter flera veckors jul-bubbla hemma hos mamma och pappa. Här finns inga katter som jamar och hårar. Här finns ingen diskmaskin som surrar. Här finns bara jag, ett kallt parkettgolv och 36 kvadratmeter av dammiga möbler. Det känns okej. Efter en natt hemma är lägenheten mig inte lika främmande längre, och även om mörkret utanför fönstret känns hotfullt, som om det kryper närmare och vill ta sig in, så lyckas jag hålla det på avstånd. Jag tänder mina lampor, struntar i att montera ner adventsstjärnorna och slår på en podcast jag redan lyssnat på. Man gör vad man kan för att undvika ensamheten, trots att man är just ensam.

2024 kommer inte innebära några livsomvälvande händelser; inga yttre förändringar som möblerar om i mitt lilla liv. I alla fall inte vad jag just nu vet. Jag ser varken fram emot året eller räds det. Det bara... är. Får lov att bara vara. Jag har en ny kalender där varje veckouppslag innehåller en procentsats, motsvarande så stor andel av året som passerat. Vecka tre: fem procent. Jag tänker att bara man tar sig igenom januari, så är man på den säkra sidan. Då klarar man resten också.

Och har man lust och ork så kan man försöka fylla några av de där procenten med fina saker. Ju.

Första januari

 

Årets första dag. Jag har sovit till tio och vaknar till en värld utan solljus. Allt är blött, grusigt, skräpigt och rått. Typiskt januari. 

 

Jag hade en fin nyårskväll och känner tacksamhet för den, för min syster och för mina vänner. Vi var fyra personer men det räckte gott och väl för att mitt hjärta skulle fyllas av motsatsen till ensamhet. Klockan 03 åt jag min yoghurt och städade undan sällskapsspelen och här är vi nu; ett nytt år. Ska man känna sig sentimental över det? Jag vet inte. Det jag vet är att jag inte riktigt har ork att vara så sentimental just nu. Och kanske är bristen på sentimentalitet, i grund och botten, en av de bästa lärdomarna jag tar med mig från 2023; Årets stora händelser behöver inte alltid bli så omvälvande att de känns jättejättemycket. En julafton behöver inte vara en kavalkad av härliga känslor och en lördagskväll behöver inte vara mysig ut i fingerspetsarna. Jovisst, jag vill sträva efter att komma dit - att känna ren och skär lycka så ofta det bara går - men när förutsättningarna är fel blir den uteblivna lyckan mest bara ett ångestmoment. Jag borde ju vara glad. Nä, vet ni? En fördel med att ha fyllt 25 och att tiden verkar passera allt snabbare är väl just att åren också flyger förbi lite snabbare. Snart är det fettisdag, vår, påsk, sommarlov och skolstart återigen. Och de minnen vi inte hann skapa; de känslor vi inte hann känna 2023 (för att förutsättningarna kanske inte var helt rätt) kan vi snart komplettera med fler. För snart kommer nästa tillfälle i ordningen. 

 

Ja. Min största lärdom från det gångna året är att livet egentligen bara är ett rullande band av återkommande tillfällen att känna - och fördelaktligen känslor av lycka. Och skulle man inte lyckas med att känna lycka just idag, ikväll, just den här födelsedagen eller just den här julaftonen är det ju tacksamt nog inte särskilt långt till nästa försök. Livet bara "Ta't lugnt - det finns ingen högre gräns för antalet tillfällen att skriva omtenta på livet."

 

Det tackar vi för.

 

Kram på er, allihop.

H

Tystnad

Det blev tyst härinne. Jag ber om ursäkt för det. Anledningen står väl att finna i att det i mitt liv inte alls varit särskilt tyst; tvärtom. Hösten har inneburit ständigt föränderliga vindar, intensivt skolarbete och ganska intensivt arbete med mig själv. Jag går i terapi och arbetar dagligen med att strukturera om inuti hjärnan. Jag strukturerar samtidigt om inuti kroppen, försöker att strukturera om livet och håller hårt fast vid förhoppningen om att all möda kommer vara slitet värt i slutändan. Jag vet att det kommer det.

Just nu skriver jag på en hemtenta som ligger som ett ok över hela mig. Jag har tvingats inse att julen inte kommer innebära fullständig avslappning i år heller; redan i början av januari kommer nästa tentaperiod. Vissa dagar frågar jag mig själv varför jag gör det här - varför utsätta sig för ständig stress och press? Samtidigt håller jag med min terapeut i att jag hade nog inte kunnat bli frisk om jag inte gjort det i en verklig miljö. Att plugga, pendla och försöka leva lite mitt emellan alla måsten är så normalt jag kan leva som 25-åring. Jag är en student och det är inte alltid roligt. Men det är att leva i likhet med många andra 25-åringar. Jag är inte ensam.

December är årets mysigaste månad, men jag har kommit på mig själv med att längta till det nya året. 2023 har varit ett mellanår. Jag firade en fin födelsedag, besökte Dalarna med min Emma och fick världens bästa jobb. Utöver det har inte mycket hänt som jag kommer kunna ådra mig minnet av på dödsbädden. 2024 kommer antagligen också vara ett slags intetsägande mellanår. Jag ska fortsätta plugga, fortsätta bo där jag bor och kommer antagligen inte pengar nog att åka iväg på någon livsomvälvande resa. Ändå längtar jag dit. Kanske är det som så att jag under 2023 lyckats genomföra så pass stora förändringar i kropp och knopp att mitt jag faktiskt känner förhoppningar om att kunna må bra under året som kommer. Kanske är det inte de livsomvälvande händelserna som krävs. Kanske har jag, under året som gått, lagt grunden för att 2024 ska bli himla fint, även utan alla de där fantastiska händelserna. 

Jag hoppas det.

Snöstormar

Det är mars och snöstormarna kommer och går. Mina lägenhetsfönster vätter ut mot den skånska slätten. Jag kan se ovädret dra in över staden, från kusten in över land. Så kommer blåsten och flingorna och vintern med dem. De små, sköra blommorna som täcker rabatterna i stadsparken begravs under is och slask. Plötsligt känns de där eftermiddagarna mot solvarma husväggar mycket långt borta. Men: att klaga har ju ingen vidare verkan, så man låter bli. Håller tyst. Härdar ut.

Livet rör sig i kvadrat, principfast och med en väl utstakad rutt. Jag vandrar samma gator fram, åker Pågatåg ner till Malmö, tar samma väg till skolan och har föreläsningar med de vanliga lärarna. Jag köper hem samma slags bröd och väljer alltid samma slags äppelsort på ICA: Råglevain och Jonagold. Det som förändras mest är väl priserna. Det, och min växande, ekonomiska oro.

Jag försöker komma på något roligt att skriva om men har inte så mycket roligt i huvudet. Vårvinterns vardagsveckor är intetsägande på det vis att de varken är bu eller bä. Dagarna blir längre och det är i alla fall inte november, så att påstå att allt är skit vore att ljuga. Det kunde vara värre. Samtidigt är det ännu långt till högtider och firande, ännu långt kvar till goda tider, semester och njut. Även om jag inte befinner mig i mörker är det där ljusaste ljuset i tunneln svårt att urskilja. Kanske måste jag acceptera att livet kommer vara just halvdunkelt ett tag; skumt och grådassigt liksom snöslasket på parkeringen utanför mitt lägenhetshus. Marsgrått.

Ja, så är det. Livet är lite marsgrått, och den här bloggen färgas av det. Önskas färgfest och verklighetsflykt kan jag rekommendera er att se Mello i ettan, eller kanske att ladda ner något beroendeframkallande mobilspel. Sånt är helt okej, ja, till och med att föredra, när snöstormarna kommer och går.

Kramar till er - och glöm inte att krama er själva.

H

Vinter. Hemma.

 

Och nu, 

plötsligt, 

är det snart 

vår.

En halvfärdig marmorstaty

Veckorna går och helgen kommer. Den kommer, genomlevs och tar slut. Jag pratar inte mer än en stund med mamma genom telefonluren, och så några ord till kassörskan på Coop. I mitt huvud cirkulerar tankar på måsten, sysslor att ta tag i, kurslitteratur och framtidsplaner. Min kropp cirkulerar den med; i liten skala mellan sängen, soffan och matbordet, och i större mellan lägenheten, centrum och min vanliga runda runt St Larsparken. Jag är en cirkelkomposition.

På samma gång vill jag både gömma mig från allt och alla - och söka sällskap hos mina vänner och familj. Det är tröttsamt att umgås med sig själv och sina malande tankar, men samtidigt utmanande att låta självbestämmandet rubbas av andras viljor. Är jag ensam slipper jag oroa mig för kontrollförlusten - men oron över att kontrollen ska ta över gör mig än mer ensam. Det går liksom inte att vinna.

Jag vaknar upp till snöfall och slasktäckta gator. Bestämmer mig för att ta bussen till stationen istället för att promenera, och försöker skjuta bort det dåliga samvetet över det beslutet. Ja, jag går bara de hundra meterna till busshållsplatsen med det räcker för att skorna ska ta in vatten och jackan bli tung av fukt. Jag blundar mot snålblåsten, begraver ansiktet bakom min tätt virade halsduk och tänker på det där jag och Emma pratade om häromdagen; Januari och februari handlar inte om att stanna upp, ta tillvara på tiden och njuta. De handlar om att stå ut. Ska vi låta det vara så? Eller måste vi anstränga oss mer?

Om några veckor, när snödropparna blommat ut och semmelsäsongen är över, fyller jag 25 år. Som liten tänkte jag nog att 25-åringar var vuxna människor; kompletta och fullvärdiga med sina trofésamlinga av jobb, familj och hus. Framgång, vinst och fullbordan. Och så har vi mig: Fortfarande i början av min utbildning, fortfarande osäker på vad jag ska göra med livet, fortfarande i ett ensamhushåll och fortfarande utan villa, vovve och Volvo. 

Vill jag ha det där vuxenpaketet, då? Huslån, prenumenation på kloklippning och bilförsäkring? Nä, det vill jag inte - inte på ett tag. Inte förrän jag är klar med processen som det innebär att lära känna sig själv, och försöka forma det formbara till en gestalt som är tja, inte en perfekt svarvad, antik marmorstaty, men gärna halvblank och av hållfast material. Innan jag kan ta ansvar för större ting än jag och min lilla lägenhet, vill jag att jaget ska vara lite närmre den där bilden som jag har av Hanna som Vuxen Människa. Men, vem vet - kanske når man aldrig hela vägen fram. Kanske kan man inte bestämma över när allt det där som kräver större ansvarstagande plötsligt bara faller ner i ens famn. Och då får manuellt sonika strunta i att den där marmorstatyn bara står halvfärdig i ett hörn. Man får jobba med det man har, acceptera de nya utmaningarna och fortsätta framåt trots att man fortfarande inte känner sig helt och hållet ...vuxen. 

 

Vem vet hur allt blir? Inte jag, i alla fall.

Good enough

Det är januari. Man harvar på. Trots att alla de behov som behöver uppfyllas för att vi människor ska må bra inte alls uppfylls just nu, så fortsätter vi streta. Vi får inget solljus på vår hud, och vi virar in våra pälslösa, hopplöst kalla kroppar i lager av tyg och ull. Luften är torr och får oss att köpa dyra hudkrämer - det, eller ständigt nariga händer. Vi är trötta, men våra scheman rymmer ingen vinterdvala. Mörkret faller strax efter 15 men vi tänder våra ledlampor och förlänger dygnet på konstgjort vis. Det är ju så vi gör. 

 

Inte alltför långt bort rasar ett förödande krig som pågått i elva månader nu. Ett krig som föregicks av ett hot som ingen riktigt trodde på. Så kan man väl inte göra - starta ett krig hur som helst, i moderna tider som dessa. Han kommer aldrig få igenom den idén. Så sa man - men ändå pågår det. Trots det orimliga, ologiska och fullständigt världsfrånvända i faktumet att krig existerar, så existerar dem. Och hopplösheten i det är så jäkla svår. Ändå är det enda man kan göra, just att hoppas.

I min matbutik kostar ett paket Bregott 70 kronor. Plötsligt slås allt det jag vet om mat, priser och överlevnad omkull. Är det billigt att äta nudlar, eller borde jag köpa ris? Brödmat är bra - det har man överlevt på i alla kristider. Men, oj, nej, nähä. Inte heller brödet kostar som det brukar. Ett paket havregryn? Jo, det får följa med hem - det är ju på extrapris. Jag tar sjuan hem och fasar inför Skånetrafikens prishöjningar. Tänker på hur mörkt det är där hemma nu, när jag bara vågar låta en ljuskälla i taget lysa. Jag kånkar mina kassar över slaskiga vägar och leriga gräsmattor, får in vatten i kängorna och känner fingrarna stelna alltmer ju längre ner i väskan jag får gräva för att hitta nycklarna Jag ser dem inte - för också gatubelysningen ovanför mig går på sparlåga. 

Är det så deppigt som det låter? Är januari hemskt eller inbillar vi oss mest? Kanske behöver det ena inte utesluta det andra. Jag tror att det är naivt att låtsas som att genomsnittssvensken mår precis lika bra nu som i juni-juli-augusti. Vinterdepressioner är inte fake news. Kanske måste vi snarare lära oss erkänna för varandra att jo, just nu är det skit - men vi vet ju att det kommer bli bättre sen, snart. Kanske kan det kännas lite skönt att slippa sträva efter total lycka och utomordentligt mående just nu, och istället vila i vetskapen om att det är okej att ta tag i det där först om några månader. Kanske mår vi faktiskt bara sämre av att lägga den energi som finns kvar i våra depåer på att försöka göra allt det grå till regnbågsfärgat skimmer. Kanske räcker det med en svag nyans citrongult, blekrosa eller duvblått. Kanske får det lov att vara good enough.

 Kramar, H 

Gott slut och godare nytt

Så var ett nytt år kommet. Ännu ett. Jag har firat nyår med Emma och haft 

ett ganska perfekt avslut på 2022 om jag får säga det själv. 

Hoppas att ni också haft det fint, och att ni är snälla mot er själva idag.

Under de senaste dagarna har jag försökt reflektera, blicka tillbaka

och sammanfatta året som gått. Jag har inte kommit fram till så mycket. 

2022 känns, i mitt fall, som ett slags… mellanår. Jag befinner mig på ett vis på 

samma plats nu som för ett år sedan; i behandling för en ätstörning och på 

paus från mina studier på programmet Grafisk design i Malmö. 

Jag bor kvar i min lägenhet och har varken skaffat partner eller hund, 

inte klippt håret kort och inte målat om hemma. 

Samtidigt är jag rikare på livskunskap, har utvecklat mina vänskapsrelationer 

och fått några nya, blivit lite tryggare och schysstare mot mig själv och kämpat 

hårt för att leva närmare mina egna värderingar. 

Så, 2022 är kanske ett sånt där år som bara behövs ibland - för att bygga en bro 

mellan det gamla och nya, lägga en grund för vuxenlivet och bereda plats för 

eventuella framtida, mer drastiska förändringar. Typ.

Vid fjolårets nyår skrev jag ett inlägg här på bloggen där jag blickade 

tillbaka på mina intentioner och punktade upp önskningar för 2022.

Det här hoppades jag på då: 

✷ Bli frisk och fri.

✷ Fortsätta prova nya saker och ny mat.

✷ Läsa böcker.

✷ Fortsätta bygga upp och förbättra relationer

till vänner och familj.

✷ Använda och uppskatta saker jag äger 

snarare än att köpa nytt.

✷ Ha sommarsemester.

✷ Fjällvandra.

✷ Baka och laga recept från mina kokböcker.

✷ Bära mer färg.

✷ Åka längdskidor.

✷Komma iväg på en liten resa.

Nu när jag har facit kan jag meddela följande:

✷ Jag är ännu inte helt frisk och fri - men på god väg!

✷ Ja, jag har provat på både nya saker och ny mat. 

Jag har blivit styrelseledamot i min bostadsförening, besökt Paris, 

Uppsala och New York, designat etiketter som hamnat på butikshyllorna, 

ätit polska piroger (igår!), råbiff, pretzel och spätzle. Bland annat.

✷ Jo, jag har läst några böcker. Inte många - men det är alltid något.

✷ Relationer har byggts på, utvecklats och lagts tid på. 

✷ Jag har använt mina saker men även köpt en del nytt. Svårt det där.

Var ligger balansen mellan att vara ekonomisk, tänka hållbart,

unna sig och släppa på kontrollen?

✷ Jag hade en fin sommarsemester! Jag var i Stockholm 

och Uppsala med min Madde och det var fantastiskt.

✷ Tyvärr har ingen fjällvandring inträffat. Kanske år 2023 året det händer?

✷ Mina kokböcker har använts litegrann, men samlar dessvärre mycket damm. 

Jag jobbar på det.

✷ Jo, mer färg har jag nog faktiskt burit i år. Kanske håller jag på 

att hitta en trygghet i hur jag vill klä mig?

✷ Längdskidor förblir oåkna.

✷ Jag har rest! Både inom Sverige och utanför - två gånger till och med.

Sammanfattningsvis har jag visst rört mig en bit i den riktning jag velat forma året 2022. 

Inte fullt ut, men en bit på vägen. Så, vad tänker jag kring de 364 dagarna framför oss? 

Om ännu en omgång vinter, vår, sommar och höst? Jo, lite såhär:

År 2023 vill jag…

✷ Bli helt frisk och fri. För det måste gå.

✷ Som ett led i ovan nämnda mål: Äta mer socker och härlig mat.

✷ Fortsätta prova nya saker.

✷ Ha ännu fler husmorsklubbar med Emma.

✷ Jobba på någon av mina bokidéer. Hallå Emma, ska vi skriva en gröt-bok?

✷ Läsa.

✷ Bli mer bekväm med att vistas i naturen: 

Lära mig elda, vandra utan oro, äta utomhus och utforska nya platser.

✷ Sova och vila mer.

✷ Fira min 25-årsdag på ett härligt vis.

✷ Besöka norra Sverige (Förfrågningar om att bli min resepartner mottages gärna).

✷ Kompromissa lite mindre.

✷ Utveckla min kreativitet och göra mitt skapande mer professionellt.

✷ Röra mig på ett sätt som passar mig. Vandra, yoga och dansa.

✷ Se fler film-klassiker.

✷ Umgås med min släkt, hälsa på bebisar och stärka relationsband.

✷ Kramas.

Ja, lite så. Slår inte mina önskningar in så gör de inte det, men jag tror att de har större 

chans att bli sanna bara genom att jag formulerat dem för mig själv. Och nu, när också ni,

fina läsare, vet om dem - så kanske chansen ökar ytterligare.

Ha det nu så fint ni bara kan, så hörs vi snart igen.

Kram,

H