Höstens första vecka

Så kom den: Hösten. Plötsligt var den där. Efter en sensommarvarm helg med enbart stickade tröja utomhus, fuktiga kvällar och utomhuslunch på balkongen mitt emot Adolf Fredriks kyrkogård, drog de kyligare vindarna in över Riddarfjärden och Stockholm omslöts till slut av hösten. För första gången på många år känner jag mig tveksam inför den. Dels för att min första tid i den här staden har varit så oerhört fin och rolig, och för att jag fasar inför att den ska ta slut. Dels för att jag mått väldigt bra under september, och kanske är lite rädd för var mörkret och kylan ska göra med mig. Med mitt psyke. Men. Inte ska man utgå från att saker och ting blir som de alltid har varit. 

Måndag: Sova ut efter min Berlin-resa, ställa om, tvätta. Jobba från soffan och sedan gå på releasefest på kvällen. Få fira, träffa människor i branschen, ömsom stå i ett hörn och känna mig ynklig, ömsom känna sig som att man befinner mig mitt i Sex and the City; sippandes på en drink på en hipp lokal mitt i den pulserande staden.

Tisdag: Åka till det fina, fina kontoret där alla är snälla och det finns barnböcker överallt. Göra omslag, prata sättning och få besök av en söt hund. Himlen brinner över Söder när jag spatserar hemåt vid fem. Kyla möter den sista sucken av luftfuktighet och värme.

Onsdag: Regn, regn och regn. Nästan ingen på kontoret, men desto mysigare för oss som är där. Vi har utrensning av titlar och jag får ta hur många jag vill. Kniper bland annat den fina Adjö herr muffin som jag gråtit många gånger till som barn. På kvällen kommer jag hem till Anna-Karin som är i färd med att laga pumparisotto åt oss. Äter i soffan framför ovan nämnda serie.

Torsdag: Obligatorisk torsdagsfika, följa med på lunch i ABF-huset och få tillfälle att prata lite extra med mina kollegor. En värmande gulasch med syrad gurka. När man inte alltför ofta lagar kött hemma får man ibland en längtan efter sånt. På eftermiddagen samlas hela förlagshuset framför tillkännagivandet av nobelpristagaren i litteratur på SVT. När Anne Carsons namn läses upp jublar hela salen; en Bonnierförfattare. Nu måste nya böcker tryckas illa kvickt. 

På kvällen tar jag mig genom ett blött Stockholm till röda linjens slutstation; Telefonplan. Jag besöker min barndomsvän Johanna och blir bjuden på puttanesca, rödvin och tiramisu. Vi ser På Spåret med Erik och Lotta och jag är inte hemma igen förrän efter elva.

Fredag: Jag jobbar hemma. Går och tränar och trängs med tusen tonåriga killar. Sedan gör jag mig i ordning och går på Raccamacca, där tusen tjugoåriga söderhipsters trängs. 

Lördag: Röken lämnar munnen när jag vandrar Swedenborgsgatan upp (eller kanske ner?) för att smita in på Livs och köpta en croissant samt en pain au chocolat. 84 kronor. Hjälp. Sedan hinner jag vandra genom Bondens marknad vid Katarina innan jag beger mig till Enskede där Emma bor. Min Emma. I ett mysigt krypin med uteplats och äppelträd kokar Emma gröt tillsammans med sin Markus. Det är grötens dag och jag blir bjuden på en variant med stekta äpplen, karamelliserade valnötter och rosa äppelmos. Klassisk musik och fina samtal.

Söndag: Jag tvingar mig själv att stanna hemma; vet att jag måste ta igen mig mellan varven. Jag jobbar lite från datorn och blir bjuden på en fantastisk kanelbulle från det beryktade Lillebrors bageri. Den är verkligen underbar. Vi spelar jazz på vinyl och på kvällen lagar jag en gulasch. Och försöker svälja en olustig känsla i kroppen. Kanske är det stress, kanske oro över att allt detta fina ska ta slut alltför snart. Kanske behöver jag inte reda ut vad det egentligen är som gnager. 

Kramar,

H

Berlinerbröllop

Fjärde oktober.

Jag sitter på ett café någonstans mitt i det mest kaosiga affärsdistriktet av Berlin. Det är söndag. Allt är stängt. Temperaturen mäter över 20 och trots att trädens löv börjat gulna här nere och affärerna börjat sälja julkakor - leberkuchen - vittnar hela världen om inget annat än brittsommar just idag. 

Den här staden är så ofantligt stor och så ofantligt långt ifrån mig. Jag promenerar de stökiga, brutalistiska gatorna upp mot Zoologischer Hafer och försöker göra mitt bästa för att förstå charmen med allt det ruffiga och stökiga. Min vän Tove förstod charmen. Det var därför hon flyttade hit efter vår student, och därför hon mötte sin Isak och därför jag nu befinner mig här. Ett bröllopsfirande i tysk anda med Biergarten, U-banh, bubblande äppeldryck och en döner på en parkbänk under skum belysning och trafikbrus. Jag besöker ännu en storstad tillsammans med mina tjejkompisar, får äran att hjälpa till med slöja och att binda brudbuketten, blir placerad vid honnörsbordet, håller tal inför 86 personer och dansar dansar dansar till allt från schlager till sånt jag aldrig hört. Jag har roligt. Jag kramar alla mina fina vänner. Jag gråter. Och jag hoppas verkligen att jag också får gifta mig en dag. Kanske inte i Berlin, men men lika stor självklarhet, gemenskap och livsglädje som Tove och Isak.