En 25-årings memoarer

Jag har fyllt år och vill berätta om det för er. Låt mig presentera: En 25-årings (helg)memorarer. 

Sent i torsdags kväll, efter flera veckors intensivt plugg, huvudvärk och stressmage klickade jag på skicka och pustade ut. Äntligen slut på kursen, äntligen en ledig helg, äntligen sömn och djupa andetag.

I fredags vaknade jag av att mamma ringde upp mig på Facetime. Jag blev grattad, och sedan gjorde jag iordning mig fö ratt åka in till Malmö. Det hällregnade utomhus. 

Men under förmiddagen bröt marssolen genom molnen och plötstligt blev det vår. Jag drack en gratis kopp kaffe från 7-eleven och värmde ansiktet mot husväggarna i centrum. Kikade i butiker, gjorde en rolig grej (berättar snart!) och köpte två böcker på Second Hand. Klockan 12:30 begav jag mig hit och träffade den här!

Jag och bästa, finaste Emma delar faktiskt födelsedag, och det känns så fint. Nästan som att man gått och fått en tvilling på äldre dar. Vi två ville fira med finlunch, och hade bokat bord på anrika Bullen mitt i Malmö. Bullen, en gammal ölhall och numera restaurang, har funnits sedan 1897 och serverar husmanskost, öl och mjölk till maten. Murrigt, fullt av danskar och alldeles perfekt för två husmorsor och historienördar som oss.

Emma åt dagens - Dansk flæskesteg, och jag tog husets Whiskyköttbullar. Köttbullar med mos är nog min favoriträtt, och ni förstår nog att de här köttbullarna var goda. Emma var också nöjd med sin danske frokost.

Vi åt, pratade och bytte presenter. Jag fick ett underbart pussel med Carl Larsson-motiv! Sen begav vi oss ut på stan och kikade i antikbutiker. Vi kramades adjö och jag tog tåget till Helsingborg. Fredagskvällen bestod av myskläder, mamma-kramar, Bäst i Test, en god curry och förberedelser inför morgondagen.

 Lördag! Det var kallt och snöigt, som det är ibland runt min födelsedag, men det gjorde ingenting. Jag spatserade de femtio meterna till bageriet och köpte deras fem sista brödlimpor. Väl hemma ställde jag mig och gjorde i ordning cirka 100 smörgåsar, dukade borden och lade upp mammas småkakor på fat. Det blev lite stressigt, som det ju alltid blir, men vi hann tillslut. På eftermiddagen kom gästerna! Jag hade bjudit in till Kafferep.

Efter ett antal år med dåligt mående, pandemi och ingen lust att fira kändes det märkligt att få så många gäster, grattiskramar och presenter. Kände mig så rörd och tacksam över alla som kom, och glad över att de verkade ha en trevlig stund hos oss. Det hade jag också. Jag åt räkmacka, ostmacka, smulpaj och korintkakor, smakade lite bubbel och drack kaffe med tretår. Packade upp paket med teer från Harrods, linneservetter och en citrongul symaskin! De sista gästerna gick hem vid nio, när fikat bytts ut mot öl och chips.

På söndagen var mina föräldrar trötta och jag tog tag i disken. Det är mycket att handdiska när man haft kafferep med finporslinet. Vi åt överblivna smörgåsar, dammsög kaksmulor och begav oss till köpcentret för att byta väskan jag fått i present till en i mindre storlek. Det blev en rosa/sandfärgad. Som en smällkaramell. På kvällen tittade vi på TV, vilket nästan känns exotiskt för mig, struntade i att gå ut och lagade ugnsgratinerad falukorv med mos till middag.

Och idag, på den lediga dag som råkat uppstå mellan mina kurser, sov jag till lunchtid och vaknade med en kelsjuk katt på täcket. Snart, snart ska jag börja titta på länkarna med kurslitteratur som min lärare lagt upp vår kurssida. Men jag väntar nog en stund till. 

Tänk, så fint livet kan vara. Tack och bock.

H

Höstlovsveckan i backspegeln

Vi börjar måndagen med en söndag - igår eftermiddag.

Solen flyttade in i min lägenhet, (som mamma kommenterade så fint) 

och jag dukade upp eftermiddagskaffet på köksbordet.

Jag och Madde tillbringade några oplanerade timmar med

att promenera i Professorstaden här i Lund, titta på 

kråkslott och flådiga doktorsvillor, smyga in i Domkyrkan

och tända ljus, prata och ta igen oss.

Madde förespråkar att vila som en aktivitet i sig;

något att markera i kalendern, och jag försöker

lyssna på hennes råd. Tror vi alla behöver det.

Dagen dessförinnan var en lördag. En lång sådan.

Höstlovsvecka = staden kryllade av barnfamiljer, turister och 

helgfriare. Fint på ett sätt. Men det betydde också att mitt jobbpass

på caféet blev intensivt. Roligt, förstås, men tungt. Efter en sen stängning

blev jag skjutsad hem och lagade middag tillsammans med Alice.

Vi har varit nära vänner sedan lågstadiet och känner varandra utan och innan.

Tycker så mycket om henne. Dessvärre bor hon några timmar bort,

och vi ses inte ofta. Men när vi väl ses har vi det väldigt fint. 

❤

I torsdags gjorde jag något jag aldrig gjort förut.

Något jag velat göra länge, men inte berättat för någon.

Och eftersom min kära mamma läser den här bloggen väntar jag

lite med att berätta här. Inget stort, egentligen. Men fint. 

fredags.... vad gjorde jag då?

Just det. Jag åt en gröt med illröda äpplen,

hallon och pepparkakskrydda. Gott.

Sedan pluggade jag ifrån soffan och kämpade mot

ensamhetskänslorna och tröttheten. 

Promenerade till affären och köpte tre stycken

sharon/kaki/persimonfrukter på Hemköp.

De är så himla goda ju.

I onsdags sken solen över Helsingborg, dit jag rest 

över dagen. Min pappa firade sin femtionde födelsedag, och vi

åt långfrukost med pumpabröd som jag tagit med från jobbet.

Mycket annat gott också. 

Därefter åkte jag, mamma och pappa utomlands.

Knäppt. Jag har inte besökt Danmark sedan innan pandemin,

men nu är det ju faktiskt möjligt. Och ifrån Helsingborg går

båten till Helsingør på tjugo minuter. Hipp happ så var

gatorna täckta av kullersten, fasaderna putsade i pastell,

skyltfönstren fyllda med öl och ost

och luften fylld med ett annat språk.

På båten tillbaka åt jag två røde med tillbehör,

som sig bör. Det smakade barndom.

Och jag avslutar inlägget med en annan helg,

den förra, då hösten stod på sin spets och jag mådde 

väldigt bra. Var avslappnad, åkte hem till familjen,

promenerade på Fredriksdals friluftsmuseum, åt kastanjer

och klappade på katterna. Sådant själen behöver.

Och nu, idag, börjar allt samman om igen.

En ny vecka. Mitt i månaden, mitt i november,

mitt i vardagen och livet. 

Och det känns helt okej.

Hur mår ni? Berätta.

Kram,

H

❤

Här och där, hit och dit

 Hej på er, alla sommarbarn.

Har ni fått fräknar och myggbett ännu?

Jag har bränt ryggen och låtit håret vara trassligt. 

Luften står still här i Skåne. Det är tungt att andas.

Jag sover med öppet fönster och en fläkt riktad mot ansiktet,

klär mig i linne och bomull och låter kaffet kallna 

innan jag dricker det.

Cyklar hem från jobbet på restaurangen, över grus och genom snår.

Lyssnar på P1 - Sommar, Meny och Husesyn med Ulla Skoog. 

Dagarna är långa, så långa, och jag får lite dåligt samvete över att jag inte

stiger upp tidigare, stannar utomhus längre om kvällarna.

Solen går ju aldrig ner.

Det är roligt på jobbet trots strömmen av semesterfirare som börjat

forsa allt starkare. Det är andra sommaren jag jobbar

på Linneaträdgården nu. 

Och det känns fint och skönt att känna sig 

lite mer säker i sin roll, sin plats, sina arbetsuppgifter.

Jag serverar tallrikar med räksallader, hamburgare och varmrökt lax,

gräddar våfflor i racerfart, gör cappuccinos, skivar bröd,

vattnar blommor, säljer doftljus och packar upp 

italienska delikatesser. 

Jag tar betalt för glasstrutar och lemonader, 

pratar med stammisar

och skojar med kökspersonalen. Lite så.

När restaurangen är städad och stängd plockar jag 

cykelkorgen full med mullbär från träden i hortensiaträdgården.

Svarta, vita och blålila. Mjuka, söta och perfekta att lägga i frysen

hemma hos mig i lägenheten. 

Ha på gröten i november när studiebidraget sinar. 

Där hemma väntar varma katter som behöver vädras, pelargoner

som törstar efter vatten, kylskåpskall melon och jordgubbar som mamma

varit så snäll att köpa hem. Men också ensamheten.

När de andra i familjen inte är där, och under de dagar

då jag inte jobbar och inte har några planer,

passerar timmarna långsamt.

De som läst mitt föregående blogginlägg vet att jag 

slåss mot elaka, komplexa, djupa, resonerande

och ganska uttömmande tankar ibland. 

Och kanske är det som mest jobbigt när jag är ensam, 

inte har en tydlig uppgift att utföra,

ingen agenda för dagen. Därför försöker

jag skapa min egen agenda i de stunderna;

Sortera innehållet i en byrålåda,

skörda hallon och smultron, skrubba kroppen ren,

torka, smörja in, fila, klippa.

Köpa studentlitteratur second hand, besöka mitt stammis-ställe

och dricka en islatte, lyssna på en podd

och lösa fredagskrysset i dagstidningen.

Skriva till en kompis. Planera in fina möten i min kalender.

Köpa en ny kalender - inför en ny slags hösttermin - 

leta efter färg att måla om mina pinnstolar med.

Komma hem med gardiner på halva priset istället.

Dammsuga, torka av, bädda rent.

Men det är en fin balansgång, det där. Även om det 

oftast känns bättre att ha något att sysselsätta

sig med än att bara... sitta och tänka...

försöker jag samtidigt hålla rastlösheten 

på armslängds avstånd

och vila ibland. 

Jag har tyvärr lätt för att falla ner i

jag-ska-bara-träsket, fortsätta jobba, komma på nya uppgifter,

fixa, dona och aldrig bli klar. 

Tränga undan tröttheten och behovet av vila.

Ja. 

Något jag jobbar på är alltså att 

bli lite mera... lat.

❤

Kommer ni ihåg hur det var

att vara liten och ha tråkigt? Kanske unnar vi oss det

alldeles för sällan. Och får vi en stund över mellan

tågbyten eller i reklampauser, på lunchrasten eller när

vi värmer rester i mikron, finns ju mobilen där

och skriker "tauppmigsåduslipperhatråkigt!"

Det finns alltid något att kolla upp, ett sms

att skriva, ett mail att skicka. 

Och där försöker jag också bättra mig.

Låta hjärnan vila ibland; härda ut när impulsen kommer,

sitta still och stirra ut i tomma intet istället.

Det är svårt, men kanske blir det lättare 

efter lite övning?

En ordentlig slags övning i väntan är väl

ändå den på att få en spruta i armen.

Efter ett år och tre månader har jag i alla fall

fått min första dos vaccin i kroppen 

och kan väl kanske känna mig 

lite mer säker än förut. Lite mindre oro,

lite mera normalitet. Mindre fara, mera kramar.

Och av nålens stick kände jag verkligen ingenting alls.

Och det är juli, högsommar, 

mitt i allt. Mitt i ett avslut av ett slags liv

och mitt i en början på det nya.

En lägenhet som fortfarande luktar målarfärg,

en kran som behöver en ny packning, 

ett mörkt skåp som blivit vitt och nya lunchhak

runt hörnet. 

Vi vinkar av pappa som ska köra

hela vägen till Italien på motorcykel, 

ser danska serier om kvällarna och äter

frukost, lunch och middag utomhus.

Det är som det är, jag befinner mig 

lite här och lite där,

åker hit och dit

men finner mig ganska bra i att vara 

mitt emellan, just nu.

Att finna sig i nuet är också 

en slags övning i väntan. 

Man måste bara försöka strunta i att ta reda på

exakt vad det är man väntar på.

Ha det fint, glöm inte att dricka vatten

och försöka ha det lite tråkigt, då och då.

Kram,

H 

Jag fyllde år

Hej på er alla fina!

Det är fredag och det är vår.

På riktigt nu. Vinden känns ljum, halsdukarna är

undanplockade, jag har sett bin och fjärilar

och plockat in snödroppar till köksbänken.

Nästa vecka

vankas det påsk, 14 grader och sol till efter klockan 18. 

Det är nästan otroligt, bokstavligen.

I onsdags fyllde jag 23 år. 

23. En anonym och intetsägande siffra.

Det finns varken rätt eller fel,

specifika förväntningar eller föreställningar

kopplade till just det talet. I alla fall inte i min värld.

Och det känns... både positivt och negativt.

Jag är ung, lite vilsen men fri att vandra

vilken väg jag vill i livet. Ännu står de allra flesta

dörrarna på vid gavel. Skulle jag få för mig

att göra en helomvändning, lämna min kreativa bana

och börja studera till läkare istället,

skulle jag kunna göra det relativt

fritt från problem på vägen.

Fast obeslutsam som jag är

hoppas jag ändå att jag lyckas hålla mig till

de planer jag har just nu; att jag inte hinner ändra mig ännu 

en gång. Jag vill ju så himla mycket.

Men för tillfället har jag siktet inställt på grafisk formgivning

vid Malmö Universitet i höst.

Vi får väl se.

23 år var det, ja.

Ännu en födelsedag i en brinnande

världskris, men som ändå inte kändes av riktigt

just den här marsonsdagen. Kanske har man vant sig.

Jag hade en alldeles lagom, mjuk och mysig dag

hemma i Helsingborg. Steg upp ur sängen först efter

åtta, avslutade en skoluppgift, lagade frukost 

med omsorg och intog den

framför Saltkråkan. Inget värmer själen så mycket

som Astrid Lindgrens filmer. Faktiskt.

Vid lunchtid träffade jag min vän V

på Fredriksdals trädgårdscafé, åt en god

indisk daal med mycket koriander, drack kaffe

och hälsade på museets fina arbetshästar.

Sedan begav jag mig hemåt.

Ljuset var sådär mjölkfärgat och tvekande

som det kan vara i mars. Jag var trött - har varit det ett tag nu -

och vilade ett slag innan familjen återvände hem.

Vi lyssnade på musik, pratade, satte tulpaner i vas

och lade kyckling, päron och jordärtskockor 

i ugnen. Jag snodde ihop en paj

med kardemumma, majsmjöl och citron och sedan

åt vi i omgångar. 

Presenterna jag benådades med

var dels praktiska, dels väldigt fina:

En dammsugare, en vacker bok,

en kaffebryggare, en mortel i marmor.

Lite så.

Sedan gick Sveriges Mästerkock på TV

och dagen var till ända.

Vågar man drömma om ett riktigt,

ordentligt och stökigt kalas nästa år?

Jo, det gör jag nog ändå.

Hur har er vecka varit? Och hur mår ni?

Kramar från en numera gammal tant,

H