Första mars

 Första mars.

Jag promenerar runt i Lund. Och det känns som att

våren är ett faktum; inte bara något man inbillar sig 

ska komma någon gång.

Jag ser en ekorre springa över vägen och känner solen

mot kinden. Det krasar under kängorna för sopbilen har

ännu inte borstat bort allt grus. Men i dikeskanten brer vintergäck

och snödroppar ut sig som kulörta mattor mitt i allt det brungrå,

och det får gruset att verka oviktigt.

Blommor vinner alltid över grus.

Det är mars och ljuset är gräddigt. Vitt som semmelbullarna

i skyltfönstren, i händerna på förbipasserande tanter och farbröder

och i kyldisken på ICA. Kaffesemlor, vaniljsemlor, kremlor,

Helsingborgssemlor, semmelgröt och semmelburgare. Herregud,

vad mycket tid och tanke som läggs på dessa semlor.

Och egentligen finns det ju viktigare saker - mer drabbande och

hemska och fruktansvärda saker.

Är bakelser värda så mycket av vår uppmärksamhet?

Det funderar jag på.

Och jag kommer fram till att jo, visst får vi ägna oss

åt det förgängliga, goda, finurliga och roliga, 

fastän det finns så mycket

skit och elände alldeles, alldeles nära. Farligt nära.

Hur hade vi annars orkat med att stå givakt

och försvara rättvisan när det verkligen gäller?

Hur hade vi lyckats normalisera det

trevliga och mjuka, ifall det betraktades som totalt

oviktigt?

Jo. Jag tror nog att 

semlorna har ett visst mått av betydelse ändå.

Kanske inte själva bullarna i sig.

Men själva faktumet att de existerar,

delas, ges bort och gör oss lite glada.

I alla fall för en stund.

Kramar,

H