Sommaren har aldrig varit min favorittid på året.
Tvärtom. Kroppen vantrivs i den tryckande värmen,
signalerar fara till hjärnan och får mig att stryka längs
med husväggarna i jakt på skugga. Illamåendet och solstinget
ligger alltid nära och lurar. I väskan ligger en vattenflaska
samt ett paraply. Ett skydd mot solens strålar.
Min hud har en inbyggd försvarsmekanism mot
myggbett - hetta och extrem svullnad - och åksjukan slår
till så fort jag sitter i en varm bil. Havet är alltid lite för kallt
för att ett bad inte bara ska kännas härligt,
och något av det värsta jag vet är blöta badkläder
som skaver och lämnar fuktfläckar på klänningen.
Sedan tonåren har jag sommarjobbat varje år;
rensat rabatter, serverat mat, skrubbat golv och toaletter,
pendlat, cyklat i gryningen, stannat över, stått i förlamande
kyla och burit tungt medan omvärlden firat
semester. Grillad mat är underbar de första veckorna
i juni, men i augusti längtar jag så
efter att rulla ner gardinen, tända ljus
och sörpla soppa framför TV:n.
Måste solen skina så förbannat länge?
Men jag avskyr inte sommaren.
Det finns mycket i den som är vackert, skönt
och underbart. Jovisst, varmvåren och den tidiga hösten
tilltalar mig i högre grad,
men kanske, kanske har min själ en
liten förkärlek för den där...
nostalgin, ändå.
Jag är en djupt nostalgisk person,
så nostalgisk att det ibland blir jobbigt.
Att försöka klamra sig fast vid barndomens
trygghet, allt det mjuka och snälla från uppväxten,
kan vara svårt när livet passerar snabbt
och allt plötsligt handlar om
ansvar, pengar och arbete.
Men jag är glad över att kunna minnas barnaåren
så pass detaljerat att de inre bilderna av
hur det var, hur jag var, hur livet
och världen var då
är så väldigt tydliga.
Det har jag nostalgin och de ständiga
återblickarna att tacka.
Och just barnaåren var verkligen fina.
Trygga, kärleksfulla, innehållsrika och rentav
idylliska på många sätt. Ja, jag har haft den turen,
och är tacksam för det.
När jag tänker tillbaka är det kanske
främst barndomens jular och sommarlov som lämnat
avtryck. Antaligen mådde jag som allra bäst
just då.
Jag och min syster växte upp i en by,
i en tjugotalsvilla med lummig fruktträdgård,
trafikfria gator och kompisar på replängds avstånd.
Vi hade gungställning, en liten pool och lekstuga,
en grön hängmatta, päronträd, hallonbuskar, björnbärssnår
och grusgångar som gjorde ont att springa på.
Det bodde igelkottar under verandan och flög
tordyvlar under den stora hängbjörken utanför mitt rum.
Vi åt middag på altanen och badade länge om kvällarna.
Jordgubbar med gräddmjölk i soffan,
till Skärgårdsdoktorn eller Madicken, iförda nattlinnen
och en doft av balsamspray.
När mamma och pappa fick semester innehöll
dagarna strandbesök med ljudböcker på
den portabla CD-spelaren, vattenmelon och
Orangina ur en kylväska
och en tjuga i handen att köpa Calippo för.
Krabbfiske med krossade blåmusslor som bete
och Tre i rad i den vita sanden.
Jag och min syster sprang fram och tillbaka i vattenspridaren
i mormors koloniträdgård, byggde kojor i lektältet
och läste tidningar från 90-talet. Jag lånade kilovis
med böcker och ljudböcker på biblioteket,
skrev recensioner och läste under täcket långt in på natten.
Vi sov i tält i trädgården, tre meter från ytterdörren,
såg på film mitt på dagen och gjorde utflykter
ingenstans och överallt.
Det åts wienerbröd i Helsingør, kroppkakor på Öland
och Hönökaka i Göteborg. Fors till Liseberg och Bakken,
gicks på festival och spelades minigolf
bakom kafferosteriet. Det köptes nya sandaler
och beställdes påsar med sommarkläder från H&M's vårkatalog.
Jo, det var viktigt att känna sig fin på skolavslutningarna.
Och på Midsommarafton, såklart.
Då ville jag inget hellre än att hela världen skulle skina
ikapp med Bullerbybarnens idylliska sommarliv.
(Och ofta var jag nog ganska ledsen och frustrerad över
att jag varken fick leva i deras eller Madickens tid...)
För mig
smakar sommaren chokladpudding med vispgrädde,
citronfil med havrefras, räkostsmörgåsar och svartvinbärssaft.
Den doftar solkräm, nyklippt gräsmatta, klor och smältande asfalt,
ljuder av radiobrus, måsskrin, "En rød pølse, tak" och Cornelis
ur pappas stereo. Känns som illamående, iskalla havsströmmar,
outtröttlighet och magpirr - på samma gång.
Och här är jag nu, 23 sommar
efter min allra första. Den som var kall och eländig
och som tillbringades hemma i radhuset där jag
vägrade bada i plaskpoolen men gärna drog kattstackaren
i svansen.
Och jag måste faktisk erkänna,
att efter vad som känns som sju långa, svåra år
av sommarångest, sommaroro och sommarhat
har det där vackra och härligt obrydda från
barndomens juni, juli och augustimånader
återigen gjort sig påmint inuti mig.
Och plötsligt känner jag
att sommaren är min, den med.
Varför skulle jag inte äga rätten att få njuta
just nu,
som de flesta andra verkar göra?
Kanske blir det här den bästa sommaren
på väldigt länge för min del.
Inte för att jag har några storslagna planer,
någon särskilt stor semesterkassa
eller semester alls, för den delen.
Utan för att jag är trött på att inte tillåta
mig själv att må bra.
Så kom an ni bara, alla sommarplågor,
jag är då inte rädd för er längre.
Kramar till alla er,
H