Så var det december igen

Jag sitter i soffan framför Js stora, stora TV. Jag har letat fram Svt:s tända brasa. 

En sömlös loop av brinnande ved och sprakande lågor. Är det julstämningens diskbänksrealism? Kanske. Men vad gör man inte.

Det är helt okej med mig, för er som undrar. Jag pysslar med lite av det mesta. Går i lite terapi, jobbar extra i pappershandeln. Söker jobb, sätter upp en och annan julstjärna, reflekterar över det gångna och tänker en hel del på nästa år. 

År 2025 var väl inte det lyckligaste jag upplevt. Men inte heller det sorgligaste. Jag har mest sökt jobb och känt mig ganska misslyckad. Men. Några viktiga hållpunkter är värda att lyftas fram; Min examen - att jag trots allt lyckades skriva den där uppsatsen trots att jag inte trodde att det skulle gå. Min och Js resa till Baskien och södra Frankrike. Den blev så himla bra och fin och jag kände mig vuxen. Redig. 

I juli städade jag ut min lägenhet. Oj vad det kändes. Att rensa ut, slänga, sortera, sälja och hitta nya platser för sådant man är van att se var dag. Att tvingas välja och svälja. Svälja att jaget kommer bli ett vi; att jag inte har fullt utrymme att frodas rent estetiskt längre. Att flytta in i en annan lägenhet och byta adress. Ja. Men det gick bra till slut - och i augusti lämnade jag över nycklarna till min hyresgäst och blev sambo med J. Här på väster har jag bland annat bakat en massa surdegsbröd. 

I juli somnade även Tintin in efter en kort tids sjukdom. </3

Augustiseptemberoktober. Vad hände ens då? Jag gick i terapi och sökte massor av jobb. Firade Friendsgiving med mina fina gymnasievänner. November. Första snön, och vad det snöade sedan. Kanske har jag inte sett så mycket snö här i Skåne sedan jag var liten.

I helgen reste J till Stockholm och jag passade på att bjuda in min fina Alice hem till lägenheten för att sova över i nätterna två. Även om året varit svårt och jag fortfarande har en del tuffa dagar - och fortfarande letar efter det där jobbet - så vill jag ta tillvara på det unika i att inte vara så oerhört stressad i december som jag annars brukar vara. För första gången på år och dag har jag inga tentor eller uppsatser som drar i mitt samvete, och jag vill tillåta mig själv att njuta litegrann. Så. Under den första adventshelgen lyssnades det på julmusik. Det dracks glögg och åts saffransvåffla, det gicks på traditionell julmarknad på Kulturen, det dracks rödvin och kokades bolognese på slattarna, sågs på Astrid Lindgrens jul och slogs in en och annan klapp. I söndags jobbade jag några timmar i pappershandeln inne i stan och jag fick slå in en hel del klappar där med. Och just det - jag tände det första ljuset i staken jag hittat på Erikshjälpen. Bara en sådan sak. Helt onödigt på det stora hela (inte hade jag ens tänkt införskaffa en adventsljusstake i år) men himla viktigt i det lilla.

Så var det december igen. Hoppas det blir en fin en. Vad gör ni för att mjuka till denna månad?

Kram,

H

Lika fort som landskapet förändras

Tänka sig - jag hittade hit igen.

Jag befinner mig på ett SJ-tåg med slutstation Stockholm central. I min röda kåken finns packning för tre dagar i huvudstaden; några nya julklappsplagg och några mellandagsmjuka. Jag har tagit med mig gåvor från Skåne att ge bort till de jag ska övernatta hos och bokat bord på en japansk restaurang med avsmakningsmeny. På centralen kommer J vänta, och ta emot mig.

I bakspegeln skymtar, allra närmast, några dygn av jul och familj, trötta katter i en soffa med Karl Bertil Johnson och Grease på TV:n. Svensk julmat i omgångar hemma och sedan turkey & trimmings hos kusinerna på juldagen. Tänk att Christmas pudding faktiskt smakar riktigt gott. 
Det var jobbigt att lämna mamma, pappa och syster i fredags morse. De i pyjamas och utan måsten. Jag, med tung ryggsäck hastande till ett pågatåg för att åka tillbaka till Lund och jobba extra. Folkhav av rea-sugna, en hel del återköp och huvudvärk från höger sida av nacken. Men helt okej, ändå. Jag tycker ju om mitt jobb.

Och nu befinner jag mig, som sagt, här: påväg till julens nästa anhalt. Och i det lilla representerar den här resan också det stora - det som till största del färgat året som nu snart är till ändå. Jag reser till huvudstaden för att hälsa på min kille och 2024 kommer jag antagligen alltid förknippa med just honom. Jag kommer minnas hur spännande, ansträngande men också härligt pirrig våren var, hur lycklig och fri jag fick känna mig under sommaren (som annars brukar vara den tid då jag mår som sämst) och hur hösten och vintern färgats av trygghet, att forma om vardagen och att kombinera den med arbetslivet (som i mitt fall inneburit praktik på en tidningsredaktion - en dröm för en kreativ själ, och något jag är stolt över).

Swish, swish så var året till ända. Igen. Lika fort som landskapet förändras utanför tågets solkiga fönster förändras tiden vi lever i. Jag hittar då och då grå hårstrån allra närmast hårbotten och tänker en hel del på mitt åldrande; hur främmande det känns när jag samtidigt inte ens har gått klart skolan ännu. 2024 har i alla fall fört med sig en hel del nya kunskaper och erfarenheter om det där med relationer - något som jag tror kan räknas som valuta värdig att läggas på vuxen-kontot. Helt plötsligt fattar jag vad folk snackar om när de framställer relationer som något att diskutera i det oändliga; något outgrundligt svårt och intressant, och jag tror att den förståelsen har fått mig att växa. Utöver att lära mig mer om framtida yrke (som förhoppningsvis kommer resultera i ett riktigt jobb under 2025) så har 2024 lärt mig om hur jaget kan kombineras med någon annans jag. Hur bra det kan kännas. Men också hur jaget fortfarande måste få fortsätta existera som en solitär enhet, något som växer och spirar och får lov att göra det även på egen hand.

När tåget vänder hemåt igen och jag swishar tillbaka ner till Skåne är det redan nyårsafton och 2025 ligger framför mig. Är det året då jag blir vuxen till fullo? På riktigt? Nja, där hamnar jag nog inte innan jag fyllt 30, i alla fall. Vi tar det senare.

Gott nytt år,

alla ni fina.

/H

Tystnad

Det blev tyst härinne. Jag ber om ursäkt för det. Anledningen står väl att finna i att det i mitt liv inte alls varit särskilt tyst; tvärtom. Hösten har inneburit ständigt föränderliga vindar, intensivt skolarbete och ganska intensivt arbete med mig själv. Jag går i terapi och arbetar dagligen med att strukturera om inuti hjärnan. Jag strukturerar samtidigt om inuti kroppen, försöker att strukturera om livet och håller hårt fast vid förhoppningen om att all möda kommer vara slitet värt i slutändan. Jag vet att det kommer det.

Just nu skriver jag på en hemtenta som ligger som ett ok över hela mig. Jag har tvingats inse att julen inte kommer innebära fullständig avslappning i år heller; redan i början av januari kommer nästa tentaperiod. Vissa dagar frågar jag mig själv varför jag gör det här - varför utsätta sig för ständig stress och press? Samtidigt håller jag med min terapeut i att jag hade nog inte kunnat bli frisk om jag inte gjort det i en verklig miljö. Att plugga, pendla och försöka leva lite mitt emellan alla måsten är så normalt jag kan leva som 25-åring. Jag är en student och det är inte alltid roligt. Men det är att leva i likhet med många andra 25-åringar. Jag är inte ensam.

December är årets mysigaste månad, men jag har kommit på mig själv med att längta till det nya året. 2023 har varit ett mellanår. Jag firade en fin födelsedag, besökte Dalarna med min Emma och fick världens bästa jobb. Utöver det har inte mycket hänt som jag kommer kunna ådra mig minnet av på dödsbädden. 2024 kommer antagligen också vara ett slags intetsägande mellanår. Jag ska fortsätta plugga, fortsätta bo där jag bor och kommer antagligen inte pengar nog att åka iväg på någon livsomvälvande resa. Ändå längtar jag dit. Kanske är det som så att jag under 2023 lyckats genomföra så pass stora förändringar i kropp och knopp att mitt jag faktiskt känner förhoppningar om att kunna må bra under året som kommer. Kanske är det inte de livsomvälvande händelserna som krävs. Kanske har jag, under året som gått, lagt grunden för att 2024 ska bli himla fint, även utan alla de där fantastiska händelserna. 

Jag hoppas det.

Jul, nyår och allt däremellan

Hej på er, allihop. Hur har ni det? Har ni snö och kyla, regn och rusk? Värme? 

Inre eller yttre sådan? Har ni landat i insikten om att det står -23 på datumstämpeln

på alla mjölkpaket? Sådant brukar ta ett tag. Omställningar, ni vet.

Jag tänkte visa några bilder och berätta om några stunder från jul- och nyårshelgerna. 

Allt gick så fort, så fort den här gången, tycker jag, och det gör nästan lite ont 

att blicka tillbaka. Samtidigt har jag en inre längtan efter ljuset och 

den tidiga våren - en längtan som jag aldrig brukar känna men som jag 

faktiskt välkomnar i år. Kanske håller jag på att utvecklas till en sån där 

soldyrkande sommartjej (Högst osannolikt, reds anm.).

Min jul var lugn, liten, fin och stilla. Det rådde sjukstuga i det 
Almgrenska hemmet så helgen tillbringades hemma, med en skara på fyra 
personer samt två katter. Vi åt vår traditionsenliga grötfrukost, tog en 
frostig promenad, såg på Albert och Herberts julkalender, 
lagade grönkålspaj och trillade köttbullar, fikade, grät en skvätt (jag), 
såg på Kalle, delade ut några klappar, såg på ännu mer på TV och 
sov sedan sött. Alldeles lagom.

Dagarna efter jul gick i samma, makliga takt. Jag stannade hemma hos familjen;

åt rester från julbordet, såg På spåret, sov ganska mycket 

och läste julklappsböcker. På annandagen kom fina Alice och hälsade på 
och jag gjorde en slags saffransostkaka till oss.

Redan den 27:e dök jag in i vardagslivet igen och åkte ner till Malmö 

för att gå på dagvården. Går hon fortfarande i behandling? tänker ni. 

Ja, det gör jag. Och det är kämpigt och tröttsamt men också välbehövligt.

Jag måste framåt och vägrar nöja mig med att låta ätstörningen sitta kvar 

i huvudet längre. Det måste vara nog nu. Alltså fortsätter jag gå på 

föreläsningar, registrera mina måltider, ha terapisamtal och utmana mig 

med diverse exponeringar (som att äta McDonalds flera dagar i sträck, 

fika mycket och tacka ja istället för nej till oväntade erbjudanden.

Den 28:onde reste jag återigen norrut för att gå på släktens årliga julkalas.

Och det var verkligen så trevligt. Kanske har jag nu nått den ålder 

där jag är vuxen nog att få ta del av äldre släktingarnas samtal och 

gemenskap utan att uteslutas ur någonting. Samtidigt är jag de små 

barnens yngsta, vuxna släkting, och blir därmed utsedd till lekkamrat

och barnvakt. Väldigt mysigt. Och! Inte heller maten kändes jobbig i år. 

Bra va.

På fredagens eftermiddag, dagen innan nyårsafton, kom min vän Vanessa 

och hälsade på mig i Malmö. Det var väldigt fint, det med. Jag visade henne

mitt universitet och därefter åt vi en finfin lunch på Ruths mitt i stan. 

Ruths är litegrann som en blandning mellan en fransk bistro, en kantin, 

en amerikansk deli och ett hippt ställe i Köpenhamn. Liv, rörelse, vackra 

lokaler och oerhört vällagad mat. Vi år krabbtarte med endivesallad och 

suuuurt surdegsbröd. Sedan gick vi på stan och avslutade med 

en fika på ett stökigt St: Jakobs. Jag köpte ingenting men Vanessa 

fyndade både sina favoritsnabbnudlar och en semla att ta med sig hem.

I lördags var det ju nyårsafton. 

Jag vaknade sent och pysslade lite hemma i lägenheten. 

Förra årets nyårsafton tillbringade jag på sjukhus, men i år kunde jag äntligen

fira precis som jag önskade: Hemma, med matlagning, reflektion och 

framåtblickar, frågesport, Abba på stereon, gnistrande tomtebloss - och Emma. 

Ja, vi tillbringade eftermiddagen och kvällen tillsammans och det var 

ett helt perfekt avslut på året, tycker jag. Så vill jag fira alla mina nyårsaftnar. 

En mer detaljerad redovisning av nyårshelgen kommer här:

När mörkret lagt sig - det vill säga strax efter kl 16 - hämtade jag Emma 

vid bussen. Vi installerade oss hemma hos mig, satte på stereon och 

sippade på en Gin och Tonic med granatäpple. Jag tog fram papper och pennor

- och så plitade vi ner våra önskningar och förhoppningar om det nya året. 

Klyschigt men trevligt.

Sedan började vi förbereda maten. Emma, som är en eminent husmor 

(och hade en fantastisk tröja på sig), hade förberett en deg och fyllning 

till polska pierogi på förhand, så det var bara att sätta igång med att kavla

ut och vika ihop. De små, gulliga knytena kokades och stektes tillsammans med 

lök och smör, och serverades tillsammans med gräddfil och surkål. 

Det var så. Gott.

Jag diskade och placerade min vän på soffan. 

Sedan tävlade vi mot varandra i några quiz om året som gått. 

Jag tror att Emma vann samtliga. Och sen, då? Jo, i min research kring det 

historiska nyårsfirandet i Norden hade jag läst om nyårslyckor. 

Alltså: Traditionen att smälta tenn och hälla det i kallt vatten, för att sedan se 

vilka former som uppstår när tennet stelnar. 

Ett hjärta kan betyda kärlek, små klumpar kan tyda på god ekonomi och så vidare. 

Eftersom tenn både är lite hälsofarligt och svårt att få tag på så smälte vi socker. 

Det gick ganska bra och det började bara brinna litegrann. 

Resultatet: Emma kommer få relationsproblem men också styrka och pengar. 

Jag kommer stöta på många kanelbullar, träd samt behöva ta det lugnt

(En av klumparna liknade en sköldpadda).

Klockan närmade sig nollnoll. Vi satte på Nyårsfirandet från Skansen på TV:n, 

hällde upp Champis och tände varsitt tomtebloss. 

Så slog det om till januari och fyrverkerierna fyllde himlen utanför fönstret. Skål!

Årets allra första måltid blev något vi aldrig lagat eller ätit förut; 

Lemon posset, med små (halvt brända) shortbreads och lakritssalt. 

Ganska gott, och väldigt lätt att ordna fram. Därefter gick vi och lade oss.

Följande morgon gick i lugnet och stillhetens tecken. 

Vi kokade kaffe, provade att baka engelska crumpets, skar upp den saftigaste

av apelsiner och klyftade ett äpple. Att äta ett äpple på nyårsdagen ska 

tydligen försäkra att man håller sig kry året ut. Så varför chansa. 

Jag följde min vän till stationen inne i stan, slog på en podcast och 

tog en skön promenad i stadsparken. Inte för att det lurade någon ångest i 

kroppen som behövde promeneras bort, utan för att jag tyckte det var skönt. 

Skönt va.

Det var den jul- och nyårsveckan det. Och ni, hur hade ni det?

Kramar,

H