Fredag, tio grader, mest soligt, doft av kardemumma och bränt kaffe.

Jag sitter på Ett bageri, ett mycket litet ställe ovanför Karlaplan. Tända ljus i gamla syltburkar, doft av nygräddade kardemummabullar och bränt kaffe. Här trängs mammalediga unga mammor med sina barnvagnar, businessnubbar i Zoommöten och influencers som köper frukost för tvåhundra kronor. Och så jag. Jag har tagit röda linjen hit, haft Google Maps i handen för att inte gå fel. Jag leker Arbetande Stockholmare; sitter här med min rågsurfralla med cheddar (jättegod, faktiskt jättegod) och knappar på min laptop. Jag smälter in. Ingen vet att jag bara låtsas. Att jag egentligen bara är här i stan på nåder, att jag inte har någon lön, att jag unnar mig den här stunden på min lediga dag från praktiken som ett litet äventyr för mig själv. Att jag egentligen in borde.

Det är Allahelgonaafton idag. Ikväll ska kyrkogårdarna på Södermalm lysa ikapp med varandra medan skymningen sänker sig över Mälaren. Folk ska minnas, placera gravljusen i tvåpack från ICA vid sina saknades gravar och minneslundar. Kanske ska jag också bidra, minnas min mormor, farmor, farfar.

Jag vandrar Jungfrugatan ner och rör mig mot Gärdet. Himlen är klarblå och brisen frisk. I mitt huvud rör sig tankar kring vad som ska hända härnäst. Tänk om inget löser sig. Tänk om allt löser sig. I grunden vill jag bara en enda sak: Ha ett jobb att gå till. Men efter att ha tillbringat några veckor här i Stockholm, fått vara med om roliga ting, bo mitt i smeten, lära känna fina människor och inte behöva jobba helger och kvällar på diverse extrajobb, så har jag börja önska något mer. Jag har insett vikten, och det fantastiska i, att faktiskt få lov att må bra i sin tillvaro. Och det hoppas jag så innerligt att jag ska få fortsätta göra.

Jag styra inte allt, kan inte ta den fulla kontrollen över min tillvaro. Men något kan jag göra. Som att äta en surdegsfralla med cheddar på café då och då, låtsas vara en i mängden, minnas och sakna och önska litegrann.