Jag vill

...eftersom alla andra försök till blogginlägg känns omöjligt svåra att formulera för tillfället.

Jag vill läsa...
ut Vackra värld, var är du? av Sally Rooney. Jag påbörjade den i augusti, efter att ha sett serien Conversations with Friends. Långsamt, rått, äkta, verkligt. Hennes röst är verkligen unik och jag tror att alla hennes verk kommer ses som moderna klassiker i framtiden. Små inkapslingar av 2020-talets ungdomlig. Men: Just den här romanen bara... tilltalar mig inte alls. Jag känner inget speciellt för karaktärerna, tror jag, och det gör det svårt att uppskatta berättelsen i sig. Den centreras ju, rätt och slätt, om just karaktärerna och deras små liv.
... och därefter vill jag påbörja Supper Club av Lara Williams. Den ligger i min bokhylla.

Jag vill lyssna på

Lugn, sällsam julmusik. Helt ärligt. Men jag håller mig, lovar.

Jag vill äta

Ganska mycket. Har oändliga listor med rätter, foton och instagramposter nedsparade för höstens alla måltider. Men något jag tänker på just precis nu är detta.

Jag vill titta på

Varje dag promenerar jag runt i Malmö och tänker på att jag vill se om Tunna blå linjen. Tyvärr existerar den icke på internet för tillfället. Så, jag slår istället till med: Brittiskt kostymdrama, På spåret (premiär 3/11!) samt Svts nya satsning Sveriges Historia.

Jag vill bo

I ett hus vid skogens slut. Ängar och åkrar runt knuten. Vita knutar, mossigt tak. I den gamla trädgården prunkar päronträd och kvitten, i landet trivs krasse och solvarm pumpa. På grusplanen sprätter pärlhöns omkring och innanför det öppna köksfönstret brummar en radio med jazz. Jag står bakom en diskbänk och vänder ihop en sats frukostbröd. Är det för mycket begärt?

Jag vill rensa

Bland mina kläder och det mesta andra föremål jag äger. Känner just nu att allt gammalt groll måste bort och ut och göra plats för något nytt.

Jag vill fixa

Fläcken av kaffe som jag spillde på sängens madrass igår. Den droppande kranen i köket. Kursen i redaktionellt berättande och typografi som jag just nu läser i skolan. En ny kaffekanna eftersom den förra sprack i tusen bitar. Mig själv och mitt förhållande till maten. Allt står på to-do-listan inför månadsskiftet som stundar.

Jag vill stoppa

Mitt generellt dåliga mående. Vill även väldigt gärna stoppa det där evinnerliga kriget i Europa men det är väl underförstått.

Jag vill besöka

Ah, just nu hade jag gärna haft tillgång till en eller annan stuga. En hösthelg med skogspromenader, korvgrillning, kaminer och att vända sidor i en bok. Så mycket frisk luft att kinderna glöder och man somnar tidigt på kvällen. En gryta vid ett matbord med udda porslin. Ja, sånt drömmer man om. Stan kan vara så trång.

Jag vill känna

Glädje igen. Inte något annat än njutning av att äta gott och ge mig själv det jag vet att jag behöver. Jag vill känna pirr av förväntan som inte alltid överskuggas av tvivel och oro. Jag vill kramas och känna kärlek och slippa vara rädd för vad andra tänker. Jag vill känna livet i mig.

 

Lista lånad av allas vår Flora.

Vad vill ni? 

Kramar,

H

December i backspegeln

Jag befinner mig hemma hos mina föräldrar uppe i norra Skåne. Här är det barmark, men för mig andas det mer julstämning än snö och kyla. I Skåne är det tradition med brun jul.

December har gått i ett, som det ju brukar göra. Stresspåslag, blixthalka, huvudvärk och sömnbrist kommer vart år, oavsett om man vill eller ej. Samtidigt har mitt december innehållit en vacker, stämningsfull och alldeles underbar blandning av stunder med mina vänner, god mat och känslan av tacksamhet. För tacksam är jag - så oerhört tacksam. För ett år sedan, på dagen, befann jag mig i ett ganska kolsvart mörker. Idag är jag på god väg att ta tillbaka allt jag gått miste om, särskilt i juletid: frihet, glädje och lugn. Lugn i att jag kan, jag får och jag borde må bra. Ja. Ännu är jag inte helt klar med den där jäkla ätstörningen, men vet ni vad: Det går framåt. Och förhoppningsvis kan 2023 bli året då den utplånas helt och hållet. 
 

Som sagt, december har gått i ett. Jag har försökt hålla en god balans mellan måsten och nöje, mellan slit och vila. Det har varit svårt. Därför har jag inte heller hunnit sätta mig ner och reflektera så ofta som jag egentligen önskat. Men nu, på förmiddagen den 23:e december, när mat ska lagas, paket ska slås in och jag egentligen inte har tid att blogga nu heller, så sätter jag mig ner och gör det i alla fall. För att jag vill. Så - vi tar en liten titt på hur mitt december sett ut:

Många mörka morgnar har tillbringats framför julkalendern, som i år är… dramatiskt, men väldigt fint gjord tycker jag. Den får godkänt! Annat som sätter stämning är ju tända ljus och adventsstjärnor i förgylld plåt. Samma stjärnor som hängde i mitt och min systers rum när vi var små.

Den andra söndagen i advent blev jag hembjuden till fina Toves stora, halvtomma lägenhet mitt i Lund. Flyttstöket var ett faktum, men det fanns likväl tid för att tillbringa en eftermiddag med gymnasievännerna i kombo med pepparkaksbak, julfika, kattgos och risgrynsgröt. Det var en underbar eftermiddag.

Jag har tillbringat en del halvdagar på behandlingen, som ligger inne i Malmö. Det kan tyckas tråkigt, men det känns tryggt och viktigt för mig. Och att äta frukost tillsammans med andra medan mörkret ännu ligger över stad och land är ju, trots allt, ganska mysigt. Jag tar alltid med mig egen lunch, och har jobbat mig igenom x antal köttbullsmackor med julmust. Gott. En morgon fick vi saffransscones - och det var gott, det med.

 

Jag har fått julkort, skickat julkort och vandrat genom snölandskap (innan allt töade bort).

Igår hade jag min sista redovisning för kursen jag går på distans: Professionell kreativ verksamhet. Jag visade upp små skisser jag gjort, till ett barnboksprojekt jag filar på. Redovisningen gick bra, och nu kan jag gå på jullov från kursen. Tänk vad man klarar av, fast man ibland inte tror att man ska klara något!

Husmorsklubben har haft inte en, utan två träffar i december! Emma, min Emma - inget sätter stämningen som att tillbringa några timmar i ett kök tillsammans med henne. Vid ett tillfälle lagade jag kålrotslåda - en finsk julrätt - som vi åt med skinka och senap. Därefter såg vi på julkalendern tillsammans och åt saffransapelsiner med grädde. Vid tillfälle nummer två åt vi julfika, kokade en whiskyspetsad clementinmarmelad och gjorde en plåt havrekex. Sedan kramade vi varandra hejdå och god jul.

 

En annan person som jag träffat och kramat god jul är Alice. Alice - det var så länge sedan vi sågs! Oj vad jag tycker om henne. Och eftersom Alice tycker om taxar köpte jag henne en lång, mjuk tax och packade in i ett paket. Jag bar det över Lunds gator och såg på när hon öppnade det, efter att vi fikat på Patisseriet. Alice blev förtjust i sin nya kompis, som jag tagit mig friheten att döpa till Korvar. <3

I tisdags åt jag en traditionsenlig frukost tillsammans med Madde, på vårt favoritfik Broder Jakobs mitt i Lund. Ah, det är verkligen som balsam för själen att slinka in där strax efter öppning, köpa sig en nygräddad surdegsbulle och dricka kaffe i evigheter. Det gjorde vi nu också. Och efter varsin fralla delade vi på en mjuk och smörig saffransknut. Dö, ätstörning. Dö! Efter frukosten gick vi på stan i jakt på julklappar och märgben, samt passade på att göra ett återbesök på vår gamla gymnasieskola. Det var en speciell känsla att få komma tillbaka, vandra omkring i biblioteket (där min novell stod på display!) - och att dessutom få en pratstund med vår gamla mentor. Himla fint.

Igår, på dan före dan, packade jag en resväska full med klappar och jox och åkte upp till Helsingborg. Jag och mamma julhandlade mat till vårt lilla julbord och hämtade upp min brödbeställning på stans bästa surdegsbageri, Brödkultur. Det är helt underbart fint där, och vi kom hem rika på vört, kavring, mandelmusslor och fruktkaka. I bageriet kan man även köpa med sig en burk Allerumshonung, som produceras alldeles i närheten - och som jag designat etiketterna till.

 Och just det: Att tända ett ljus för några jag saknar hann jag också med. Att gå i kyrkan vid något tillfälle kring jul skänker mig så mycket lugn i själen. 

Ja, det var mitt december i backspegeln det. Hur själva julhelgen blir är lite oklart, eftersom det råder sjukstuga här hemma. Oavsett, är jag glad och tacksam över den trygghet och ro jag faktiskt känner inom mig. Det räcker för att min jul ska bli god.

God helg,

Kramar

H

Igen och igen och igen

Det är vinter i Skåne. För en gångs skull har det tunna täcket av snö stannat kvar över en, två och tre nätter. Morgnarna är dimhöljda och i luften glittrar iskristallerna. Mina fingrar värker när vantarna saknas, och jag måste addera några minuter när jag beräknar tiden för att gå till bussen. När det är så här halt har man inte råd att vara stressad.
 
Jag har varit på andra sidan Atlanten. Det var kort, intensivt, explosionsartat gällande alla intryck och känslor och händelser och ja, det mesta. Jag har varit på andra sidan Atlanten och jag vill berätta om det för er. Men först behöver jag mellanlanda här, hemma i Lund och i den annalkande julen, i de trygga och snälla små bestyr som fyller helgerna - och i det beslut jag tagit och som kommer påverka mitt liv för en tid framöver.

Det tar så lång tid - så oerhört, obegripligt lång tid att bli fri från en ätstörning. För ett år sedan, nästan på dagen, var jag både fysiskt och psykiskt begränsad till den grad att jag inte klarade mig på egen hand över huvud taget. Beslut togs över mitt huvud och trots att jag inte heller då tyckte att det var så himla illa, så var det just det. Illa. Idag är det bättre, men fortfarande inte helt bra. Jag har tagit mig uppåt och framåt, och till och med fått uppleva stunder av total frihet. Men, jag blev aldrig helt klar. Och det räcker att små, små gnistor av den brinnande ätstörningen dröjer sig kvar för att de ska få ny glöd och sprida sitt sken över hela livet. Igen, igen och igen. Igen, igen och igen.

Nej, jag känner mig inte mer redo för att ta mig an kampen mot att bli helt frisk nu än vad jag gjorde för ett år sedan. Sjukdomen hittar alltid sina anledningar till att vänta, strunta i och skjuta upp. “Jag är ju inte så sjuk längre”, “Jag åt ju normalt igår” och “Det är snart jul - jag tar tag i det då” är några, ologiska och orimliga exempel. 

Det är så tröttsamt. 

Så, nu kör jag ännu en omgång ätstörningsbehandling. För en person med en ätstörning känns det lättast att hålla sådana saker för sig själv, och låtsas som att allt är frid och fröjd. Just därför berättar jag.

Kramar,

H