Det är ännu en varm julidag i Skåne. Regnet har inte fallit
sedan i April och marken, gräset, bladen på träden - allt
suktar efter vatten. Bilen rullar förbi ett alltigenom
gyllene landskap, och man hade kunnat tro att det
redan var höst. Torrt och frasigt.
Alice kör. Själv kämpar jag med körkortet och medan jag
tänker att när jag får mitt, då ska jag ta med henne på roadtrips också
passar jag på att fråga om uppkörningstips.
Klockan blir tio. Det klarnar upp ovanför oss.
Vi stannar mitt ute i ingenstans och går in på
bageriet Byvägen 35.
Another hot day in July is born.
A steady rain has not fallen since April and the
ground, the grass, the leaves on the trees -
everything is longing for water.
The car rolls through an all- golden landscape,
and one could definitely have believed that autumn
had already arrived. Drought and fragility.
Alice drives. I, on the other hand, am struggling with my own license
and whilst thinking
when I get mine, I am going to take her on road trips as well,
I take the opportunity to ask her for driving advice.
The clock strikes ten. The clouds are fading above us.
We stop in the middle of nowhere and enter the bakery
Byvägen 35.
Stämningen är som den ska vara - sommarmorgon,
semestertider (här kryllar av stockholmare...), rågbröd
som bakas innanför ett fönster och slås in i brunt
papper med snöre på beställning. Bagaren i kassan verkar inte bekymras
över köns längd, utan tar sin tid med alla kunder. Godmorgon, hur är det idag,
ska ni se matchen imorgon, hoppas det ska smaka.
Vi sätter oss i en senapsgul soffa och intar vår frukost:
surdegsbröd, ägg och brie, marmelad, juice, kaffe och
kanelknut. Såhär ska ett café vara, enas vi.
Here, the ambience is just as it should be
- summer morning, vacation mode
(the place is crammed with Stockholmers),
rye bread being baked behind a window and wrapped
in brown paper with string at order.
The baker behind the counter does not seem
to worry about the length of the line,
but takes his time to talk nicely with all customers.
Good mornin', how are you today, are you
going to watch the game tomorrow, hope it
will taste well.
We sit down in a mustard sofa and eat our breakfast:
sourdough bread, eggs and brie, marmalade,
juice, coffee and cinnamon knot.
This, we agree, is what a café should be like.
Sedan kör vi vidare igen. I lilla Rörum, inbäddat mellan kullar och
åkrar, finns Mandelmanns trädgårdar. Till den här platsen har jag längtat
sedan första gången jag såg ägarna - Marie och Gustav - på TV
för första gången förra vintern, när allt vara mörkt och stressen
låg som ett tjock moln över huvudet. Tänk, en
gård med djur, mat, blomster och odlingar, som de som vill
får besöka. Fantastiskt, är ordet.
Soon, we are on the road again.
In the little town of Rörum, hidden between
hills and fields, we find Mandelmann's gardens.
To this place I have longed since I first watched
the owners - Marie and Gustav - on the telly
for the first time, last winter, when everything was
dark and stressful. Imagine, a farm with
animals, organic produce, food and flowers,
open for anyone to visit.
Amazing, is the word.
Ja, fantastiskt var det. Och det allra bästa kanske
var att få träffa lammen. Ofta har jag svårt att känna sådana
där rus av lycka - men att ett lamm springer emot mig och vill
bli klappat, verkar framkalla just ett sådant.
And amazing it was.
And the very best part of the visit
might have been to meet with
two of the sweet lambs.
Often, I find it hard to feel those
jolts of happiness, but apparently,
they come with lambs running against me,
wanting to be petted.
Blir man hungrig, kan man köpa sig en trädgårdstallrik
med grönsaker och fjällhalloumi eller en assiett med
cheesecake, mandeltosca eller bärpaj. Jag tog en
bägare med mandelglass och bär som var ljuvlig.
Sedan slog vi oss ner i ett av växthusen och satt en stund, där
under granatäpple och persikor.
If you get hungry,
you can buy yourself a garden plate of vegetables
and mountain halloumi or a tea plate of cheesecake,
almond tosca or berry pie.
I choose a cup of delicious almond ice cream
and no, I do not regret it.
We ate or sweets in one of the green houses,
resting for a while under the pomegranates and
peaches growing above our heads.
Ensamma trädet.
The lonely tree.
Efter besöket, och med tusen kilo inspiration i magen, körde vi vidare
över dammiga grusvägar och tog oss till kusten och Rörums strand. Först fick
vi dock vandra genom skuggig bokskog, genom en kohage och under stora,
gamla sagoträd.
After the visit, and with thousands
of kilos of inspiration in our bellies,
we drove on over dusty roads
and ended up at the Rörum beach.
Before reaching it, though,
we hade to wander through
a shadowy beech forest, cross a cow's pasture
and admire some great, ancient
trees.
Sedan var vi här - på Thailandsstranden som den heter i folkmun
(och kan förklaras av det kristallklara vattnet, de hängande träden och den gnisslande sanden).
Vi bredde ut ett gammalt lakan i skuggan och låg där ett tag.
En timme, kanske mer. Lyssnade på Monica Zetterlunds jazztoner
och till mormodern på filten bredvid som sjöng
visor för sina barnbarn.
Soon enough, we came here - to the Thailand beach,
which is the more popular name
(and could be explained by its crystal water, hanging trees and squeaky sand).
We lay down in the shadow for an hour or two,
listening to some jazz and to a grandmother,
sitting beside us, singing lullabies for her
grandchildren.
En dag är för kort, brukar jag tänka - och så
var även den här. När solen börjat dala körde
vi vidare till Kiviks hamn, åt stekt sill
med mos och lingon och begav oss sedan uppåt; hemåt, igen
Och morgonen efter åt jag fröknäcke med Mandelmanns
bifftomater, oregano och havssalt.
Österlén, du är vacker du.
Åk hit om ni kan, hörrni.
Kram,
Hanna
A day is too short, I often think -
and so was also this one.
When the sun had begun setting, we drove on to
Kivik's harbour, ate
fried herring with potato mash and lingon
and finally returned home.
And the next morning, I had seed crackers
with Mandelmann's beef tomatoes,
oregano and sea salt.
Österlén, you are beautiful.
Go there if you can.
Hugs,
Hanna.
.
