Livet nu och sedan

Hej och glad påsk på er alla fina.

Idag bjuder jag på en liten text om livet

nu och sedan:

Nu.

Jag sitter vid matbordet i mjuka kläder.

Ögonlocken känns tunga. Påskveckan har inneburit

mycket jobb på caféet, sol, kyla, vind

och allt däremellan. Idag var det tänkt att

morfar skulle hälsa på tillsammans med mina

mostrar och småkusiner. Tyvärr satte vädret stopp

för ett Coronasäkert påskfirande utomhus,

så det fick bli en träff utan morfar. Tyvärr.

Men snart är han färdigvaccinerad och vi

kan träffas! 

Dagen blev fin hur som helst. Lagom. 

Lek, påskjakt, mustig soppa med bröd och ajvar,

paj och bebisgos. Jag ser verkligen fram emot 

att vara barnvakt

åt alla fina och finurliga små kusiner jag har. 

♡

Imorgon.

Imorgon är det annandag och helgdag igen,

på ett förvirrande sätt. Jag ska jobba några timmar

och vila efter det. Inte mycket mer än så.

I veckan.

Veckan efter påsk innebär måleri i skolan

och teckningsövningar hemma. Jag ska även resa

ner till Lund och få kika på min lägenhet,

som jag ju får nycklarna till den förste juni.

Det ska bli kul att få sig en andra titt

- visningen i januari varade bara i en kvart ungefär.

Hoppas jag inte hunnit fantiserat ihop en alldeles

för tokig bild av mitt framtida hem....

Till helgen.

En liten roadtrip, en annan stad, 

min bästa vän. För en natt!

Om en månad.

Då är det maj. Redan.

Tänk va: Magnoliablom, vårskor mot 

torra gator, Valborgsfirande, slutprojekt i skolan

och planering inför studentfirande och flytt.

I sommar.

Jobb. Mest. Men också 

avslut och början på något nytt,

och om jag får önska: En vandringsresa med M,

en Österlénsvisit med A, en storstadstrip med Mamma

och ganska mycket glädje. Hoppas.

Till hösten.

Lund. Mer än så vet jag inte ännu.

Men jag är inställd på att studera till formgivare,

fortsätta utforska världens kök med Madde, bygga på 

ett eget kreativt företag och träffa vänner

ofta ofta. Jag vill sjunga i kör, dansa, 

baka, bjuda på frukost, känna mig trygg i mig själv

och hoppas få nå ut med mitt skapande

till fler! På något sätt. Det önskar jag mig.

Om ett år.

Världen är inte lika konstig längre.

Att kramas, ta i hand, sätta sig bredvid en främling

på bussen och gå på konserter är lika 

normalt som det en gång varit.

Pandemin - inträffade den verkligen?

Så känns det. 

Men samtidigt har vi lärt oss massor,

ändrat på dåliga vanor och njuter till fullo

av allt det vi förr tagit för givet.

Tjugotal, flärd och fest,

trygghet, värme och framtidstro.

En ny tid. Igen.

Var är ni nu? Sedan?

Kramar,

H

Det känns det känns det känns

 Hej på er.

Det är vår nu - på riktigt.

Klockan visar 17:25 och temperaturmätaren 17,4. 

Vinden är mjuk och snäll, koltrastarna kvittar innan gryningen.

Ute doftar det av nyklippt gräs, tända grillar, dammande

gator och nyvänd jord.

Ibland av gödsel och tång.

Men det doftar. 

Nu börjar det, hörni.

Innan vi vet ordet av äter vi middag på terassen,

firar Valborg och skriver slutprov.

Därefter: Ännu ett nytt kapitel.

Men först: påsk.

Jag jobbar och ska jobba nästan alla 

helgdagarna. Men det gör inte så mycket.

Till helgen ska jag träffa

min allra bästa och numera bortflugna vän

A, hitta på något mysigt och ta igen allt 

som hänt sedan sist vi träffades.

Och på söndag blir det barnkalas

med korvgrillning, gulasch med nybakt bröd,

påskjakt och invigning av uterummet här hemma.

Det blir fint det.

Hur mår ni?

Vilka är ni? 

Och vad hittar ni på just nu, i livet?

Kramar,

H

Jag fyllde år

Hej på er alla fina!

Det är fredag och det är vår.

På riktigt nu. Vinden känns ljum, halsdukarna är

undanplockade, jag har sett bin och fjärilar

och plockat in snödroppar till köksbänken.

Nästa vecka

vankas det påsk, 14 grader och sol till efter klockan 18. 

Det är nästan otroligt, bokstavligen.

I onsdags fyllde jag 23 år. 

23. En anonym och intetsägande siffra.

Det finns varken rätt eller fel,

specifika förväntningar eller föreställningar

kopplade till just det talet. I alla fall inte i min värld.

Och det känns... både positivt och negativt.

Jag är ung, lite vilsen men fri att vandra

vilken väg jag vill i livet. Ännu står de allra flesta

dörrarna på vid gavel. Skulle jag få för mig

att göra en helomvändning, lämna min kreativa bana

och börja studera till läkare istället,

skulle jag kunna göra det relativt

fritt från problem på vägen.

Fast obeslutsam som jag är

hoppas jag ändå att jag lyckas hålla mig till

de planer jag har just nu; att jag inte hinner ändra mig ännu 

en gång. Jag vill ju så himla mycket.

Men för tillfället har jag siktet inställt på grafisk formgivning

vid Malmö Universitet i höst.

Vi får väl se.

23 år var det, ja.

Ännu en födelsedag i en brinnande

världskris, men som ändå inte kändes av riktigt

just den här marsonsdagen. Kanske har man vant sig.

Jag hade en alldeles lagom, mjuk och mysig dag

hemma i Helsingborg. Steg upp ur sängen först efter

åtta, avslutade en skoluppgift, lagade frukost 

med omsorg och intog den

framför Saltkråkan. Inget värmer själen så mycket

som Astrid Lindgrens filmer. Faktiskt.

Vid lunchtid träffade jag min vän V

på Fredriksdals trädgårdscafé, åt en god

indisk daal med mycket koriander, drack kaffe

och hälsade på museets fina arbetshästar.

Sedan begav jag mig hemåt.

Ljuset var sådär mjölkfärgat och tvekande

som det kan vara i mars. Jag var trött - har varit det ett tag nu -

och vilade ett slag innan familjen återvände hem.

Vi lyssnade på musik, pratade, satte tulpaner i vas

och lade kyckling, päron och jordärtskockor 

i ugnen. Jag snodde ihop en paj

med kardemumma, majsmjöl och citron och sedan

åt vi i omgångar. 

Presenterna jag benådades med

var dels praktiska, dels väldigt fina:

En dammsugare, en vacker bok,

en kaffebryggare, en mortel i marmor.

Lite så.

Sedan gick Sveriges Mästerkock på TV

och dagen var till ända.

Vågar man drömma om ett riktigt,

ordentligt och stökigt kalas nästa år?

Jo, det gör jag nog ändå.

Hur har er vecka varit? Och hur mår ni?

Kramar från en numera gammal tant,

H

När Emma fyller år

 Hej på er alla fina.

Nu är våren verkligen här. Det känns.

Vindarna är ljumma, solen gassar mot 

husväggarna och bina börjat vakna från vintervilan.

I Skåne blommar krokus, scilla och snödroppe.

Och snart är det faktiskt påsk.

Men innan dess infaller den 24 mars - 

dagen då jag fyller 23. Hu. Kanske är det här året

då jag äntrar vuxenlivet på riktigt? Rör mig i rätt riktning?

Får insikter, tydligare framtidsplaner och en stabil

grundtrygghet i mig själv? 

Vem vet. 

Hur som helst: Den 24 mars tillägnas inte endast

mig själv,

utan även fina, snälla och smarta Emma.

Emma lärde jag känna via sociala medier, och trots att vi

i denna pandemi-tid endast

träffats en enda gång känns det som att vi

känt varandra länge. Vi delar passionen kring

gröt, frukost, loppis och inredning, läsning,

vila, snälla aktiviteter och mys i största allmänhet.

Såhär önskar jag att den 24 mars

kommer te sig, från morgon till kväll,

när fina Emma fyller 22!

❀ ❀ ❀

Morgon. Marssolens bleka men 

varma solstrålar letar sig in i Emmas sovrum. 

Hon bor ensam i sin Malmölägga och hade väl inte planerat

något särskilt för födelsedagens första timmar.

Men så surrar mobilen till. Det är en av Emmas närmsta vänner

som ber henne komma till Söderberg och Sara 

vid Sankt Knut.

Och Emma kan inte göra annat än att svara

"JA!"

Emmas vän bjuder på frukost:

En len, krämig havregrynsgröt toppad med nötter och 

skummad mjölk. Nymalt kaffe och paket på bordet.

Personalen tänder ett ljus och skrålar Ja må hon leva i kör.

När Emma vinkat av sin frukostdejt fortsätter hon ströva

runt Sankt Knut. Det är så vackert där.

En antikaffär har just öppnat och Emma fyndar

fina gamla silverskedar att äta morgongröten med.

Snart är det lunchtid och solen gassar som om

det vore varmvår. Kanske är årets hittills varmaste dag kommen?

Familjen har tagit ledigt från jobb och övriga plikter

och hämtar upp Emma i en födelsedagspyntad bil. 

På stereon spelas jazz i dur. 

Vart går turen? Jo, till Skrylle naturreservat.

Här vankas det grillning, matlagning och varm choklad

i termos. Och vad tillagas på elden om inte 

krispiga våfflor, som intas med grädde

och hjortron? Självklart blir det så.

Dagen övergår i kväll och Emma får skjuts

tillbaka hem igen. Familjen ska sova över, trots att det visst 

blir lite trångt,

och ur bakluckan packas högar med 

presenter, blomsterbuketter och pyjamasar

fram. Här ska det firas ordentligt.

Iförda mjuka kläder, tofflor och morgonrockar

breder familjemedlemmarna ut sig på soffor

och mattor. Emma tänder ljus, får

öppna sina paket och slänger sedan in 

en smördegsrulle i ugnen. 

Den toppas med räkor från saluhallen, krämig smetana

och krispig vårlök. I glasen som delas ut hälls flädercider

och som tallrikar agerar servetter. 

Familjen äter och skrattar, spelar sällskapsspel

och pratar om den finaste presenten av dem alla:

Emma ska få resa till Skottland och delta i 

världsmästerskapet i grötkokning, som hålls

årligen i en liten by på landsbygden.

Kommer hon att vinna första pris tro?

Såklart hon kommer. Det är alla överens om.

Födelsedagen övergår snart i kväll,

liksom dagar tenderar att göra förr eller senare.

Ljusen brinner stilla ut, det mumsas på en 

underbar paj med pistagekräm som Emma 

komponerat, på TV:n rullar en gammal

rom-com och i Emmas mobil plingar

gratulationer och hälsningar

i en stadig ström. 

Tillslut somnar alla,

även Emma,

med en tegelsten till födelsedagsbok 

över bröstet och en varm känsla i magen.

Och när nästa morgon gryr

påbörjar hon sitt 22:a år på jorden.

Det blir fantastiskt.

Hipp hipp hurra för Emma!

Jag ser fram emot att fira allt och lite till

med dig framöver!

Kram,

H

Tankar en onsdagsmorgon

 Tankar en onsdagsmorgon:

Jag äter numera frukost i morgonljus. 

Småfåglarna kvittrar när jag går till bussen. Busschauffören har redan börjat köra, 

men stannar till och låter mig kliva på.

Min morfar fick vaccin igår. Och ett positivt röntgenbesked. 

Är så glad för hans skull.

Jag har köpt en födelsedagspresent till mig själv på bokrean (50 procent på reapriset). 

Den ligger inslagen i min byrålåda och väntar på en 23-åring.

Ja. Nästa vecka blir jag faktiskt så gammal. Gulp.

Till helgen kommer Madde till stan och har weekend hos mig. 

Vi ska gå på utflykt med matsäck, ha fransk afton med vin, 

bistrojazz och sällskapsspel och äta långfrukost med stora, 

solgula lantägg.

Kanske blir det en utelunch på fredag?

Jag har fått äran att göra ett finfint designsamarbete! 

Tänk va.

Det är så roligt och tryggt på jobbet.

Trädgårdstider i Svt har börjat för våren.

Idag ska jag åka till skolan och tillbringa dagen med att trycka mönster på tyg. 

Så himla kul.

Bilder jag sparat på från @fredrikbillebrahe, @loriastern

@domuantigua & Elsa Billgren

Mars i kvadrat

 Mars är en mittemellan-månad.

Ingenting är säkert, allt står och svajar.

En dag kan innehålla fyra årstider,

fyra olika typer av ljus

(kallt, krispigt, mjukt, dovt)

fyra sinnesstämningar och fyra livshändelser.

(nya restriktioner, nya sommarplaner, en ny maträtt, en ny serie på TV)

Eller så händer ingenting alls.

Fyra gånger fyra är sexton. 

Dagens datum. Den sextonde mars.

För exakt och precis

ett år sedan

satt jag på skolan i Kungälv, hade skrivlektion

över zoom för kanske första gången,

och fick veta att pandemin var ett faktum.

Vi skulle åka hem, skolan skulle stänga ner.

Tillfälligt, sades det. 

Om tre veckor, efter påsklovet, kan ni återvända.

Det var tolv månader sedan.

Och även om jag mår så himla mycket

bättre 

nu

än då, 

så är mycket fortfarande svajigt.

Jag försöker vara snäll mot mig själv och alla

fantastiska människor i min omgivning,

se vardagens små glädjeämnen som dyrbara skatter

att värna om,

och ta djupa andetag.

Ibland är det svårt att hålla ut,

vänta lite till,

hoppas lite längre och längta ännu mer.

Tolv månader är ändå tolv månader,

och jag kommer inom kort

ha levt i en pandemi

som 21, 22 och 23-åring.

24 mars - då fyller jag 23,

och nä, det blir inget stort firande

i år heller. Såklart.

Men förhoppningsvis blir den 24:e

födelsedagen bättre. Förhoppningsvis blir den

någorlunda... normal. Ifall det normala

fortfarande finns kvar, om ytterligare

12 månader? 

Det vet ingen ännu, inte ens Tegnell,

men det vi med säkerhet kan veta,

är att mars är en svajig, bråkig och obeslutsam tid

som inte låter sig tämjas eller stöpas

till en fast form.

Så kanske det alltid har varit, pandemi eller ej.

Vecka 11.

1 + 1 är alltid två.

Pandemi eller ej.

Och i tvåsamheten finns lösningen,

vaccinet 

mot ensamheten. Och ofta är det inte 

den ostadiga väderprognosen,

kylan, snön eller väntan som gör mars 

så pass outhärdlig som den kan vara.

Ofta är det just ensamhetens fel.

Så håll ihop

och håll ut 

ett litet tag till.

Snart är månad nummer fyra här,

och då kan ingen ifrågasätta

faktumet att våren är kommen.

Allt och inget och det som ryms där emellan

 Hej på er!

Ny vecka. Igen. Och redan onsdag när detta inlägg publiceras.

Sedan sist har allt och inget hänt:

Allt: Solen, kylan, morgonljus,

jobb, god mat, övernattning hos fina M, 

koreansk matlagning, filmer, textiltryck i skolan, 

eftermiddagsbad, bokläsning, energi, trötthet, ro och oro.

Inget: Samtidigt är det mesta precis som förut. 

Precis som allt ju blev, 

för ett år sedan. En känsla av stillastående, 

väntan, hopplöshet, undran. När?

När blir allt som vanligt igen? 

Kommer vi ha glömt bort det vanliga,

när vi väl har tillåtelse att återgå till det?

Kommer det kännas svårt att kramas och sätta sig

bredvid främlingar på bussen?

Nä hörni.

Vi måste tro på att allt blir bättre nu.

Har vi klarat ett år 

klarar vi de sista skälvande månaderna

innan solen, värmen och vaccinationerna

sprider sig över världen igen.

Och snart är det tid för påsk, födelsedag, uteluncher,

sommartid, renborstade gator, krokusar, korvgrillning,

halva priset på glass, magnoliablommning,

humlesurr, nya skor och ingen mössa.

Snart, snart, snart.

Kramar!

H