10 maj, 2022
20 bilder från 20 stunder
05 april, 2022
Den vackraste av vårar
27/3
Söndag, sommartid, vitsippor och vår i luften. Jag vaknar hemma hos mamma,
efter en solig lördag med födelsedagsfirande. Min fina mamma.
Hon har tänkt och planerat i mitt ställe när allt kändes svårt och jag
funderade på att strunta helt i födelsedagen.
Men så ordnas det med god mat, med presenter och ett dukat bord där mina
närmsta vänner och familj samlas.
Kvällen blir så himla fin och bra, och jag blir fylld av tacksamhet över
att alla gäster verkar ha det trevligt och kommit dit för min skull.
Jag får en TV, en fin tröja, en plånbok, blommor och ett litet citrusträd.
Äter god mat och känner mig älskad.
Och trots att en oroskänsla gnager någonstans inuti mig,
känns det mesta… lovande.
Jag har fyllt 24 år. Jag är sjukskriven, orolig och elak mot mig själv ibland.
Men jag har hopp om att det kommer bli bra bara jag ger det här nog med tid och tålamod.
Och tid har jag. Tålamodet finns det med - det ska bara räcka till också.
Fredag eftermiddag. Luften är kall men solen lyser in genom fönstren på sjunde våningen.
Vi har planeringstid på behandlingen och jag ska tänka ut och
schemalägga helgens alla måltider.
Första helgen ensam, första helgen bara jag och bara hemma.
Oro i maggropen: Hur ska det här gå? Hur ska jag klara av 48 timmars ensamhet,
utan att vara elak mot mig själv? Gå emot impulsen att skita i allt,
dra ner rullgardinen och vänta ut timmarna. Hur gör man?
Men det går - det gör det faktiskt.
Och även om merparten av helgens depå av tankekraft förbränns
i funderingar och grubblerier kring matens rätt och fel, så går det hela helt okej.
Jag gör det jag ska, äter mina mål, skriver ner mina känslor,
fixar hemma och tillåter mig att må bra.
Vårvinterluften fortsätter sticka och nypa i huden, men solen fortsätter också att lysa.
Det är en vacker vår - kanske den vackraste jag upplevt i mitt lilla liv.
Jag promenerar i naturreservatet, pratar i telefon med min morfar, ritar,
planterar om mina växter och tvättar mina kläder.
Barnen på gården rycker förundrat tulpaner och påskliljor ur rabatterna och jag låter dem.
Ifall de gläds över små, spretiga buketter i ett mjölkglas hemma
på nattukdsbordet - då gläds jag med dem.
På lördagens förmiddagspromenad har jag Ålevangeliet på ljudbok i öronen.
Där, på cykelstigen, dyker plötsligt en man upp.
Han vinglar, mumlar och virrar runt. Tatueringar, svarta kläder och ring i örat.
Jag tänker: Farlig. Inte ska väl jag. Inte mitt problem. Ska gå förbi och glömma.
Han ropar: “Snälla, ring 112.” Och jag viftar bort de tveksamma tankarna,
går över vägen och gör det som är rätt.
När ambulansen väl är på plats är jag inte längre ensam vid hans sida,
utan stöttas av andra förbipasserande som bidragit med filtar,
vattenflaskor och hjälpande händer.
Efteråt får jag en lång kram av en kvinna som lånat ut sin halsduk och
pratat med mannen medan jag talat med larmcentralen.
Så skingras vi, och jag fortsätter promenera, till berättelsen om
ålarnas vandring från Sargasso till Skåne. En historia om livets början - och slut.
Eftermiddagarna är alltid svårast. Timmarna tycks aldrig ta slut,
dagsljuset bleknar och hopplösheten gör sig påmind.
Jag är trött, men känner inte ro nog till att vila.
Så jag går på bio. Åtta minuter innan filmen börjar bokar jag en plats
i den minsta salongen, köper en cappuccino och slår mig ner på rad nummer tre.
Två timmar senare har jag skrattat högt, ätit mitt mellanmål och njutit av
både estetik och handling i Lill-Zlatan och Morbror Raring.
När filmen är slut vågar jag mig på att pratar med tjejen som suttit några
stolar bort från mig - även hon tjugo-trettio-någonting och utan sällskap.
“Ensambio, du med?” undrar jag. “Precis”, svarar hon. “Visst är det skönt?”.
Ja. Det är skönt.
Det är skönt att jag inte längre är lika rädd för att vara ensam med mig själv.
En lista på små, fina ting:
- Jag klickar på "boka biljetter" och överraskar mig själv med
att utropa "Yey!" högt.
- Det ligger en lapp i brevlådan där det står att Eva och Maria
från bostadsföreningen vill nominera mig till styrelsemedlem.
- Mikrad varmkorv med pulvermos till middag. Ketchup och senap till det.
- Jag slår mig ner på knä bredvid den tyska utbytesstudenten som kämpar
med virkningen framför Youtube-tutorials och visar henne hur man ska göra.
Jag säger: "Imorgon tar jag med mina garner så virkar vi tillsammans."
Hon blir glad, och det känns bra i magen.
- Jag smyglyssnar på den medelålders mannen och kvinnan
som sitter vid bordet bredvid mitt inne på caféet.
De är på sin allra första dejt och försöker trevande lära känna varandra.
Båda har klätt sig fint.
- På lördag kommer Linnea. Vi växte upp tillsammans.
Nu bor hon i Stockholm och lever ett annat slags liv.
Men det är samma Linnea - och henne längtar jag efter.
- Jordnötssmöret Extra crunchy Himalaya salt från NutsFabriken. Otroligt.
- Jag letar och letar och till slut hittar jag en dunge där det växer ramslök,
bakom busshållplatsen i parken. Det doftar friskt och starkt i hela köket sedan.
Kramar,
H
20 mars, 2022
Ambivalens och känslominnen
Våren är ambivalent. Den tvekar alltid, ångrar sig
och struntar i att dyka upp.
Utan förvarning lämnar den en sjukanmälan,
drar täcket över huvudet och låter vintern vara vikarie
ett tag till. Och även om det brukar lösa sig till slut,
blir de där plötsliga ändringarna i personalschemat
alltid lite... besvärliga.
Oengagerade vikarier kan vara riktiga mood killers
- och även om Vintern borde ha pensionerat sig
för länge sedan
finns det tyvärr ingen annan att ringa.
Men just nu,
sedan den tredje månadens intåg,
verkar Våren vilja arbeta på heltid.
Om morgnarna sveper tunga dimslöjor
över åkrarna, och den råa nattluften borrar sig in
i benmärgen när jag väntar på bussen.
Men lagom till förmiddagsfikat
är himlen klarblå och husväggarna varma nog
att luta sig mot en stund. Och det gör jag,
efter skålen med yoghurt och koppen med kaffe.
Jag tar hissen
ner till markplan, promenerar en stund längs
den glittrande kanalen, vilar mot varmt tegel
och betraktar Malmöbornas morgonbestyr.
Andas.
För en vecka sedan påbörjade jag en tre månader
lång (om allt går som planerat) dagvårdsbehandling
mot min ätstörning. Jag bytte sjukhus mot kontorslokaler
mitt I city; instängdhet, blodprover och delat rum
mot att få sova hemma igen, att få gå ut när jag vill
och att få röra mig... framåt.
Dagarna går ut på att äta,
på att känna, planera, utvärdera och lära sig förstå
hur den egentligen fungerar -
den där psykiska sjukdomen som faktiskt är
den mest dödliga men minst forskade kring.
Det hålls föreläsningar om hälsa och mående,
om mat och vikt, om mindfullness, kroppskännedom
och livet i sig.
Ibland ägnas eftermiddagen åt att se på animerad film,
ibland åt att prata med sin personliga behandlare.
KBT i att vila och att växa,
med andra ord.
Liksom själva årstidens skiftningar
är min inställning till våren
ambivalent, den med.
Jag känner mig orolig och obekväm
i kroppen, tycker att det skarpa ljuset exponerar
min bleka hy på ett orättvist sätt
och får flashbacks till tidigare år.
Våren har länge betytt
hårt arbete, trötthet, frusna fingrar och oro
inför sommaren. Kommer jag få tillräckligt
med pass på jobbet? Kommer jag orka?
Kommer jag må sådär dåligt,
De kan vara negativa eller positiva,
och skapas i samband med att man kopplar
en situation, händelse, tidsperiod, miljö
eller ja - maträtt - till ett visst minne.
Kanske är din rädsla för hundar
baserad på den där gången då
du blev biten av en schäfer?
Eller den plötsliga ångestvågen som
sköljer över dig varje söndag
baserad på att många söndagar innan dess
varit just ångestfyllda?
För att radera ett negativt känslominne,
har jag förstått, krävs att du utsätter dig
för den där situationen, händelsen
eller vad det än må vara,
igen,
och åter igen.
Och när hjärnan samlat in tillräckligt många
positiva känslor kopplade till det där som
tidigare känts farligt,
börjar den sakta lita på att faran är över.
En tillräcklig dos av fina stunder med hundar,
många glada söndagar eller
x antal chokladbollar som du inte
dog utav att äta,
bildar ett positivt känslominne.
Och ja,
det är väl just det som hela den här behandlingen
går ut på:
Jag måste bli vän med maten och livet,
och göra det genom att gång på gång utsätta mig för
allt det där obehagliga och farliga.
Det är en process som tar tid, kräver energi och tålamod.
Men än så länge känns allt hoppfullt,
och ifall jag lyckas bli frisk och fri från den här
skitsjukdomen, så kanske jag till och med
kan bilda mig ett positivt känslominne
Kramar på er, alla ni som läser.
H