Vårandning

En ihållande, ettrig och illasinnad inflammation sträcker sig mellan höger tinning och insida skulderblad. Axeln ömmar och nackfästet svullnar i takt med att dagen förflyter. År av tunga ryggsäckar, studier och tågpendling har gjort sitt. Jag vaknar på morgonen med en lätt molande värk över bakhuvudet, sväljer någon Ipren och lever på fram tills eftermiddagen. Då har det börjat dunka. "Sträcka på sig, massera ut – och vänta på att det läker. Det är allt man kan göra åt kapphinneinflammation." Så säger fysioterapeuten, och undrar om jag kan tänka mig att öva på djupandning lite oftare. Sänka de spända axlarna, försöka döva de snurrande tankarna och ja – andas. Lättare sagt än gjort. Plötsligt har ännu en vecka passerat och terapeuten undrar hur det har gått. "Jag har inte riktigt hunnit.... andas, alltså", medger jag och inser i samma stund att det låter helt orimligt. Att ägna några sekunder av min dag åt att medvetet låta axlarna sjunka. Varför är det så svårt? 

Men så kom våren. Och jag tvingades, på något vis, stanna upp. För när havet av vitsippor plötsligt är obegripligt vackert och trädkronorna exploderar av klorofyll, när koltrastarna sjunger i skymningstimman och sömndruckna humlor tumlar runt bland pistillerna, då måste jag stå alldeles stilla. Jag tillbringar mina dagar i Malmö City och drar kanske omedvetet axlarna närmare öronen när jag skyndar över övergångsställen och parerar strömmar av cyklister och busstrafik. Människovimmel, brus och ständig rörelse. När helgen sedan kommer slipper jag pendla till storstaden. Slipper det där bruset. När jag istället får tillfälle att promenera de få metrarna från mammas och pappas hus, genom villakvarteret och bort till den lilla skogsdungen där våren finns – då sjunker faktiskt axlarna för en stund. Det är så banalt. Men jag andas.

Sånt jag tänker på (mest färgen gul).

 Hej alla vänner. Ni som läser, trots min radiotystnad.

Man kan väl säga att jag själv befinner mig i en slags radiotystnad just nu. Jag är avskärmad från omvärlden och försöker också att aktivt avskärma mig lite, för att inte känna för stor panik kring allt som sker på platser där jag inte befinner mig. Utanför mitt fönster skiner solen mot en husvägg som jag längtar efter att få sätta mig mot. Jag har hört att snödropparna skjutit upp ur lövtäcket; att tjälen släppt sitt tag om jorden. Jag vill uppleva det där, vill vara med när våren vaknar. Men. Att stänga av Instagram på julafton, ni vet? Lite på det sättet måste jag agera just nu. För att inte drabbas av inre oro över allt jag missar.

Våren kommer, och även om jag inte riktigt kan vara i den just nu så försöker jag lugna mig med att den bara är i sin linda. Våren kommer, och den kommer växa sig större och starkare och bredare och snällare och varmare. Den kommer. Ovh även om min vår ännu är oviss så vet jag att jag kommer må bättre, kommer få vara med om fina saker, kommer fylla 28 (hu), fira påsk och flytta tillbaka till min lägenhet. Det kommer bli bra. Sen. Snart.

I stunder av svaghet, när disciplinen sviker, hamnar jag ändå i den där appen. Att fota och skriva, kika på mina vänner och de jag knappt känner - det är ju sånt jag tycker om. Fina bilder och vackra motiv. Färg, när min egen vardag bokstavligen mest är grå. Och i sådana stunder sparar jag ner, skriver upp och påminner mig själv om det jag skulle vilja göra, skapa och kanske äga. När det, lite senare i vår, blir sådär bra som jag ska se till att det blir.

Jag tänker på ramslök. Att den snart kryper fram i gläntan bakom vårt stadsbibliotek. Och vid slottet i Torup, har jag hört. Att det doftar fränt av vitlök när man närmar sig, och att det egentligen inte är den godaste råvaran men att maten i alla fall blir pigg, grön och pigg. Och Emma är så bra på att laga vacker mat med just ramslök. Jag tänker på att jag vill sy. Att jag vill baka Hot Cross Buns (eller köpa med mig från Bagaren och Bonden). Rosta dem skivade i tu, bre smör på. Jag tänker på att jag vill måla vackra, personliga påskägg med familjemedlemmarnas namn på, som man kan återanvända år efter år. Jag tänker på fina pyssel jag vill göra, när tid finns. Jag tänker på en yogamatta med mjuk lammull som ser ut att passa en stel kropp som min. Jag tänker på ost. Jag är så sugen på ost som smakar ost. Och jag vill aldrig aldrig igen känna mig oförtjänt av att ha en ost i kylskåpet.

 

Jag tänker väldigt, väldigt mycket på färgen gul. Att jag vill måla något gult. Och när jag nu ska flytta tillbaka in i min etta i södra Lund efter Valborg så har jag ju faktiskt möjlighet att måla något, just, gult. Kanske hade min kokvrå passat i en citrongul nyans, såsom vi hade det hemma i köket i huset där jag växte upp. Jag tänker på vårskor, gärna i rosa, brunt eller rött. Jag tänker på att jag ska göra en ny tatuering när allt det här pissiga är över och jag tänker som vanligt på taxar. Jag tänker på en klänning som kanske skulle passa på det bröllop jag blivit bjuden till i maj, och jag tänker på att jag så gärna hade velat äta våfflor på min födelsedag (dagen innan våffeldagen). Jag tänker på en utställning i Bjuvs konsthall som jag vill besöka med mamma. Jag tänker på att jag kanske snart får besöka en stuga tillsammans med mina vänner och att vi ska tillbringa en helg med böcker, skog, hav och korvgrillning. Hoppas.

Jag tänker vidare på min lägenhet – eller kanske blir det en ny. Jag har en bevakning på lägenheter vid St:Knut i Malmö på Hemnet, och där dök denna upp idag. Fantastisk. En sådan lägenhet hade jag trivts i. Och återigen: färgen gult. Jag tänker på pannkakor; att jag vill steka pannkakor på gjutjärnslägg där i min lägenhet, och jag tänker på gula perstorpsbord och gul ost och gul marmelad. Jag påminner mig om Emma Hambergs livsglädje och låter hennes förmåga att njuta påminna mig om att det är så jag vill leva. Och på bilden ovan sitter hon dessutom i en sån där vacker rottingstol som jag någon gång vill hitta på loppis. Jag tänker på lampan ovanför matsalsbordet som hänger i Astrid Lindgrens lägenhet. Kanske kan jag sy en liknande själv? Och jag tänker på porträttet av Astrid med fredsduvan, som hänger ovanför sängen i hennes hem. Fotot togs på hennes 80-årsdag. Det porträttet hade jag också velat hänga ovanför min egen säng. Det hade nog känts tryggt, tror jag.

Ja. Lite sådant rör sig i mitt huvud, tillsammans med allt det svåra. Att skriva det här inlägget, att unna mig att se på fina bilder och skriva några rader om sånt som kanske egentligen mest handlar om dagdrömmeri, var en utmaning i sig. Men. Jag försöker påminna mig om att jag är värd att fly det svåra, att drömma litegrann. Kanske är det grunden till KBT i livslust.

Gula kramar,

Hanna

Det som begravs i snö.

Mycket kan ske på väldigt kort tid.

Två veckor in på det nya året händer något som förändrar det mesta. Plötsligt raderas det jag trodde var en stor del av min framtid. Den framtid som fanns för några dagar sedan finns inte längre. Likaså raderas mycket av det som skett de senaste åren. Och även om de minnena kommer leva kvar, har de beslöjats av något grått. Svart och grått. 

I januari faller snön och växlarna på min cykel fryser sönder. Jag kan bara trampa på i ettan och tänker att det är väl en del av motgången. När jag på nyårsaftons natt, precis efter tolvslaget, drack årets första kaffekopp tog jag en bild av sumpen. Vad spår du om mitt år? frågade jag AI. "Den öppna ljusa ytan i mitten förutspår ett andrum eller en nystart. Du lämnar något bakom dig mentalt." 

Kanske blir det så, tids nog. Jag ska bara ta mig igenom allt det där mörka först. Slasken när snön smälter. Det grå som lagt sig som en hinna över alla minnen. Den kletiga kaffesumpen.

Det positiva med plusgrader i januari är att cykelns växlar börjar fungera igen när frosten släpper. 

Kramar,

H.

Ett år i backspegeln

Gjorde du något 2025 som du aldrig gjort förut?
År 2025 blev jag sambo. Fick därmed lära mig hur man hyr ut i andra hand samt hur svårt men fint det kan vara att bo tillsammans med sin kille.

Vad var din största framgång 2025?
Det skedde inte så många framgångar på någon front, egentligen. Mestadels kände jag mig fast; fast i mitt mående, min karriär (fick ju aldrig något riktigt jobb) och pengamässigt. Men jag tog examen, ändå. Fastän jag tvivlade på att jag skulle lyckas.

Vilka platser besökte du?
Jag var mest hemma i Skåne. Men jag besökte Stockholm över julen och reste ju till San Sebastián samt Biarritz med J i juli månad. Det var fint. Kommer aldrig glömma den resan.

Den bästa dagen på året var:
Kanske var det en av dagarna i Frankrike. Gå till marknaden tidigt på morgonen. Köpa baguette i bageriet. Äta musslor på restaurang och vila mitt på dagen.

Vad gjorde du på din födelsedag?
Jag kommer faktiskt inte ihåg. Så den var nog inte det mest utmärkande jag upplevt.

Vad gjorde du på midsommar?
På midsommarafton besökte jag Kulturens midsommarfirande tillsammans med Emma och Alex. Det var smockfullt inne på området och kanske inte den bästa platsen att fira på. Men vi hade en fin picknick och det var varmt.

 

Köpte du något speciellt?
Resan till Baskien.

Bästa matupplevelsen?
Jag och J bokade och besökte en Michelinrestaurang i San Sebastián och blev serverade sju, åtta rätter som alla tillagats med precision. Klart den stack ut. Men nästan allt som J lagat till mig hemmavid har varit ganska otroligt gott faktiskt.

Gjorde någonting dig riktigt glad?
Jag har varit ganska ledsen. Ledsen och lite frustrerad, faktiskt. Men jag blev glad över min mammas snällhet, mina fina vänner och över att bli så varmt välkomnad hos Js släkt under julen i Stockholm.

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Ledsnare än år 2024.

Blev du bättre på något?
Jo, att baka surdegsbröd. Det vill jag bli ännu bättre på i år!

Bästa tiden på året?
Jag kommer nog minnas december som särskilt skön. Det var väldigt länge sedan som jag faktiskt hade tid att göra pepparkakshus och gå på julmarknad med mamma. Utan att känna stress över tentor och inlämningar som ett ok över axlarna.



Hände något oväntat?
Min katt Tintin blev sjuk och gick bort. Det hade jag nog inte trott skulle hända så snart. Annars innehöll 2025 inga större överraskningar.

Den bästa TV-upplevelsen:
Serien Hundra år av ensamhet på Netflix var helt otrolig.



Den bästa boken du läste i år?
Jag har nog inte läst så många böcker, men Övervintring lärde jag mig mycket nyttigt av.

Är det något du saknar år 2025 som du vill ha år 2026?
Ett jobb. Pengar att leva på, trygghet i mig själv och lite mindre oro. Må bra.

Högsta önskan just nu?
Ett roligt och kreativt jobb där jag mår bra och får göra det jag är bra på. Snälla rara!

(Lista från Sandra.)
Och ni mina fina; vad är er hösta önskan inför det nya året?

Så var det december igen

Jag sitter i soffan framför Js stora, stora TV. Jag har letat fram Svt:s tända brasa. 

En sömlös loop av brinnande ved och sprakande lågor. Är det julstämningens diskbänksrealism? Kanske. Men vad gör man inte.

Det är helt okej med mig, för er som undrar. Jag pysslar med lite av det mesta. Går i lite terapi, jobbar extra i pappershandeln. Söker jobb, sätter upp en och annan julstjärna, reflekterar över det gångna och tänker en hel del på nästa år. 

År 2025 var väl inte det lyckligaste jag upplevt. Men inte heller det sorgligaste. Jag har mest sökt jobb och känt mig ganska misslyckad. Men. Några viktiga hållpunkter är värda att lyftas fram; Min examen - att jag trots allt lyckades skriva den där uppsatsen trots att jag inte trodde att det skulle gå. Min och Js resa till Baskien och södra Frankrike. Den blev så himla bra och fin och jag kände mig vuxen. Redig. 

I juli städade jag ut min lägenhet. Oj vad det kändes. Att rensa ut, slänga, sortera, sälja och hitta nya platser för sådant man är van att se var dag. Att tvingas välja och svälja. Svälja att jaget kommer bli ett vi; att jag inte har fullt utrymme att frodas rent estetiskt längre. Att flytta in i en annan lägenhet och byta adress. Ja. Men det gick bra till slut - och i augusti lämnade jag över nycklarna till min hyresgäst och blev sambo med J. Här på väster har jag bland annat bakat en massa surdegsbröd. 

I juli somnade även Tintin in efter en kort tids sjukdom. </3

Augustiseptemberoktober. Vad hände ens då? Jag gick i terapi och sökte massor av jobb. Firade Friendsgiving med mina fina gymnasievänner. November. Första snön, och vad det snöade sedan. Kanske har jag inte sett så mycket snö här i Skåne sedan jag var liten.

I helgen reste J till Stockholm och jag passade på att bjuda in min fina Alice hem till lägenheten för att sova över i nätterna två. Även om året varit svårt och jag fortfarande har en del tuffa dagar - och fortfarande letar efter det där jobbet - så vill jag ta tillvara på det unika i att inte vara så oerhört stressad i december som jag annars brukar vara. För första gången på år och dag har jag inga tentor eller uppsatser som drar i mitt samvete, och jag vill tillåta mig själv att njuta litegrann. Så. Under den första adventshelgen lyssnades det på julmusik. Det dracks glögg och åts saffransvåffla, det gicks på traditionell julmarknad på Kulturen, det dracks rödvin och kokades bolognese på slattarna, sågs på Astrid Lindgrens jul och slogs in en och annan klapp. I söndags jobbade jag några timmar i pappershandeln inne i stan och jag fick slå in en hel del klappar där med. Och just det - jag tände det första ljuset i staken jag hittat på Erikshjälpen. Bara en sådan sak. Helt onödigt på det stora hela (inte hade jag ens tänkt införskaffa en adventsljusstake i år) men himla viktigt i det lilla.

Så var det december igen. Hoppas det blir en fin en. Vad gör ni för att mjuka till denna månad?

Kram,

H

Dessa dagar, ett litet liv

Dagarna kommer och går. Vissa är strålande, klara, varma. Solen lyser upp de gyllene trädkronorna och ger liv åt staden. Andra är grå och den där hägrande vintern kan anas i luften medan jag slirar i gruset genom dungen där det blir mörkt redan efter fyra. Min cykellampa är trött och vägen blir svår att se i hällregnet. Jag cyklar, fortsätter framåt, åker slalom mellan kastanjernas kadaver och drivor av hala löv. Jag tar mig framåt, dagarna kommer och går.

Inte mycket händer, förutom årstidens skiftningar. Jag välkomnar hösten och vintern; en chans att tillåta den där lunken och känna mindre stress i kroppen när hjärnan skriker prestera mera, prestera! När mörkret faller vid fyra känns det mer okej att stänga av allt det där. Jag måste säga att jag blivit bättre och bättre på det där med avslappning och mindre oro. Kanske har bristen på måsten tvingat mig till det; Att vara arbetslös och mitt i ingenting, utan någon aning om vad nästa vecka eller månad kommer innebära, det är tålamodsprövande. Att inte söka, söka, söka utan enbart låta en del av dagens alla timmar ägnas åt att skriva personliga brev och uppdatera mitt CV - det är ett måste. Annars hade jag nog varit galen vid det här laget.

Men jobb har jag sökt. Ett par hundra stycken. Och även om det är motigt, tungt, tråkigt och allt det där så har jag hoppet kvar. Hoppet om att få en chans att göra något kreativt och arbeta med det jag faktiskt är utbildad till. Ovissheten är svår att befinna sig i – men ger också utrymme till just drömmar och hopp. Kanske händer det imorgon. Kanske får jag ett positivt besked i inkorgen alldeles, alldeles snart. Kanske. 

Och för att hålla det där hoppet levande, trots att mörkret omringar oss och tvingar oss till flykten inne i mörka lägenheter, måste vi vara snälla mot oss själva nu. Jag övar på att slappna av, söka en lagom mängd jobb, smygäta saffran i pepparkaka och scones, köpa billiga doftljus och se på nya Saltkråkan. Denna dagen, ett liv säger Melker. Dessa dagar, ett litet liv tänker jag. Snart kommer allt förändras åter: kanske redan imorgon. Dessa dagar, ett annat liv.

Kram,

H