10 maj, 2022

20 bilder från 20 stunder

Hej på er!

Tiden går så fort, så fort och jag lever
mitt lilla liv här i Lund och Malmö,
mitt i våren och staden och lägenheten.
Jag vill berätta så mycket för er men hinner inte
riktigt med. Så istället för att påbörja ett
långt och detaljerat inlägg som aldrig
avslutas utan sparas ner som ett utkast
och aldrig får se dagens ljus,
så passar jag på nu, när lusten väl infunnit sig,
att visa er 20 bilder från 20 stunder
från den senaste tiden.
Maj, ljus och värme.


Bild nummer ett är tagen en eftermiddag i Slottsparken i Malmö.
Jag drev runt under eftermiddagen, satt en stund i solen, kikade på
alla blommande rabatter och lyssnade på en podcast tills
mobilen nästan laddade ur. Malmö, du är allt bra vacker.


Nästa bild uttrycker mitt mående förra veckan.
Jag hade ganska hårda krav på mig för att ta mig framåt i behandlingen
på dagvården och mådde ganska dåligt stundvis. 
Men jag klarade mitt personliga mål, och det är jag glad för.


Bild nummer tre: En mycket god men lite utmanande lunch.
Nudlar, färswok, cashewnötter, sojamajo, picklad lök,
gurka och coleslaw. Kocken på dagvården är oerhört duktig.


Här befinner jag mig på en brygga som nyss byggts vid
kanalen mitt I city. Det var skönt att få sol på nosen,
men desto mindre skönt med alla skräniga måsar
som kretsade hotfullt nära mig. Jag flydde efter en stund.


Mitt på torget, mitt i stan, satt en ensam liten fjäril
en morgon. Kanske hade den just krypt ur sin puppa och
torkade vingarna i solen.


En middag när vädret var varmt och orken låg: 
Keldas milda tomatsoppa, min vän Maddes tomatfrallor,
tomater och mycket oregano. Snällt och gott.


Ännu en god lunch: Korv stroganoff. Åh, vad länge jag
varit sugen på det.


Bild nummer åtta symboliserar det jag ägnar mina dagar åt
just nu. Jag planerar mina måltider, gör problemlösningar
och hemuppgifter från de olika föreläsningarna
som hålls på dagvården. 


På Valborgsmässoafton flydde jag Lund och det
överdådiga firandet i Stadsparken 
(som ligger några minuter från min adress)
och tog tåget till Köpenhamn. 
Det är egentligen ganska otroligt att utlandet,
och en metropol som Köpenhamn, 
finns en 45-minuters tågresa bort.
Det känns lyxigt. Och det kändes extra lyxigt
att få göra ett återbesök här efter tre års
uppehåll. I bilden ovan befann jag mig
på Reffen - ett street food-område som byggts
upp på en halvö i ett gammalt hamninlopp.
Här grillades det ostron, bryggdes öl,
spelades musik och var helt enkelt väldigt
mycket hygge.


Bild nummer tio: Restaurang Noma. En av världens
bästa restauranger. Ett besök kostar några hundra tusen,
så tyvärr är den här bilden nog det närmsta jag 
kommer komma en Noma-upplevelse.


Men - jag och min vän Vanessa åt annat gott på
vår utflykt! Exempelvis brunch på Fars Dreng.


Här gjorde jag något helt nytt, en fredag
i Malmö: Jag dekorerade keramik. Min vän Lisa,
som jag pluggat konst tillsammans med i Göteborg,
gjorde mig sällskap. Hennes verk blev otroligt vackert.
Och Lisa är så snäll, finurlig och rolig.
Det var en mycket fin kväll...


...som vi avslutade med mat i en brusig Saluhall.


Bild nummer 14 föreställer en av de godaste kombinationerna
som finns: Rostad levain, jordnötssmör, jordgubbssylt,
havssalt och gärna färska bär.
Matkärlek.


Ännu en version av matkärlek. Grillade grönsaker
förtärda i solnedgång i mina föräldrars uterum.


Nummer 16: Skåne i maj.
<3



Nummer 17 och 18: Igår eftermiddags, på dagvården. Jag hade
köksträning med handledning av vår kock,
fick baka 
(vilket jag inte gjort på evigheter, men egentligen älskar),
prata om mat och tankar kring att laga mat,
servera de andra patienterna - och även
äta en bit själv, förstås.
Svårt, elakt mot ätstörningen -
men snällt mot själen.


Nummer 19: Jag, mamma, glass och helg.


Och den allra sista bilden föreställer, ja, ni ser ju vem.
Sådana här stunder, när solen värmer
och eftermiddagen är fri från måsten,
när dagen varit helt okej
och morgondagen inte skrämmer,
måste man lagra i minnet och ta fram
i november, när allt är grått.


Det var det hela, för denna gång.
Ta hand om er,
Kram
H

05 april, 2022

Den vackraste av vårar

 27/3

Söndag, sommartid, vitsippor och vår i luften. Jag vaknar hemma hos mamma, 

efter en solig lördag med födelsedagsfirande. Min fina mamma. 

Hon har tänkt och planerat i mitt ställe när allt kändes svårt och jag 

funderade på att strunta helt i födelsedagen. 

Men så ordnas det med god mat, med presenter och ett dukat bord där mina 

närmsta vänner och familj samlas.  

Kvällen blir så himla fin och bra, och jag blir fylld av tacksamhet över 

att alla gäster verkar ha det trevligt och kommit dit för min skull. 

Jag får en TV, en fin tröja, en plånbok, blommor och ett litet citrusträd. 

Äter god mat och känner mig älskad. 

Och trots att en oroskänsla gnager någonstans inuti mig, 

känns det mesta… lovande.


Jag har fyllt 24 år. Jag är sjukskriven, orolig och elak mot mig själv ibland. 

Men jag har hopp om att det kommer bli bra bara jag ger det här nog med tid och tålamod. 

Och tid har jag. Tålamodet finns det med - det ska bara räcka till också.





2/4

Fredag eftermiddag. Luften är kall men solen lyser in genom fönstren på sjunde våningen. 

Vi har planeringstid på behandlingen och jag ska tänka ut och 

schemalägga helgens alla måltider. 

Första helgen ensam, första helgen bara jag och bara hemma. 

Oro i maggropen: Hur ska det här gå? Hur ska jag klara av 48 timmars ensamhet, 

utan att vara elak mot mig själv? Gå emot impulsen att skita i allt, 

dra ner rullgardinen och vänta ut timmarna. Hur gör man?


Men det går - det gör det faktiskt. 

Och även om merparten av helgens depå av tankekraft förbränns 

i funderingar och grubblerier kring matens rätt och fel, så går det hela helt okej. 

Jag gör det jag ska, äter mina mål, skriver ner mina känslor,

fixar hemma och tillåter mig att må bra. 

Vårvinterluften fortsätter sticka och nypa i huden, men solen fortsätter också att lysa. 

Det är en vacker vår - kanske den vackraste jag upplevt i mitt lilla liv. 

Jag promenerar i naturreservatet, pratar i telefon med min morfar, ritar, 

planterar om mina växter och tvättar mina kläder. 

Barnen på gården rycker förundrat tulpaner och påskliljor ur rabatterna och jag låter dem. 

Ifall de gläds över små, spretiga buketter i ett mjölkglas hemma 

på nattukdsbordet - då gläds jag med dem.


På lördagens förmiddagspromenad har jag Ålevangeliet på ljudbok i öronen. 

Där, på cykelstigen, dyker plötsligt en man upp. 

Han vinglar, mumlar och virrar runt. Tatueringar, svarta kläder och ring i örat. 

Jag tänker: Farlig. Inte ska väl jag. Inte mitt problem. Ska gå förbi och glömma. 

Han ropar: “Snälla, ring 112.” Och jag viftar bort de tveksamma tankarna, 

går över vägen och gör det som är rätt. 

När ambulansen väl är på plats är jag inte längre ensam vid hans sida, 

utan stöttas av andra förbipasserande som bidragit med filtar, 

vattenflaskor och hjälpande händer.

Efteråt får jag en lång kram av en kvinna som lånat ut sin halsduk och 

pratat med mannen medan jag talat med larmcentralen. 

Så skingras vi, och jag fortsätter promenera, till berättelsen om 

ålarnas vandring från Sargasso till Skåne. En historia om livets början - och slut.


Eftermiddagarna är alltid svårast. Timmarna tycks aldrig ta slut, 

dagsljuset bleknar och hopplösheten gör sig påmind. 

Jag är trött, men känner inte ro nog till att vila.

Så jag går på bio. Åtta minuter innan filmen börjar bokar jag en plats 

i den minsta salongen, köper en cappuccino och slår mig ner på rad nummer tre. 

Två timmar senare har jag skrattat högt, ätit mitt mellanmål och njutit av 

både estetik och handling i Lill-Zlatan och Morbror Raring

När filmen är slut vågar jag mig på att pratar med tjejen som suttit några 

stolar bort från mig - även hon tjugo-trettio-någonting och utan sällskap. 

“Ensambio, du med?” undrar jag. “Precis”, svarar hon. “Visst är det skönt?”. 

Ja. Det är skönt.


Det är skönt att jag inte längre är lika rädd för att vara ensam med mig själv.





4/4

En lista på små, fina ting:


- Jag klickar på "boka biljetter" och överraskar mig själv med 

att utropa "Yey!" högt.

- Det ligger en lapp i brevlådan där det står att Eva och Maria 

från bostadsföreningen vill nominera mig till styrelsemedlem. 

- Mikrad varmkorv med pulvermos till middag. Ketchup och senap till det. 

- Jag slår mig ner på knä bredvid den tyska utbytesstudenten som kämpar 

med virkningen framför Youtube-tutorials och visar henne hur man ska göra. 

Jag säger: "Imorgon tar jag med mina garner så virkar vi tillsammans." 

Hon blir glad, och det känns bra i magen.

- Jag smyglyssnar på den medelålders mannen och kvinnan 

som sitter vid bordet bredvid mitt inne på caféet. 

De är på sin allra första dejt och försöker trevande lära känna varandra. 

Båda har klätt sig fint. 

- På lördag kommer Linnea. Vi växte upp tillsammans. 

Nu bor hon i Stockholm och lever ett annat slags liv. 

Men det är samma Linnea - och henne längtar jag efter.

- Jordnötssmöret Extra crunchy Himalaya salt från NutsFabriken. Otroligt.

- Jag letar och letar och till slut hittar jag en dunge där det växer ramslök, 

bakom busshållplatsen i parken. Det doftar friskt och starkt i hela köket sedan.


Kramar,

H


20 mars, 2022

Ambivalens och känslominnen

Våren är ambivalent. Den tvekar alltid, ångrar sig

och struntar i att dyka upp. 

Utan förvarning lämnar den en sjukanmälan,

drar täcket över huvudet och låter vintern vara vikarie

ett tag till. Och även om det brukar lösa sig till slut,

blir de där plötsliga ändringarna i personalschemat

alltid lite... besvärliga. 

Oengagerade vikarier kan vara riktiga mood killers

- och även om Vintern borde ha pensionerat sig 

för länge sedan

finns det tyvärr ingen annan att ringa.


Men just nu,

sedan den tredje månadens intåg,

verkar Våren vilja arbeta på heltid.

Om morgnarna sveper tunga dimslöjor

över åkrarna, och den råa nattluften borrar sig in

i benmärgen när jag väntar på bussen. 

Men lagom till förmiddagsfikat

är himlen klarblå och husväggarna varma nog

att luta sig mot en stund. Och det gör jag,

efter skålen med yoghurt och koppen med kaffe.

Jag tar hissen

ner till markplan, promenerar en stund längs

den glittrande kanalen, vilar mot varmt tegel

och betraktar Malmöbornas morgonbestyr.

Andas.


Idag är det söndag och veckan är 11.

För en vecka sedan påbörjade jag en tre månader

lång (om allt går som planerat) dagvårdsbehandling

mot min ätstörning. Jag bytte sjukhus mot kontorslokaler

mitt I city; instängdhet, blodprover och delat rum

mot att få sova hemma igen, att få gå ut när jag vill

och att få röra mig... framåt.


Dagarna går ut på att äta,

på att känna, planera, utvärdera och lära sig förstå

hur den egentligen fungerar - 

den där psykiska sjukdomen som faktiskt är

den mest dödliga men minst forskade kring.

Det hålls föreläsningar om hälsa och mående, 

om mat och vikt, om mindfullness, kroppskännedom

och livet i sig.


Ibland ägnas eftermiddagen åt att se på animerad film,

ibland åt att prata med sin personliga behandlare.

KBT i att vila och att växa, 

med andra ord.


Liksom själva årstidens skiftningar

är min inställning till våren

ambivalent, den med.

Jag känner mig orolig och obekväm

i kroppen, tycker att det skarpa ljuset exponerar

min bleka hy på ett orättvist sätt

och får flashbacks till tidigare år.

Våren har länge betytt 

hårt arbete, trötthet, frusna fingrar och oro

inför sommaren. Kommer jag få tillräckligt

med pass på jobbet? Kommer jag orka?

Kommer jag må sådär dåligt,

i år igen?

På behandlingen har jag lärt mig om känslominnen.

De kan vara negativa eller positiva,

och skapas i samband med att man kopplar

en situation, händelse, tidsperiod, miljö

eller ja - maträtt - till ett visst minne.

Kanske är din rädsla för hundar

baserad på den där gången då 

du blev biten av en schäfer?

Eller den plötsliga ångestvågen som

sköljer över dig varje söndag

baserad på att många söndagar innan dess

varit just ångestfyllda?


För att radera ett negativt känslominne,

 har jag förstått, krävs att du utsätter dig

för den där situationen, händelsen

eller vad det än må vara,

igen,

och åter igen.

Och när hjärnan samlat in tillräckligt många

positiva känslor kopplade till det där som 

tidigare känts farligt, 

börjar den sakta lita på att faran är över.

En tillräcklig dos av fina stunder med hundar,

många glada söndagar eller

x antal chokladbollar som du inte

dog utav att äta,

bildar ett positivt känslominne.


Och ja,

det är väl just det som hela den här behandlingen

går ut på:

Jag måste bli vän med maten och livet,

och göra det genom att gång på gång utsätta mig för

allt det där obehagliga och farliga.

Det är en process som tar tid, kräver energi och tålamod. 

Men än så länge känns allt hoppfullt, 

och ifall jag lyckas bli frisk och fri från den här

skitsjukdomen, så kanske jag till och med

kan bilda mig ett positivt känslominne 

kring våren, på köpet.


Ha en fin vecka, så hörs vi snart.

Kramar på er, alla ni som läser.

H