08 oktober, 2023

Kanelbullar, terapi, kaos och fina stunder




Så var det återigen höst, på riktigt. Under vecka 40 hände något med luften här i Skåne, och plötsligt var det inte längre hållbart att vandra omkring med sommarjacka och Converse. Jag har tagit fram mössa och kängor ur garderoben och drar in den kyligt krispiga luften så djupt jag kan när jag tar mig till Malmö om morgnarna. Absorberar den nya årstiden.


Den här veckan har varit tuff. Jag har påbörjat en KBT-behandling, och det har varit svårare än jag föreställt mig. Mycket, mycket energi går åt till att ställa om hjärnans invanda tankar och beteenden. Ja, jag har varit trött - men också hoppfull. Vet att det kommer ge med sig.



Jag fyllde min vecka med så mycket fina grejer som jag orkade. Till exempel: Att vandra gatan ner, smita ner för trappen in till Bageri Leve, bli helt tagen av alla vackra skapelser och sedan köpa med sig de allra saftigaste av kanelbullar i en papperspåse som snabbt blev fläckig av flott och socker. Gott var det.


En annan dag - närmare bestämt på kanelbullens egen dag - pluggade jag först inne på stadsbiblioteket. Jag har typografi och tidningsskapande i skolan nu. Utanför de stora glaspartierna till fönster virvlade löven och popplarnas grenar i takt med blåsten. 



På eftermiddagen träffade jag Carro inne på Ruths och åt varsin amerikansk kanelbulle med croissantdeg och apelsinzest. Ruths bageri har en Michelinstjärna - så ni förstår att den där bullen var god. Och stunden var fin. Och Carro är fin.

För övrigt har jag ätit en massa mellanmål. 




I tisdags kväll var det October third och det betydde Mean Girls på Biograf Spegeln i Malmö! Jag, Julia, Tove och Madde hade bokat biljetter redan i somras. Nu var det plötsligt dags, och det var en härlig kväll. Oj, vad den där filmen är både briljant och smart och alltihop. Och det var minst sagt en härlig stämning inne i biosalongen. Innan bion åt vi Ramen på restaurang och pratade om att vara vuxen, romarriket och auror. 


<3.
Vid vissa tillfällen, som när solen spruckit genom molntäcket, när jag genomfört min delredovisning, när jag haft energi i kroppen - då har allt känts klart och varmt inombords.


Men jag har också sovit ganska dåligt, oroat mig mycket och känt en del sorg den här veckan. Högt och lågt, det vill säga. 




Sånt som tröstar bra - eller i alla fall skapar goda förutsättningar för att mota bort lite av det svåra- är att plocka på sig lena kastanjer och stoppa jackfickorna fulla. En annan sak som gör gott är att träffa Madde en morgon mitt i vardagen och äta sconesfrukost på café. Prata. Båda sakerna gjorde jag i fredags. 




Nu i lördags jobbade jag i några få timmar. Det var roligt, höll tankarna i schack och fick mig att återigen tacka gudarna för att jag lyckats få en sådan fin anställning. Jag slutade klockan 16, stegade ut på Lunds gator och fick sällskap av min kära, fina mamma. Mamma. Herregud, vad bra mammor är. Med henne vid min sida kunde jag tillbringa en eftermiddag på café, en kväll hemma i lägenheten, en söndag på utflykt (marknad, lanthandel och höstpromenad!) och äta flera, goda måltider med en avsevärt mycket mindre mängd ångest än vad en ensamhelg hade givit mig. Och ibland behöver man få dela sina laster med någon för att orka med alla laster som ändå kommer komma förr eller senare. Vila lite i en slags trygghet, om än så bara för en helg.

Jag ser fram emot att min alldeles egna trygghet -  en självklar trygghet i mig själv - ska återvända. Den kommer, i sinom tid.




Nu: Vecka 41, en massa plugg, säkert mycket ångest men utav goda anledningar. Heja mig - och alla er där ute. Fan vad vi kämpar.

 Kram, H

29 september, 2023

Jag vill


...eftersom alla andra försök till blogginlägg känns omöjligt svåra att formulera för tillfället.

Jag vill läsa...
ut Vackra värld, var är du? av Sally Rooney. Jag påbörjade den i augusti, efter att ha sett serien Conversations with Friends. Långsamt, rått, äkta, verkligt. Hennes röst är verkligen unik och jag tror att alla hennes verk kommer ses som moderna klassiker i framtiden. Små inkapslingar av 2020-talets ungdomlig. Men: Just den här romanen bara... tilltalar mig inte alls. Jag känner inget speciellt för karaktärerna, tror jag, och det gör det svårt att uppskatta berättelsen i sig. Den centreras ju, rätt och slätt, om just karaktärerna och deras små liv.
... och därefter vill jag påbörja Supper Club av Lara Williams. Den ligger i min bokhylla.

Jag vill lyssna på
Lugn, sällsam julmusik. Helt ärligt. Men jag håller mig, lovar.


Jag vill äta
Ganska mycket. Har oändliga listor med rätter, foton och instagramposter nedsparade för höstens alla måltider. Men något jag tänker på just precis nu är detta.

Jag vill titta på
Varje dag promenerar jag runt i Malmö och tänker på att jag vill se om Tunna blå linjen. Tyvärr existerar den icke på internet för tillfället. Så, jag slår istället till med: Brittiskt kostymdrama, På spåret (premiär 3/11!) samt Svts nya satsning Sveriges Historia.


Jag vill bo
I ett hus vid skogens slut. Ängar och åkrar runt knuten. Vita knutar, mossigt tak. I den gamla trädgården prunkar päronträd och kvitten, i landet trivs krasse och solvarm pumpa. På grusplanen sprätter pärlhöns omkring och innanför det öppna köksfönstret brummar en radio med jazz. Jag står bakom en diskbänk och vänder ihop en sats frukostbröd. Är det för mycket begärt?

Jag vill rensa
Bland mina kläder och det mesta andra föremål jag äger. Känner just nu att allt gammalt groll måste bort och ut och göra plats för något nytt.


Jag vill fixa
Fläcken av kaffe som jag spillde på sängens madrass igår. Den droppande kranen i köket. Kursen i redaktionellt berättande och typografi som jag just nu läser i skolan. En ny kaffekanna eftersom den förra sprack i tusen bitar. Mig själv och mitt förhållande till maten. Allt står på to-do-listan inför månadsskiftet som stundar.

Jag vill stoppa
Mitt generellt dåliga mående. Vill även väldigt gärna stoppa det där evinnerliga kriget i Europa men det är väl underförstått.


Jag vill besöka
Ah, just nu hade jag gärna haft tillgång till en eller annan stuga. En hösthelg med skogspromenader, korvgrillning, kaminer och att vända sidor i en bok. Så mycket frisk luft att kinderna glöder och man somnar tidigt på kvällen. En gryta vid ett matbord med udda porslin. Ja, sånt drömmer man om. Stan kan vara så trång.

Jag vill känna
Glädje igen. Inte något annat än njutning av att äta gott och ge mig själv det jag vet att jag behöver. Jag vill känna pirr av förväntan som inte alltid överskuggas av tvivel och oro. Jag vill kramas och känna kärlek och slippa vara rädd för vad andra tänker. Jag vill känna livet i mig.

 
Lista lånad av allas vår Flora.

Vad vill ni? 
Kramar,
H

16 september, 2023

Små stunder i september.

Det är lördag eftermiddag och det är stekhett i Lund. Jag jobbar till stängning, handlar yoghurt i en helg-rörig butik och vandrar sedan långsamt hemåt. Halvvägs hemma stannar jag till inne i stadsparken; en svalkande oas mitt bland kullersten och asfalt. I ena änden av parken härjar overallklädda novischer med sina dunkande bergsprängare och kundvagnar med öl. I andra änden, där jag söker skydd en stund, är det tyst och stilla. Det är jag, ekorrarna och par på picknickfiltar. Jag läser i min kursbok tills sensommarsolen sjunkit så pass mycket att jag orkar gå den sista biten hem. 

Jag ställer mig på tå och kramar om Alice. På måndag tar hon en buss till Paris och ingen vet riktigt när hon återvänder hem igen.

Jag rör mig mot Lilla torg efter veckans första föreläsning i skolan. Inne på den brittiska lilla specialbutiken plockar jag på mig kardemummate, short breads och choklad med konstiga smaker. Damen i kassan ler och säger: "Tea and biscuits - such a lovely way to start the week!"
 
 
Jag skriver ett långt meddelande och försöker förklara läget; vill försäkra mig om att mitt mående inte smittar av sig och gör någon illa. I svaret som kommer en stund senare finns, såklart, bara en massa kärlek. Mina vänner, såklart. De är bara... kärlek.

Efter fem dagar med sol kommer dimman inrullande från Öresund. Klockan är halv elva på kvällen och jag tar mig de fyra våningarna ner för att slänga sopor. Under gatlyktorna ser jag fukten stilla regna ner mot marken och göra världen sådär spöklikt vacker som den bara kan bli i september.

Jag klickar på boka och plötsligt har jag och mamma en resa bokad. Vi ska hälsa på Alice. Och vi ska äta croissanter vid Sacre Coeur. 

Inne på ICA ringer mobilen. Inget upprings-ID kan bara betyda vården eller en försäljare. Det är vården, och det är ett välkommet samtal. Den andre oktober börjar något nytt.
 

Jag köper med mig en årskalender som vi säljer ut för halva priset på mitt jobb. Året 2023 är snart förbi, det med. Jag river av åtta ark papper och stryker sedan ett streck över de nio första dagarna på det nionde arket. Jag ser redan fram emot morgondagen, då jag får dra ännu ett tjockt, svart streck över den tionde.

Han som jobbar i kassan på 7Eleven vid universitetet har lärt sig min dagliga beställning utantill ("En mellan-studentkaffe tack, och jag har stämpelkort").

Jag bokar in en klipptid och kan plötsligt knappt stå ut med att ha långt hår ens en dag till. Det ska bli så skönt är allt jag känner. En höst utan halsdukstovor i nacken och toppar så torra att de bryts av sig själva. Så. Skönt.

Jag bjuder på ärtor, riven morot, räkor och fiskgratäng från frysdisken. Det går hem.

Efter att det stått på min att göra-lista sommaren igenom lyckas jag äntligen ta tag i den där omplanteringen av mina gullrankor, palettblad och den stora monsteran. De verkar bli glada, för de växer plötsligt snabbare än någonsin. Snart tar de väl över helt och hållet och slänger ut mig ur lägenheten. 

Mamma berättar om en dröm hon drömt. En dröm med dominans av färgen gul. Och gult, förklarar hon, symboliserar faktiskt hopp.

Ännu en kväll som går mot natt. Ännu ett svart streck i kalendern.

"Är du helt, helt säker?" frågar frisören, och jag anar en osäkerhet i henne. Ja, helt säker, svarar jag. Så tar hon tag om rufset och klipper strax ovanför mina axlar. Till golvet faller tre decimeter hårsvall.

När jag småspringer mot tågstationen hamnar jag bakom en far och hans lille son. "Hur stavas sabeltandad tiger?", undrar sonen. "Vi kan väl börja med tiger", svarar pappan. Jag ler för mig själv, skyndar förbi och hoppas att det dröjer innan den där pojken måste möta större problem än att inte kunna stava till ett långt, krångligt ord.

Grundmåendet är svajigt. Ibland helt och hållet uselt. Så är det, just nu. Men, i vissa stunder av klarhet; som när min syster kramar mig hejdå eller när septembersolen värmer en husfasad eller när jag råkar skratta till av ett videoklipp på mobilen eller när en hund tittar nyfiket på mig på bussen - då känns allt plötsligt fint. Och jag tillåter mig själv att suga upp den känslan; hålla den vid liv inuti bröstet, om än så bara för ett ögonblick.


Kramar,
H

16 augusti, 2023

En liten lista en kväll i augusti


 Tre saker jag ser fram emot just nu:
- Att få överraska mamma med en trevlig aktivitet på fredag kväll.
- Att få vakna upp hemma hos familjen på söndag morgon.
- Två utflykter nästa vecka: Till skogs med Alice & till stan med Emma.

Tre saker jag tycker om - just nu:
-Luften. Den känns klarare att andas såhär års.
-Att jag kommit in i läsningen igen. För tillfället: Vackra värld, var är du? av Sally Rooney.
-Att vi universitetsstudenter fortfarande har några veckor kvar innan skolstarten.


Tre saker jag inte tycker om:
-Att experterna siar om ännu högre matpriser till hösten.
-När roliga grejer förvandlas till måsten. 
-De extremt häftiga vädersvängningarna just nu.

Tre saker jag vill:

-Må bra i mitt eget sällskap. Megabra.

-Hälsa på min Alice i Paris i höst.

- Klippa håret kort. Kanske. 



Tre saker jag borde:

-Rensa datorn.

-Boka massage för nacken.

-Tänka lite mindre.


Tre saker jag gjort idag:

-Varit på vårdcentralen och fått bra info.

-Promenerat i naturreservatet där jag bor.

-Köpt lotter i Nobellotteriet.



Tre saker som lugnar mig just nu:

-Komma in i en skog och andas in allt friskt.

-Träffa mina kloka vänner.

-Se på strunt på YouTube. Länge.


Tre saker jag vill tipsa om:

- Att läsa Underbara Claras blogg. Balsam för själen.

-Att framkalla sina fotografier och sortera dem i fina pappersaskar.

-Åk hem till mamma då och då.



Tre saker jag ska göra denna vecka:

-Fira kräftskiva. Säger man så?

-Försöka avsluta diverse kreativa projekt.

-Se damerna spela bronsmatch mot Australien.


Tre avslutande ord:

Hur

mår

ni?


/H

10 augusti, 2023

Osäker prognos




Så kom återigen augusti månad. En månad där solen är röd och kvällarna blå, där äpplena mognar och någonting händer med luften. Sensommarhetta och torra sädesfält, säsongsavslutning och nystart på samma gång. Överlappningar mellan frihet och rutin.

I år har augustis början regnat bort. Bokstavligen. Ovädret Hans drog in över landet - ja, över halva Europa egentligen - och förde med sig bråk och otrevligheter. Jag hyllar väl inte stormar men kan erkänna att regnrusket gjort det ganska angenämt att jobba min sista sexdagarsvecka i butiken inne i Lund.

Jag sorterar papper och fyller på blyertspennor inför terminsstarten. Utanför skyltfönstret drar påpälsade turister förbi, påväg till Domkyrkan eller till konditoriet på hörnet. Ibland kommer hela gäng in i butiken samtidigt. Jag får prata mer engelska än svenska och blir alltid lika osäker när kunderna kommer från andra sidan sundet. Jag förstår dem, men förstår de mig? Mange tak säger jag och lägger deres kvittering i posen. Sedan tar jag min halvtimmes lunchrast och svarar på meddelanden som jag lagt på hög. Hjärnan är trött, trög och rörig. Svårt att manövrera det sociala. Svårt att inte glömma bort något eller någon. Jag vill upprätthålla relationer trots att sommaren tenderar att sprid ut människor över stad och land.



Mina arbetsdagar är sällan fasligt långa men ändå blir jag trött. Vissa kvällar dunkar både huvud och hjärta av trötthet, och kanske även av oro. Jag vet inte om det är den överväldigande tröttheten som ger mig fysiskt kännbar ångest, eller om ångesten gör mig trött. Vet inte - och orkar inte heller fundera ut vad som är vad.

Ja, det är augusti och det är kallt och regnigt och jag jobbar och tar en dag i sänder. Tomrummen och de lediga stunderna försöker jag fylla med vettiga ting. Jag köper ett par stickor och påbörjar mitt första stickprojekt. Kanske blir det något, kanske inte. Jag läser ut en bok och införskaffar en ny. Jag reser hem till familjen över några dygn och åker då och då tillbaka till min lägenhet igen. Jag har inte sovit många nätter i min egen säng den här sommaren; inte tillbringat många timmar i ensamhet. När jag väl tar mig dit har jag glömt vilken nyckel i nyckelknippan jag ska använda. Innanför dörren väntar sällan någon post men alltid en och annan silverfisk, instängdhet, utgånga filförpackningar och gulnande krukväxter. Mitt hem både känns som mitt och som någon annans men jag tänker att det spelar ingen roll. Väderleksprognosen i augusti är lika instabil och osäker som mitt huvud. Och då spelar det faktiskt ingen roll var jag är eller var som känns som hemma. Det viktigaste just nu, i augusti, är att jag försöker styra huvudet i en mer stabil riktning. Mot en säkrare prognos.


Kram,
H.

01 augusti, 2023

Juli


Juli var mest att parera mellan regnstormar, stanna inomhus, ta sig ut ändå, jobba, skörda bär och försöka ta tillvara på dem, att läsa på tåg, känna mycket, känna ingenting alls, vänta ut tiden, fira små fina saker, se fälten skifta färg, passa katter och även att bara... vara människa. Hejdå, för denna gång, juli.

Kram,
H