Precis så här

Jag vill berätta för er om förra helgen, helgen mitt emellan vinter och sommar, då solen kom till Skåne. Ljuset var bländande och skarpt mot en molnfri himmel och jag packade min nya ryggsäck med mousserande äppelmust, muggar i färgglad plast, picknickmat, Muminkex och ett par solglasögon. Jag promenerade genom Lunds stadspark, där kastanjerna nyss sprängt illgröna blad ur sina knoppar, och tog tåget till Malmö. Jag mötte ett gäng av mina vänner - mina fina, fantastiska, snälla och kloka vänner - vid Alfons Åbergs staty i ett hörn av centralstationen. Det var vi, lekande barn och helgfirare påväg mot Köpenhamn och Stockholm och Åre och Gud vet vart. Men vi, mitt lilla gäng och jag, skulle bege oss på utflykt. Födelsedagsfirande på vift. Jag lotsade oss fram längst kanalen, knäppte en gruppbild framför körsbärsträden och förklarade sedan att jag bokat oss en båttur. En båttur i kanalen! Tänk att man kan göra sådana roliga saker mitt inne i stan.

Mina vänner blev glada över överraskningen och jag blev glad över deras glädje. Under en timmes tid gled vi fram över Öresunds tångdoftande vatten, lyssnade på båtlåtar, sippade must och kände oss nog ganska lyckliga. Jag fick styra skutan, och det blev första gången i livet jag kört båt. Man får inte sluta göra nya saker bara för att man lämnat barndomen bakom sig. 

Efter båtturen tog jag med mina vänner till Slottsparken. Prunkande odlingar, ett hav av människor på filtar i gröngräset, en och annan möhippa och många vårrusiga hundar. Vi valde en plats i halvskugga och njöt av värmen, stunden och livet med tunnbrödsrullar och skitsnack. Jag fick öppna presenter och mina vänner fick i uppgift att rita varsin bild från dagen. Medan de ritade fick jag i uppgift att dela med mig av livsråd. “Var snäll”, var det första jag kom på. Kanske det viktigaste.

När vi kände oss mätta och möra vandrade vi vidare in mot centrum, över broar och genom kullerstensgränder, och överallt möttes vi av människor med hopp i blicken och skratt i bröstet. Äntligen vår.

Vi drack kaffe. Vi åkte den långsamma 130:an hem till mig. Vi tvättade av oss svett och stadssmuts och lyssnade på fransk jazz från min rosa högtalare. Jag öppnade fönstren och släppte in brisen, mina vänner slog sig ner runt om i lägenheten och jag serverade dem vitt vin. Vi gjorde gnuggis-tatueringar som jag fått från jobbet, pratade om kändispar och framtiden och sommaren och om både högt och lågt. Sedan smet jag in i köket, förberedde två pajer med vårigt krispiga grönsaker, getost i smörpapper, färsk basilika, smuliga kex och stark, syrlig vinägrett till salladen. En efter en kom mina vänner in och hjälpte till med maten så gott det gick: På två kvadratmeter kök är det svårt att delegera uppgifter till fler än en kock - men jag njöt minst lika mycket av att få dem att känna sig delaktiga som att stå där själv, lyssna till deras skratt och tjatter från vardagsrummet och tänka “Det är precis så här jag vill att livet ska vara.” 

Solen dalade sakta över horisonten. Himlen blev disigt rosa, som färgad av en slatt jordgubbsmjölk. Utanför fönstret sjöng kolstrastarna sina kvällssånger och inne hos mig skrapade gafflar mot porslin och stolsben mot parkett. Vi åt, vi reste oss och tog mer mat från spisen, vi fick allt mer otydliga konturer i dunklet och till slut fick jag tända värmeljus för att inte mörkret skulle ta över. Kaffe till de flesta men te till Emma. Chokladtryfflar på ett fat, vispad grädde och hallonkompott till det. Jag fick mecka en stund men till slut fick jag igång projektorn som jag lånat från skolan, mina vänner bredde ut sig på golvet framför soffan och alltihop avslutades med den finaste filmen jag vet: Amélie från Montmartre. Kärleksklyschor, öronbedövande vacker franska och en alldeles underbart underlig story. 

Mina vänner lämnade lägenheten när tröttheten gjorde sitt intåg, jag kramade dem alla hejdå, tackade dem för att de kommit och diskade sedan glas och kastruller till klockan två på natten. Dagen efter vaknade jag upp och kände mig… hel. Hel, fylld till bredden och vrålrik på kärlek. Jag har fyllt 25 och jag må känna en släng av åldersnoja, men ifall 25 innebär att man kan fira vuxenlivet med personer som är så fina och som gör det där vuxenlivet så fint, då vill jag mer än gärna vara med.

Kram till er alla,

H

En 25-årings memoarer

Jag har fyllt år och vill berätta om det för er. Låt mig presentera: En 25-årings (helg)memorarer. 

Sent i torsdags kväll, efter flera veckors intensivt plugg, huvudvärk och stressmage klickade jag på skicka och pustade ut. Äntligen slut på kursen, äntligen en ledig helg, äntligen sömn och djupa andetag.

I fredags vaknade jag av att mamma ringde upp mig på Facetime. Jag blev grattad, och sedan gjorde jag iordning mig fö ratt åka in till Malmö. Det hällregnade utomhus. 

Men under förmiddagen bröt marssolen genom molnen och plötstligt blev det vår. Jag drack en gratis kopp kaffe från 7-eleven och värmde ansiktet mot husväggarna i centrum. Kikade i butiker, gjorde en rolig grej (berättar snart!) och köpte två böcker på Second Hand. Klockan 12:30 begav jag mig hit och träffade den här!

Jag och bästa, finaste Emma delar faktiskt födelsedag, och det känns så fint. Nästan som att man gått och fått en tvilling på äldre dar. Vi två ville fira med finlunch, och hade bokat bord på anrika Bullen mitt i Malmö. Bullen, en gammal ölhall och numera restaurang, har funnits sedan 1897 och serverar husmanskost, öl och mjölk till maten. Murrigt, fullt av danskar och alldeles perfekt för två husmorsor och historienördar som oss.

Emma åt dagens - Dansk flæskesteg, och jag tog husets Whiskyköttbullar. Köttbullar med mos är nog min favoriträtt, och ni förstår nog att de här köttbullarna var goda. Emma var också nöjd med sin danske frokost.

Vi åt, pratade och bytte presenter. Jag fick ett underbart pussel med Carl Larsson-motiv! Sen begav vi oss ut på stan och kikade i antikbutiker. Vi kramades adjö och jag tog tåget till Helsingborg. Fredagskvällen bestod av myskläder, mamma-kramar, Bäst i Test, en god curry och förberedelser inför morgondagen.

 Lördag! Det var kallt och snöigt, som det är ibland runt min födelsedag, men det gjorde ingenting. Jag spatserade de femtio meterna till bageriet och köpte deras fem sista brödlimpor. Väl hemma ställde jag mig och gjorde i ordning cirka 100 smörgåsar, dukade borden och lade upp mammas småkakor på fat. Det blev lite stressigt, som det ju alltid blir, men vi hann tillslut. På eftermiddagen kom gästerna! Jag hade bjudit in till Kafferep.

Efter ett antal år med dåligt mående, pandemi och ingen lust att fira kändes det märkligt att få så många gäster, grattiskramar och presenter. Kände mig så rörd och tacksam över alla som kom, och glad över att de verkade ha en trevlig stund hos oss. Det hade jag också. Jag åt räkmacka, ostmacka, smulpaj och korintkakor, smakade lite bubbel och drack kaffe med tretår. Packade upp paket med teer från Harrods, linneservetter och en citrongul symaskin! De sista gästerna gick hem vid nio, när fikat bytts ut mot öl och chips.

På söndagen var mina föräldrar trötta och jag tog tag i disken. Det är mycket att handdiska när man haft kafferep med finporslinet. Vi åt överblivna smörgåsar, dammsög kaksmulor och begav oss till köpcentret för att byta väskan jag fått i present till en i mindre storlek. Det blev en rosa/sandfärgad. Som en smällkaramell. På kvällen tittade vi på TV, vilket nästan känns exotiskt för mig, struntade i att gå ut och lagade ugnsgratinerad falukorv med mos till middag.

Och idag, på den lediga dag som råkat uppstå mellan mina kurser, sov jag till lunchtid och vaknade med en kelsjuk katt på täcket. Snart, snart ska jag börja titta på länkarna med kurslitteratur som min lärare lagt upp vår kurssida. Men jag väntar nog en stund till. 

Tänk, så fint livet kan vara. Tack och bock.

H

Fylla år.

23/3 

 

Hej. Jag befinner mig djupt innuti en tentabubbla och gör inte mycket annat än att skriva, läsa och ha huvudvärk. Jag har så mycket jag vill blogga om; prata om, dela med mig av och fråga er. Men jag hinner inte. Just nu hinner jag nästan ingenting, förutom att skriva på den där sabla uppsatsen, då.

Men, jag ville ändå kika in här och säga att imorgon fyller jag 25. Jag fyller 25 och det känns underligt. 25 år på jorden, halvvägs till femtio, ett antal grå hårstrån i hårbotten, ett litet liv i en liten lägenhet i en liten, liten stad. Känner jag mig vuxen ännu? Vet ej. Kanske känner jag mig mer vuxen imorgon.

Vi hörs på andra sidan tentainlämningen. I helgen ska jag fira och bli firad och det ska bli så roligt. Jag berättar mer sen. Sen, när jag blivit 25.

Kramar,

H

Jul, nyår och allt däremellan

Hej på er, allihop. Hur har ni det? Har ni snö och kyla, regn och rusk? Värme? 

Inre eller yttre sådan? Har ni landat i insikten om att det står -23 på datumstämpeln

på alla mjölkpaket? Sådant brukar ta ett tag. Omställningar, ni vet.

Jag tänkte visa några bilder och berätta om några stunder från jul- och nyårshelgerna. 

Allt gick så fort, så fort den här gången, tycker jag, och det gör nästan lite ont 

att blicka tillbaka. Samtidigt har jag en inre längtan efter ljuset och 

den tidiga våren - en längtan som jag aldrig brukar känna men som jag 

faktiskt välkomnar i år. Kanske håller jag på att utvecklas till en sån där 

soldyrkande sommartjej (Högst osannolikt, reds anm.).

Min jul var lugn, liten, fin och stilla. Det rådde sjukstuga i det 
Almgrenska hemmet så helgen tillbringades hemma, med en skara på fyra 
personer samt två katter. Vi åt vår traditionsenliga grötfrukost, tog en 
frostig promenad, såg på Albert och Herberts julkalender, 
lagade grönkålspaj och trillade köttbullar, fikade, grät en skvätt (jag), 
såg på Kalle, delade ut några klappar, såg på ännu mer på TV och 
sov sedan sött. Alldeles lagom.

Dagarna efter jul gick i samma, makliga takt. Jag stannade hemma hos familjen;

åt rester från julbordet, såg På spåret, sov ganska mycket 

och läste julklappsböcker. På annandagen kom fina Alice och hälsade på 
och jag gjorde en slags saffransostkaka till oss.

Redan den 27:e dök jag in i vardagslivet igen och åkte ner till Malmö 

för att gå på dagvården. Går hon fortfarande i behandling? tänker ni. 

Ja, det gör jag. Och det är kämpigt och tröttsamt men också välbehövligt.

Jag måste framåt och vägrar nöja mig med att låta ätstörningen sitta kvar 

i huvudet längre. Det måste vara nog nu. Alltså fortsätter jag gå på 

föreläsningar, registrera mina måltider, ha terapisamtal och utmana mig 

med diverse exponeringar (som att äta McDonalds flera dagar i sträck, 

fika mycket och tacka ja istället för nej till oväntade erbjudanden.

Den 28:onde reste jag återigen norrut för att gå på släktens årliga julkalas.

Och det var verkligen så trevligt. Kanske har jag nu nått den ålder 

där jag är vuxen nog att få ta del av äldre släktingarnas samtal och 

gemenskap utan att uteslutas ur någonting. Samtidigt är jag de små 

barnens yngsta, vuxna släkting, och blir därmed utsedd till lekkamrat

och barnvakt. Väldigt mysigt. Och! Inte heller maten kändes jobbig i år. 

Bra va.

På fredagens eftermiddag, dagen innan nyårsafton, kom min vän Vanessa 

och hälsade på mig i Malmö. Det var väldigt fint, det med. Jag visade henne

mitt universitet och därefter åt vi en finfin lunch på Ruths mitt i stan. 

Ruths är litegrann som en blandning mellan en fransk bistro, en kantin, 

en amerikansk deli och ett hippt ställe i Köpenhamn. Liv, rörelse, vackra 

lokaler och oerhört vällagad mat. Vi år krabbtarte med endivesallad och 

suuuurt surdegsbröd. Sedan gick vi på stan och avslutade med 

en fika på ett stökigt St: Jakobs. Jag köpte ingenting men Vanessa 

fyndade både sina favoritsnabbnudlar och en semla att ta med sig hem.

I lördags var det ju nyårsafton. 

Jag vaknade sent och pysslade lite hemma i lägenheten. 

Förra årets nyårsafton tillbringade jag på sjukhus, men i år kunde jag äntligen

fira precis som jag önskade: Hemma, med matlagning, reflektion och 

framåtblickar, frågesport, Abba på stereon, gnistrande tomtebloss - och Emma. 

Ja, vi tillbringade eftermiddagen och kvällen tillsammans och det var 

ett helt perfekt avslut på året, tycker jag. Så vill jag fira alla mina nyårsaftnar. 

En mer detaljerad redovisning av nyårshelgen kommer här:

När mörkret lagt sig - det vill säga strax efter kl 16 - hämtade jag Emma 

vid bussen. Vi installerade oss hemma hos mig, satte på stereon och 

sippade på en Gin och Tonic med granatäpple. Jag tog fram papper och pennor

- och så plitade vi ner våra önskningar och förhoppningar om det nya året. 

Klyschigt men trevligt.

Sedan började vi förbereda maten. Emma, som är en eminent husmor 

(och hade en fantastisk tröja på sig), hade förberett en deg och fyllning 

till polska pierogi på förhand, så det var bara att sätta igång med att kavla

ut och vika ihop. De små, gulliga knytena kokades och stektes tillsammans med 

lök och smör, och serverades tillsammans med gräddfil och surkål. 

Det var så. Gott.

Jag diskade och placerade min vän på soffan. 

Sedan tävlade vi mot varandra i några quiz om året som gått. 

Jag tror att Emma vann samtliga. Och sen, då? Jo, i min research kring det 

historiska nyårsfirandet i Norden hade jag läst om nyårslyckor. 

Alltså: Traditionen att smälta tenn och hälla det i kallt vatten, för att sedan se 

vilka former som uppstår när tennet stelnar. 

Ett hjärta kan betyda kärlek, små klumpar kan tyda på god ekonomi och så vidare. 

Eftersom tenn både är lite hälsofarligt och svårt att få tag på så smälte vi socker. 

Det gick ganska bra och det började bara brinna litegrann. 

Resultatet: Emma kommer få relationsproblem men också styrka och pengar. 

Jag kommer stöta på många kanelbullar, träd samt behöva ta det lugnt

(En av klumparna liknade en sköldpadda).

Klockan närmade sig nollnoll. Vi satte på Nyårsfirandet från Skansen på TV:n, 

hällde upp Champis och tände varsitt tomtebloss. 

Så slog det om till januari och fyrverkerierna fyllde himlen utanför fönstret. Skål!

Årets allra första måltid blev något vi aldrig lagat eller ätit förut; 

Lemon posset, med små (halvt brända) shortbreads och lakritssalt. 

Ganska gott, och väldigt lätt att ordna fram. Därefter gick vi och lade oss.

Följande morgon gick i lugnet och stillhetens tecken. 

Vi kokade kaffe, provade att baka engelska crumpets, skar upp den saftigaste

av apelsiner och klyftade ett äpple. Att äta ett äpple på nyårsdagen ska 

tydligen försäkra att man håller sig kry året ut. Så varför chansa. 

Jag följde min vän till stationen inne i stan, slog på en podcast och 

tog en skön promenad i stadsparken. Inte för att det lurade någon ångest i 

kroppen som behövde promeneras bort, utan för att jag tyckte det var skönt. 

Skönt va.

Det var den jul- och nyårsveckan det. Och ni, hur hade ni det?

Kramar,

H