Varning för snöras

"Varning för snöras". Röd- gula skyltar sitter upptejpade runt husen längs gatan. Då och då faller mycket riktigt en samling tätt packad, stenhård skare ner över plåttaken och krossas mot den blaskiga trottoaren nedanför. Jag skyndar förbi och tänker att det nästan vore komiskt att skada sig på snö här i Skåne.

Solen skiner, ja, faktiskt gör den det just idag. Stuprännorna är överfyllda av smältvatten och allt är blött. Malmö badar i slask, och all smuts som gömts under snötäcket simmar planlöst omkring på Gustav Adolfs torg, utan någonstans att ta vägen. Inatt, när det fryser på igen, kommer torget förvandlas till en isbana.

Jag återvänder hem till min lägenhet efter flera veckors jul-bubbla hemma hos mamma och pappa. Här finns inga katter som jamar och hårar. Här finns ingen diskmaskin som surrar. Här finns bara jag, ett kallt parkettgolv och 36 kvadratmeter av dammiga möbler. Det känns okej. Efter en natt hemma är lägenheten mig inte lika främmande längre, och även om mörkret utanför fönstret känns hotfullt, som om det kryper närmare och vill ta sig in, så lyckas jag hålla det på avstånd. Jag tänder mina lampor, struntar i att montera ner adventsstjärnorna och slår på en podcast jag redan lyssnat på. Man gör vad man kan för att undvika ensamheten, trots att man är just ensam.

2024 kommer inte innebära några livsomvälvande händelser; inga yttre förändringar som möblerar om i mitt lilla liv. I alla fall inte vad jag just nu vet. Jag ser varken fram emot året eller räds det. Det bara... är. Får lov att bara vara. Jag har en ny kalender där varje veckouppslag innehåller en procentsats, motsvarande så stor andel av året som passerat. Vecka tre: fem procent. Jag tänker att bara man tar sig igenom januari, så är man på den säkra sidan. Då klarar man resten också.

Och har man lust och ork så kan man försöka fylla några av de där procenten med fina saker. Ju.

Första januari

 

Årets första dag. Jag har sovit till tio och vaknar till en värld utan solljus. Allt är blött, grusigt, skräpigt och rått. Typiskt januari. 

 

Jag hade en fin nyårskväll och känner tacksamhet för den, för min syster och för mina vänner. Vi var fyra personer men det räckte gott och väl för att mitt hjärta skulle fyllas av motsatsen till ensamhet. Klockan 03 åt jag min yoghurt och städade undan sällskapsspelen och här är vi nu; ett nytt år. Ska man känna sig sentimental över det? Jag vet inte. Det jag vet är att jag inte riktigt har ork att vara så sentimental just nu. Och kanske är bristen på sentimentalitet, i grund och botten, en av de bästa lärdomarna jag tar med mig från 2023; Årets stora händelser behöver inte alltid bli så omvälvande att de känns jättejättemycket. En julafton behöver inte vara en kavalkad av härliga känslor och en lördagskväll behöver inte vara mysig ut i fingerspetsarna. Jovisst, jag vill sträva efter att komma dit - att känna ren och skär lycka så ofta det bara går - men när förutsättningarna är fel blir den uteblivna lyckan mest bara ett ångestmoment. Jag borde ju vara glad. Nä, vet ni? En fördel med att ha fyllt 25 och att tiden verkar passera allt snabbare är väl just att åren också flyger förbi lite snabbare. Snart är det fettisdag, vår, påsk, sommarlov och skolstart återigen. Och de minnen vi inte hann skapa; de känslor vi inte hann känna 2023 (för att förutsättningarna kanske inte var helt rätt) kan vi snart komplettera med fler. För snart kommer nästa tillfälle i ordningen. 

 

Ja. Min största lärdom från det gångna året är att livet egentligen bara är ett rullande band av återkommande tillfällen att känna - och fördelaktligen känslor av lycka. Och skulle man inte lyckas med att känna lycka just idag, ikväll, just den här födelsedagen eller just den här julaftonen är det ju tacksamt nog inte särskilt långt till nästa försök. Livet bara "Ta't lugnt - det finns ingen högre gräns för antalet tillfällen att skriva omtenta på livet."

 

Det tackar vi för.

 

Kram på er, allihop.

H