Sånt jag tänker på (mest färgen gul).

 Hej alla vänner. Ni som läser, trots min radiotystnad.

Man kan väl säga att jag själv befinner mig i en slags radiotystnad just nu. Jag är avskärmad från omvärlden och försöker också att aktivt avskärma mig lite, för att inte känna för stor panik kring allt som sker på platser där jag inte befinner mig. Utanför mitt fönster skiner solen mot en husvägg som jag längtar efter att få sätta mig mot. Jag har hört att snödropparna skjutit upp ur lövtäcket; att tjälen släppt sitt tag om jorden. Jag vill uppleva det där, vill vara med när våren vaknar. Men. Att stänga av Instagram på julafton, ni vet? Lite på det sättet måste jag agera just nu. För att inte drabbas av inre oro över allt jag missar.

Våren kommer, och även om jag inte riktigt kan vara i den just nu så försöker jag lugna mig med att den bara är i sin linda. Våren kommer, och den kommer växa sig större och starkare och bredare och snällare och varmare. Den kommer. Ovh även om min vår ännu är oviss så vet jag att jag kommer må bättre, kommer få vara med om fina saker, kommer fylla 28 (hu), fira påsk och flytta tillbaka till min lägenhet. Det kommer bli bra. Sen. Snart.

I stunder av svaghet, när disciplinen sviker, hamnar jag ändå i den där appen. Att fota och skriva, kika på mina vänner och de jag knappt känner - det är ju sånt jag tycker om. Fina bilder och vackra motiv. Färg, när min egen vardag bokstavligen mest är grå. Och i sådana stunder sparar jag ner, skriver upp och påminner mig själv om det jag skulle vilja göra, skapa och kanske äga. När det, lite senare i vår, blir sådär bra som jag ska se till att det blir.

Jag tänker på ramslök. Att den snart kryper fram i gläntan bakom vårt stadsbibliotek. Och vid slottet i Torup, har jag hört. Att det doftar fränt av vitlök när man närmar sig, och att det egentligen inte är den godaste råvaran men att maten i alla fall blir pigg, grön och pigg. Och Emma är så bra på att laga vacker mat med just ramslök. Jag tänker på att jag vill sy. Att jag vill baka Hot Cross Buns (eller köpa med mig från Bagaren och Bonden). Rosta dem skivade i tu, bre smör på. Jag tänker på att jag vill måla vackra, personliga påskägg med familjemedlemmarnas namn på, som man kan återanvända år efter år. Jag tänker på fina pyssel jag vill göra, när tid finns. Jag tänker på en yogamatta med mjuk lammull som ser ut att passa en stel kropp som min. Jag tänker på ost. Jag är så sugen på ost som smakar ost. Och jag vill aldrig aldrig igen känna mig oförtjänt av att ha en ost i kylskåpet.

 

Jag tänker väldigt, väldigt mycket på färgen gul. Att jag vill måla något gult. Och när jag nu ska flytta tillbaka in i min etta i södra Lund efter Valborg så har jag ju faktiskt möjlighet att måla något, just, gult. Kanske hade min kokvrå passat i en citrongul nyans, såsom vi hade det hemma i köket i huset där jag växte upp. Jag tänker på vårskor, gärna i rosa, brunt eller rött. Jag tänker på att jag ska göra en ny tatuering när allt det här pissiga är över och jag tänker som vanligt på taxar. Jag tänker på en klänning som kanske skulle passa på det bröllop jag blivit bjuden till i maj, och jag tänker på att jag så gärna hade velat äta våfflor på min födelsedag (dagen innan våffeldagen). Jag tänker på en utställning i Bjuvs konsthall som jag vill besöka med mamma. Jag tänker på att jag kanske snart får besöka en stuga tillsammans med mina vänner och att vi ska tillbringa en helg med böcker, skog, hav och korvgrillning. Hoppas.

Jag tänker vidare på min lägenhet – eller kanske blir det en ny. Jag har en bevakning på lägenheter vid St:Knut i Malmö på Hemnet, och där dök denna upp idag. Fantastisk. En sådan lägenhet hade jag trivts i. Och återigen: färgen gult. Jag tänker på pannkakor; att jag vill steka pannkakor på gjutjärnslägg där i min lägenhet, och jag tänker på gula perstorpsbord och gul ost och gul marmelad. Jag påminner mig om Emma Hambergs livsglädje och låter hennes förmåga att njuta påminna mig om att det är så jag vill leva. Och på bilden ovan sitter hon dessutom i en sån där vacker rottingstol som jag någon gång vill hitta på loppis. Jag tänker på lampan ovanför matsalsbordet som hänger i Astrid Lindgrens lägenhet. Kanske kan jag sy en liknande själv? Och jag tänker på porträttet av Astrid med fredsduvan, som hänger ovanför sängen i hennes hem. Fotot togs på hennes 80-årsdag. Det porträttet hade jag också velat hänga ovanför min egen säng. Det hade nog känts tryggt, tror jag.

Ja. Lite sådant rör sig i mitt huvud, tillsammans med allt det svåra. Att skriva det här inlägget, att unna mig att se på fina bilder och skriva några rader om sånt som kanske egentligen mest handlar om dagdrömmeri, var en utmaning i sig. Men. Jag försöker påminna mig om att jag är värd att fly det svåra, att drömma litegrann. Kanske är det grunden till KBT i livslust.

Gula kramar,

Hanna

Varning för snöras

"Varning för snöras". Röd- gula skyltar sitter upptejpade runt husen längs gatan. Då och då faller mycket riktigt en samling tätt packad, stenhård skare ner över plåttaken och krossas mot den blaskiga trottoaren nedanför. Jag skyndar förbi och tänker att det nästan vore komiskt att skada sig på snö här i Skåne.

Solen skiner, ja, faktiskt gör den det just idag. Stuprännorna är överfyllda av smältvatten och allt är blött. Malmö badar i slask, och all smuts som gömts under snötäcket simmar planlöst omkring på Gustav Adolfs torg, utan någonstans att ta vägen. Inatt, när det fryser på igen, kommer torget förvandlas till en isbana.

Jag återvänder hem till min lägenhet efter flera veckors jul-bubbla hemma hos mamma och pappa. Här finns inga katter som jamar och hårar. Här finns ingen diskmaskin som surrar. Här finns bara jag, ett kallt parkettgolv och 36 kvadratmeter av dammiga möbler. Det känns okej. Efter en natt hemma är lägenheten mig inte lika främmande längre, och även om mörkret utanför fönstret känns hotfullt, som om det kryper närmare och vill ta sig in, så lyckas jag hålla det på avstånd. Jag tänder mina lampor, struntar i att montera ner adventsstjärnorna och slår på en podcast jag redan lyssnat på. Man gör vad man kan för att undvika ensamheten, trots att man är just ensam.

2024 kommer inte innebära några livsomvälvande händelser; inga yttre förändringar som möblerar om i mitt lilla liv. I alla fall inte vad jag just nu vet. Jag ser varken fram emot året eller räds det. Det bara... är. Får lov att bara vara. Jag har en ny kalender där varje veckouppslag innehåller en procentsats, motsvarande så stor andel av året som passerat. Vecka tre: fem procent. Jag tänker att bara man tar sig igenom januari, så är man på den säkra sidan. Då klarar man resten också.

Och har man lust och ork så kan man försöka fylla några av de där procenten med fina saker. Ju.

Precis så här

Jag vill berätta för er om förra helgen, helgen mitt emellan vinter och sommar, då solen kom till Skåne. Ljuset var bländande och skarpt mot en molnfri himmel och jag packade min nya ryggsäck med mousserande äppelmust, muggar i färgglad plast, picknickmat, Muminkex och ett par solglasögon. Jag promenerade genom Lunds stadspark, där kastanjerna nyss sprängt illgröna blad ur sina knoppar, och tog tåget till Malmö. Jag mötte ett gäng av mina vänner - mina fina, fantastiska, snälla och kloka vänner - vid Alfons Åbergs staty i ett hörn av centralstationen. Det var vi, lekande barn och helgfirare påväg mot Köpenhamn och Stockholm och Åre och Gud vet vart. Men vi, mitt lilla gäng och jag, skulle bege oss på utflykt. Födelsedagsfirande på vift. Jag lotsade oss fram längst kanalen, knäppte en gruppbild framför körsbärsträden och förklarade sedan att jag bokat oss en båttur. En båttur i kanalen! Tänk att man kan göra sådana roliga saker mitt inne i stan.

Mina vänner blev glada över överraskningen och jag blev glad över deras glädje. Under en timmes tid gled vi fram över Öresunds tångdoftande vatten, lyssnade på båtlåtar, sippade must och kände oss nog ganska lyckliga. Jag fick styra skutan, och det blev första gången i livet jag kört båt. Man får inte sluta göra nya saker bara för att man lämnat barndomen bakom sig. 

Efter båtturen tog jag med mina vänner till Slottsparken. Prunkande odlingar, ett hav av människor på filtar i gröngräset, en och annan möhippa och många vårrusiga hundar. Vi valde en plats i halvskugga och njöt av värmen, stunden och livet med tunnbrödsrullar och skitsnack. Jag fick öppna presenter och mina vänner fick i uppgift att rita varsin bild från dagen. Medan de ritade fick jag i uppgift att dela med mig av livsråd. “Var snäll”, var det första jag kom på. Kanske det viktigaste.

När vi kände oss mätta och möra vandrade vi vidare in mot centrum, över broar och genom kullerstensgränder, och överallt möttes vi av människor med hopp i blicken och skratt i bröstet. Äntligen vår.

Vi drack kaffe. Vi åkte den långsamma 130:an hem till mig. Vi tvättade av oss svett och stadssmuts och lyssnade på fransk jazz från min rosa högtalare. Jag öppnade fönstren och släppte in brisen, mina vänner slog sig ner runt om i lägenheten och jag serverade dem vitt vin. Vi gjorde gnuggis-tatueringar som jag fått från jobbet, pratade om kändispar och framtiden och sommaren och om både högt och lågt. Sedan smet jag in i köket, förberedde två pajer med vårigt krispiga grönsaker, getost i smörpapper, färsk basilika, smuliga kex och stark, syrlig vinägrett till salladen. En efter en kom mina vänner in och hjälpte till med maten så gott det gick: På två kvadratmeter kök är det svårt att delegera uppgifter till fler än en kock - men jag njöt minst lika mycket av att få dem att känna sig delaktiga som att stå där själv, lyssna till deras skratt och tjatter från vardagsrummet och tänka “Det är precis så här jag vill att livet ska vara.” 

Solen dalade sakta över horisonten. Himlen blev disigt rosa, som färgad av en slatt jordgubbsmjölk. Utanför fönstret sjöng kolstrastarna sina kvällssånger och inne hos mig skrapade gafflar mot porslin och stolsben mot parkett. Vi åt, vi reste oss och tog mer mat från spisen, vi fick allt mer otydliga konturer i dunklet och till slut fick jag tända värmeljus för att inte mörkret skulle ta över. Kaffe till de flesta men te till Emma. Chokladtryfflar på ett fat, vispad grädde och hallonkompott till det. Jag fick mecka en stund men till slut fick jag igång projektorn som jag lånat från skolan, mina vänner bredde ut sig på golvet framför soffan och alltihop avslutades med den finaste filmen jag vet: Amélie från Montmartre. Kärleksklyschor, öronbedövande vacker franska och en alldeles underbart underlig story. 

Mina vänner lämnade lägenheten när tröttheten gjorde sitt intåg, jag kramade dem alla hejdå, tackade dem för att de kommit och diskade sedan glas och kastruller till klockan två på natten. Dagen efter vaknade jag upp och kände mig… hel. Hel, fylld till bredden och vrålrik på kärlek. Jag har fyllt 25 och jag må känna en släng av åldersnoja, men ifall 25 innebär att man kan fira vuxenlivet med personer som är så fina och som gör det där vuxenlivet så fint, då vill jag mer än gärna vara med.

Kram till er alla,

H

Första och andra adventshelgen

Hej alla fina därute i kylan. 

Jag befinner mig i skrivande stund i min lilla soffa,

i min lilla lägenhet i lilla, lilla Lund.

Och nu är det plötsligt december. Staden är klädd i girlanger,

granris och lampor. I parkerna brinner marschaller och på Stortorget

tronar en hög, tät gran. Mellan de låga stenhusen trängs

julklappsletande studenter, barn med röda nästippar,

pensionärspar som äter sin klassiska helglunch på Grand Hotel

och så alla de andra, som kämpar sig igenom

de sista oxveckorna före jul.

Och oxveckor är det även för min del. 

De två adventshelger som kommit och gått har varit

otroligt fina, och däremellan har jag försökt skapa stämning

och ro i hem och kropp så mycket det bara gått.

Men faktum kvarstår att mörkret är tärande,

dagarna påfrestande korta och skolarbetet tungt.

Det är mycket nu. Och ibland känns det svårt 

att hinna med att njuta av allt det fina. Ibland tar den där

inre stressen över, slår över kanten och resulterar

i ångest, sömnbrist, otillräcklighet eller bara

ynklighet. Ynklig - det har jag känt mig på den senaste tiden.

Liten, ynklig och lite rädd mitt i allt det mörka och kalla.

Men då vill jag lova er, att det botar ganska bra

med advent, med att åka hem till familjen över helgen,

med att gå på julmarknad, se på julkalendern, 

äta köttbullsmackor, koka saffransgröt, prata med mamma, 

slå in en och annan klapp, lyssna på barndomens julsånger, 

öva inför luciakonserter, yoga,

bjuda in till helgfrukost, lyssna på podcasts om julens

traditioner, tänka på vad det nya året har i bagaget,

öppna en lucka i kalendern varje morgon, tända ljus,

köpa en blus och ett par mjuka byxor till högtidens 

firanden, äta korv med rotmos, dekorera skyltfönster, 

köpa hem ett paket grötris, inte hinna och vara nöjd ändå, 

bläddra i kokböcker och skriva ner recept till julbordet

vakna upp till snöfall, vira halsduken ett extra varv,

klappa katter, träffa sin stöttepelare i livet på café en

stökig fredagseftermiddag, dricka chai,

tillverka en vacker girlang och hänga en stjärna

i fönstret ovanför bordet där jag sitter och skriver.

Andas.

För det är just sådant jag fyllt tillvaron med,

sedan den där första adventshelgen. Sedan sist vi hördes.

Och trots att oxen i mig frustar av trötthet,

är hjärtat fyllt av tacksamhet.

Ha det så fint ni bara förmår.

Det behöver vi alla.

Kram,

H

En dag som jag tror jag kommer minnas

 Lördag.

Efter en vecka fylld av otillräcklighetskänslor, inre stress,

en ny, vetenskapligt inriktad och komplex kurs i skolan,

sena kvällar med kursböcker och inlämningsuppgifter, ensamhet,

frustration och trötta tankar kom lördagen. 12/11.

På agendan stod: Familjebesök med syftet att renovera klart

i mitt kök. Och jag visste inte ens om det var en bra idé.

Jag kände mig stressad, helt enkelt. Ingen ork för byggstök

eller sällskap.

Men så kom de ändå, min familj. Ring ring på ytterdörren,

färgburkar, påsar med mat, en bit saffranslängd som mamma

bakat. En pappa redo att foga och måla och en syster

som för allra första gången klev över tröskeln till mitt hem.

Ja, för allra första gången hade jag hela familjen samlad,

här hos mig.

Och det blev en dag som jag tror jag kommer minnas.

Länge. Mamma, min syster och jag promenerade genom

stadsparken, pulsade genom lövhögarna, andades in den kyliga

luften. In mot staden; mot helgfirande studenter och familjer,

mot juldekorerade gator, gatumusikanter och stånd

där det såldes brända mandlar och nybakade bullar.

Jag pekade ut alla mina smultronställen, ledde dem längs

smala kullerstensgator, berättade om historiska byggnader,

stötte på gamla skolkamrater och tog dem på besök

på mitt jobb - Patisseriet. Vi åt lunch tillsammans, drack finkaffe

tillsammans, doftade på teer tillsammans, beundrade allt det vackra

i konfektyrbutiken tillsammans, handlade mat tillsammans

och lyssnade på domkyrkans klockspel tillsammans.

Och vi tillagade en trygg, god lördagsmiddag i mitt lilla kök,

som under dagen blivit målat, fått knopplister och blivit så himla fint.

Vintersquash, sötpotatis och rödlök i ugnen. Brysselkål på spisen,

en helgrillad kyckling uppdelad i sina beståndsdelar på en skärbräda.

Must, öl, kaffe och te. Mjuk jazz och novent-musik i bakgrunden.

Och vi åt och drack och åt, och kvällen slutade i långa kramar, samtal

om relationer, julen, om livets höga och låga. Några tårar fälldes - 

kanske av både sorg och glädje - och när vinkat av de tre långt efter

skymningen fallit, återvände jag upp till en lägenhet

som kändes tom men inte tom på liv.

Idag fick jag en önskan som jag länge

 haft inom mig uppfylld. 

Jag fick lov att samla min familj hemma hos mig,

visa dem allt det fina jag själv är så tacksam för,

bjuda in dem till att delta i ett liv

 - mitt liv - som är skilt och nytt från det

jag levde för bara några månader sedan. 

Jag är samma Hanna, men en mer egen 

och självständig Hanna. 

Den personen fick min familj lära känna

idag. Och det känner jag mig stolt och tacksam för.

Lördagen den tolfte november:

En dag som bara blev, med blev så fin och bra den bara kunde

bli, trots att den var oplanerad, ostrukturerad och okontrollerad.

Kanske är det just så man måste ta sig an livet ibland.

Hoppas ni haft en fin lördag ni med.

Och om inte: Det kommer fler. Krama på er familj så länge.

H

Det går i ett

 Hej på er, där ute i höstrusket.

Hur mår ni? 

Jag mår okej. Bra, eftersom jag trivs i min lägenhet,

eftersom hösten är så brinnande och vacker. 

Bra, eftersom mina vänner

är så fina, min mössa värmer, eftersom jag trivs med livet

och har så mycket fint att se fram emot.

Septembers sista vecka blev kanske den mest

fullspäckade någonsin för min del. 

Jag tror faktiskt inte att

jag någonsin haft mer på agendan. 

Och som sagt: Allt bra, roligt och fint.

Men även av sådant blir kropp och knopp trött till slut.

Därmed mår jag just nu okej; Tacksam, men trött.

Vad har jag gjort, då? Jo, en hel del. 

Ett axplock kommer lastat: 

Jag jobbade helg - den sista på ett tag - 

på restaurangen i Helsingborg. Vädret var sådär september-

fantastiskt krispigt, klart, varmt och vackert som det bara kan

vara innan hösten slår till på riktigt.

Det var ganska stressigt på jobbet,

med stora bokningar och många helgfirare. 

Jag var glad över vädret och plockade med mig

päron från gården. Väldigt goda, var de.

På söndagskvällen åts det kålpudding och mos

som mamma lagat. Så oerhört gott och tryggt.

Sedan var jag tvungen att ta tåget tillbaka till Lund.

Landade hemma efter mörkret fallit. Ganska... slut.

På måndagen åkte jag in till Malmö och åt ensamfrukost

på fina Noir. Overnight oats med granola och körsbär. 

Körsbär är verkligen gott. Får inte glömma det.

Anledningen till att jag ville testa Noirs frukost

var att jag gästade Malmö eats instagramkonto hela veckan lång,

och jag valde att fokusera på just frukost och gröt.

Några caférecencioner, lite tips från mitt eget kök,

frågesport och en hel del annat. Kika in där

om ni vill se vad jag postade! Det var kul,

men lite stressigt. Jag ville ju göra bra ifrån mig.

Men jag fick så många fina kommentarer och bilder

skickade till mig, där följare inspirerats av mig och kokat

goda grötrecept hemma. Så fint att se!

Resten av veckan i Malmö = skola.

Kreativa metoder, heter kursen vi läser,

och dagarna fylldes med grupparbete, museibesök,

kreativa övningar och många diskussioner.

Resultatet, som vi redovisade på fredagen, blev

en design companion (en slags "reklam") för ett av konstverken

som hänger i universitetsbyggnaden.

Vi fick bra feedback och allt kändes bra, till slut.

På onsdagskvällen kokade jag två grytor

fulla med grönsakssoppa. Surdegsbröd från jobbet

(som jag fyllt frysen med upp till bredden) + olika

vegansk pålägg som HUJ skickat till mig. Gott!

Särskilt deras rökiga "leverpastej". Och kvällen blev fin, den med.

Utanför öste regnet ner som aldrig förr, så en soppmiddag

med långa samtal och jazz på stereon passade bra.

När gästerna hade gått stod jag i köket och diskade

i nästan en timme. Så är det när man inte äger

någon diskmaskin...

Torsdag. Jag åt gröt till frukost

och åkte iväg till skolan för mer grupparbete.

Vid det här laget var jag ganska utpumpad.

Buss till skolan, långsamma timmar,

buss tillbaka och hem igen. 

På eftermiddagen kom min morfar och besökte mig,

och det piggade upp. Han tittade

på min lägenhet för första gången,

skänkte mig en påse syrliga äpplen från sin

trädgård och en gjutjärnspanna.

Regn ute. Ljus, yoghurt, tunnbrödsmackor

och prat om livet inne. 

Det var så fint. Längtar tills nästa tillfälle

jag får morfar, och alla andra i släkten,

på besök. Klockan 18 hade vi bokade biljetter

till The Father med Anthony Hopkins

på Kino inne i Lund.

Filmen var välgjord, lång, ledsam

men lärorik. När vi kom ut igen

hade det eviga regnet avtagit och jag fick skjuts

hem. Trött. Så trött.

Fredag! Som på något vis kändes

som en måndag.

Klockan tio var det dags för

redovisning med gruppen på universitetet

i Malmö, som sagt. Skönt att redovisa 

på förmiddagen.

Få det ur huvudet. 

12.00 blev Saluhallen nästa hållplats.

Det var lunchtid, fredag, första helgen

utan några restriktioner och dessutom 

fint väder. Ni kan skriva upp att Saluhallen

vimlade av malmöiter. Men jag hittade

min lunchdejt - fina Vanessa - 

och vi hittade både mat och bord.

Tänk att pandemin är klassad som över.

Det vi längtat efter sedan den där overkliga veckan

i mars för snart två år sedan...

Efter maten styrde vi stegen mot 

Lilla Kafferosteriet för finkaffe (verkligen bra!)

Vi pratade länge. Tog regionbussen hem till mig.

Pratade ännu längre. 

Ända till kvällen pratade vi.

Sedan blev jag ensam en stund.

Och solen färgade himlen skär

i väst.

Även helgen därpå var planerad in i minsta detalj.

Ingen rast och ingen ro. Heh. 

Men som sagt: Allt jag tog mig an och gjorde

under hela veckan var roligt, fint och mysigt.

Alltså = VÄRT att bli lite trött.

Min fantastiska mamma, bästa vän

och ständiga stöttepelare kom och hälsade på

över lördagen! Som jag längtat efter att få visa henne

min stad. Och passande nog var det

Kulturnatten i Lund och hela centrum

fylldes med musik, teater, konserter, matstånd,

glada tonåringar och annat kul. 

Det allra finaste var att få betrakta alla gymnasieelever,

 som hoppade i grupp

framför sina kompisar som uppträdde

på Mårtenstorgets lilla scen.

Kanske fick de uppleva livemusik

för första gången i sina liv?

Hur som helst: Jag tog med mamma på Kulturen

(Lunds eget Skansen). Det gick hem.

Vi oh:ade och ah:ade ikapp och kunde

inte sluta kommentera högt

hur vackert allt var. De små stugorna,

bostadshusen och utställningarna.

Gå dit, om ni inte har!

På kvällen åt vi god asiatisk mat på restaurang

och smög in på en körkonsert i Lunds Domkyrka.

Mäktigt. Men när jag bokstavligen talat

höll på att somna där i kyrkan

knuffade mig mamma i sidan och sa:

"Nu går vi hem".

Och det gjorde vi. Vi såg på

Min historiske pojkvän på min laptop

men jag minns inte så mycket av det.

Jag kunde inte hålla ögonen öppna, 

förstår ni.

På söndagsmorgonen kände jag

i hela kroppen att

nejjagvillintegåupp

Slut. 

Men upp skulle jag, och jobba helgpass

på konditoriet skulle jag,

och det gjorde jag.

Och det är väl ändå värt en liten

klapp på sin egen axel?

Idag, när jag skriver klart det här inlägget,

har ännu en vecka avverkats.

Alltså; Det går verkligen i ett.

Så kan det va.

Ha det fint så hörs vi,

Kram

H