Så kom återigen augusti månad. En månad där solen är röd och kvällarna blå, där äpplena mognar och någonting händer med luften. Sensommarhetta och torra sädesfält, säsongsavslutning och nystart på samma gång. Överlappningar mellan frihet och rutin.
I år har augustis början regnat bort. Bokstavligen. Ovädret Hans drog in över landet - ja, över halva Europa egentligen - och förde med sig bråk och otrevligheter. Jag hyllar väl inte stormar men kan erkänna att regnrusket gjort det ganska angenämt att jobba min sista sexdagarsvecka i butiken inne i Lund.
Jag sorterar papper och fyller på blyertspennor inför terminsstarten. Utanför skyltfönstret drar påpälsade turister förbi, påväg till Domkyrkan eller till konditoriet på hörnet. Ibland kommer hela gäng in i butiken samtidigt. Jag får prata mer engelska än svenska och blir alltid lika osäker när kunderna kommer från andra sidan sundet. Jag förstår dem, men förstår de mig? Mange tak säger jag och lägger deres kvittering i posen. Sedan tar jag min halvtimmes lunchrast och svarar på meddelanden som jag lagt på hög. Hjärnan är trött, trög och rörig. Svårt att manövrera det sociala. Svårt att inte glömma bort något eller någon. Jag vill upprätthålla relationer trots att sommaren tenderar att sprid ut människor över stad och land.
Mina arbetsdagar är sällan fasligt långa men ändå blir jag trött. Vissa kvällar dunkar både huvud och hjärta av trötthet, och kanske även av oro. Jag vet inte om det är den överväldigande tröttheten som ger mig fysiskt kännbar ångest, eller om ångesten gör mig trött. Vet inte - och orkar inte heller fundera ut vad som är vad.
Ja, det är augusti och det är kallt och regnigt och jag jobbar och tar en dag i sänder. Tomrummen och de lediga stunderna försöker jag fylla med vettiga ting. Jag köper ett par stickor och påbörjar mitt första stickprojekt. Kanske blir det något, kanske inte. Jag läser ut en bok och införskaffar en ny. Jag reser hem till familjen över några dygn och åker då och då tillbaka till min lägenhet igen. Jag har inte sovit många nätter i min egen säng den här sommaren; inte tillbringat många timmar i ensamhet. När jag väl tar mig dit har jag glömt vilken nyckel i nyckelknippan jag ska använda. Innanför dörren väntar sällan någon post men alltid en och annan silverfisk, instängdhet, utgånga filförpackningar och gulnande krukväxter. Mitt hem både känns som mitt och som någon annans men jag tänker att det spelar ingen roll. Väderleksprognosen i augusti är lika instabil och osäker som mitt huvud. Och då spelar det faktiskt ingen roll var jag är eller var som känns som hemma. Det viktigaste just nu, i augusti, är att jag försöker styra huvudet i en mer stabil riktning. Mot en säkrare prognos.
Kram,
H.
.jpg)
