Augustisuck

Augusti lägger sig över världen och för med sig en djup suck. Jag cyklar genom staden, genom alléerna av trötta kastanjeträd, och noterar hur luften känns annorlunda mot huden. En aning kyligare, en aning friskare. En aning mer höst än igår. Augusti är en suck, en utandning efter sommaren, men samtidigt en andhämtning och försök att hämta ny energi. Jag cyklar förbi grundskolor och gymnasiet där jag själv stod som ettagluttare för ett antal år sedan, spanar in i klungor av piffiga tonåringar med alla de rätta kläderna. Ryser över igenkänningen i deras rörelsemönster, trevandet, osäkerheten. Men också: förväntan. Skolstart och nya block i väskan. Göra rätt, göra sitt bästa, vara duktig. 

Augusti är en suck och jag känner mig abnormal när jag är den som tvingas fortsätta hålla andan. Lite till, lite till. Jag väntar fortfarande på svar, har fortfarande regelbunden kontakt med Arbetsförmedlingen, söker fortfarande en massa jobb. Mina vänner har kontorsplats och friskvårdsbidrag och jag trevar. Vill så mycket, försöker vara nyttig och producera sånt jag vill producera för att bygga vidare på mitt kreativa. Men det är svårt att behålla orken och hoppet levande. Att känna sig vuxen och behövd när jag inte har någonstans jag måste vara. Eller - har jag det? Det finns ett alternativ, ett som kanske är bättre. Egentligen. Men som gör mig ledsen i stunden. Psykologi och vård, återigen. Jepp. Om jag ska vara ärlig, så behöver jag kanske det just nu - men det kommer alltid vara svårt att tillåta sig att känna så. 

Augusti, en suck. En suck av avslappning efter sommaren - men jag ska försöka hålla andan lite, lite till.

Hur mår ni?
Kram, Hanna

Avslut och frågetecken

Maj övergår i juni. Månadsskiften är så sentimentala i sig. Så stora, men egentligen obetydliga. Inte börjar sommaren den första dagen i den sjätte månaden; den smyger sig på och är plötsligt bara där. Sommaren anas i kastanjeträdens vita blomklasar, i doften av varm jord när regnet faller. Sommaren är en surrande fluga mot fönsterkarmen och att hållas vaken av fågelkvitter om natten. Små saker. Varför gör dessa små saker mig så känslosam. 

Jag tar examen idag. Det känns, det med, men inte särskilt mycket. Att ta examen behöver inte vara något märkvärdigt, och även om det är lite sorgligt så är det även ganska skönt. Jag har bokat bord på lokal och ska äta husman tillsammans med min familj, min J och min fina Alice. Sedan är studietiden över. Abrupt, kan tyckas. Men också alldeles lagom.

Jag rensar ur gamla kläder från hyllan längst upp i garderoben och stryker allt noggrant. Packar ner i påsar, skickar iväg. Jag säljer mina kursböcker och lämnar tillbaka 23 titlar till skolbiblioteket. Laddar upp den sista, slutgiltiga PDF-en märkt Almgren_Hanna_Examensarbete på webben. Putsar mina skor rena från vårens lera och slask och försöker, emellan allt som sker, att påminna mig om hur stressad jag varit och hur värd jag borde känna mig att ta det lite lugnt nu. Man glömmer så lätt.

Att söka jobb är... uttömmande. Jag ser notiserna från Platsbanken landa i min inkorg och jag undrar hur hösten kommer att bli. Var kommer jag vara, vad kommer jag göra? Vill så gärna hitta rätt. Må bra. Trivas. Och jag hoppas att det där jobbet som bara känns rätt på något vis ska dyka upp. Måste bara låta sommaren ske, samtidigt. Inte gå händelserna långt i förväg utan hålla mig nära nuet i tanke och sinne. Sånt är lättare sagt än gjort - speciellt för en som gärna vill effektivisera och komma framåt. Men jag inser samtidigt att inget sen kommer bli bra om inte nu blir bra. Och det är en kär, kär vän som påminner mig om att jag också kan utnyttja den där mellanperioden i ett vakuum av ströpass på jobbet och ansökningsprocesser vid datorn till att fokusera på mig. Så svårt. Men så nödvändigt. 

Jag ska äta på lokal och sedan rensa vidare i min lägenhet. Åka till Göteborg och stå i ett hav av människor som tillsammans sjunger i kör till När lyktorna tänds och Midsommarnattsdröm. Jag ska äta pizza och träffa mina småkusiner. Det blir nog bra, det hela. Det kommer bli bra.

Kram på er.
H (Nu officiellt: grafisk designer.)

I ljusa tider

Det är dagen efter midsommarhelgen och det är ljust ute. Ljust när jag släcker lampan, ljust när jag tar tåget till Malmö, ljust oavsett om jag har ork att ta tillvara på ljuset eller ej. För mig har sommaren länge varit en orons tid. Det är som att kroppen inte riktigt finner ro i tillståndet mellan förväntad värme och trotsig kyla, mellan brända fotsulor över heta sanddynor och kalla badkläder som aldrig tycks vilja torka. Jag ogillar risken för brännmaneter men förväntningarna på att ta ett dopp, myggjävlarna och den lätt förvirrande mängden tid som både frigör och stressar. Sommaren är en mellanperiod för mig; en transportsträcka mellan det som står skrivet i sten. Rutiner, ett fast schema och någonstans att ta vägen.

 

Men vem säger att en stämpel inte kan blekna i färgen? Att sommaren inte kan bli något annat än orons högtid? Det låter klyschigt och sentimentalt men just så måste det nog få lov att vara. Jag tror att stämplar tvättas bort och ersätts av nya först när starka känslor känns och formar om minnena av något till något annat. Det kan hända att en dålig sommar, fylld av oro och mörker, kräver tre fina och ljusa somrar för att till sist kunna blekna och genomgå det där utbytet; en transformation. Det kan krävas tio mycket härliga junimånader för att kroppen ska glömma de där sorgliga två i högstadiet. Eller så krävs bara en. För ljus vinner alltid över mörker, visst? Ni hör – klyschorna har övertaget här.

 

För att tala klarspråk med er så mår jag bättre och känner mycket mindre oro just nu än många tidigare år. Jag försöker både reflektera över varför och bara låta det ske. Vill inte jinxa något med alltför djupa grubblerier. Men. Jag vet och är stolt över att jag under våren och sensommaren gjort ett antal förändringar som känns avgörande för mig, för mitt mående och därmed också för en annars instabil period som just sommaren. Jag har klarat av min sista, vanliga skoltermin och fått ja på en praktikplats som jag ser fram emot att ta mig an i höst. Jag ska sommarjobba på ett jobb jag älskar. Jag har redan tillbringat mycket tid i Lunds alla parker, med såväl mina vänner som en ny person jag lärt känna och tycker om väldigt mycket. Jag går i terapi och det går framåt. Jag behöver inte längre fly ensamheten och åla hem till mina föräldrar lika ofta som i vintras, höstas och förra sommaren. Jag har börjat känna att jag lever och att livet pågår nu. Tiderna känns...ljusa.

 

Hur mår ni? Jag lyssnar.

Mvh klyschornas drottning

Fort fort fort

 

Allt går så fort nu. Inte har det väl undgått någon att tiden passerar fort i maj månad men varje år tycks man ändå förvånas över detta faktum. Sprängkraften i maj är beundransvärd och skrämmande på samma gång; knappt har jag hunnit vänja mig vid vårjacka och middag i solljus förrän syrenen prunkar och Lunds stadspark fylls med studenter. Plötsligt återstår två veckor av de två år i skolan som utgörs av vanliga kurser. Plötsligt befinner sig slutpresentationen för mina lärare, sommarschemat på mitt extrajobb och en höst med praktik på en riktig arbetsplats inte längre på mils avstånd. Plötsligt är livet återigen påväg mot något nytt.

Jag har mått dåligt under många somrar och trivs egentligen bäst under molniga skyar och avsaknad av hets kring semesterplaner och aktiviteter. Men just nu mår jag bra. Och den där hägrande sommaren känns inte lika hotfull som den gjort förr. Kanske är det åldern – kanske har jag vid 26 år uppfyllt kvoten för sommarångest och kan tillåtas lägga det där mörka bakom mig. Man kan ju hoppas. Jag kräver inte mycket, men att finna ro och lust i att världen är grön och vacker och känna mig lycklig snarare än ångestfylld över en ledig eftermiddag på en filt i stadsparken, det kan jag väl ändå få kräva. Och just nu känns det som en lovande förhoppning att ha. I can fix that.

Jag jobbar några timmar en solig Krist Himmelsfärd. Överallt i staden rör sig turister, äldre par i armkrok och flanörer med papperspåsar från Saluhallen. Jag köper bröd och smakar på ost i delibutiken bredvid vår och får grannrabatt av han bakom disken. Efter jobbet tar jag tåget norrut och landar hemma i huset där mamma finns, katter finns, barndomens köttfärspaj finns, dum-TV finns, ett soligt trädäck och samma gamla rutiner finns. En beständig procents trygghet i min annars ganska skiftande och icke ännu färdigstöpta vardag. 

Torsdag blir till fredag och jag och mamma ger oss ut i den skånska naturens prime time och vandrar. Vi hälsar på kor som fått komma ut på sitt grönbete, vi låter långa stunder av tystnad passera och slår oss ner för att fika högt uppe på en brant som stupar ner i Öresund. Vi får ont i lårmusklerna. När lördagskvällen kommer är familjen bortbjuden till min vän Alice och hennes familj; Eurovisionsfinalen är en tradition och även om själva innehållet i tävlingen är tveksamt är känslan av trevlighet, att få bli bortskämd med god mat och ligga på golvet framför en storbildskärm i flera timmar ganska fantastisk. Vänskap och traditioner; en sorts trygghet, de med.

Söndagen följer på lördagen. Jag åker återigen söderut, ned till själva Eurovisionstaden, men inte för att ta foto på ABBA-museet utan för att gå på bio. Jag och Emma går på frukostbio i Spegelns vackra Art décosalong och sörplar kaffe medan de franska skådespelarna på duken tillagar Pot au feu med sådan passion att det i den stunden inte kunde tänkas existera något mer heligt än just fransk kokkonst. Jag och Emma skiljs åt på Gustav Adolfs torg och jag återvänder till min lägenhet i påträngande sommarhetta; darrande asfalt och smältande glass i varje hörn av staden. Plötsligt är det återigen en söndag i maj som snart är till ända, snart ännu en ny vecka och snart något nytt som går alldeles för – eller kanske precis alldeles lagom – fort.

Ha det fint,

Kram H

En liten lista en kväll i augusti

 Tre saker jag ser fram emot just nu:

- Att få överraska mamma med en trevlig aktivitet på fredag kväll.

- Att få vakna upp hemma hos familjen på söndag morgon.

- Två utflykter nästa vecka: Till skogs med Alice & till stan med Emma.

Tre saker jag tycker om - just nu:

-Luften. Den känns klarare att andas såhär års.

-Att jag kommit in i läsningen igen. För tillfället: Vackra värld, var är du? av Sally Rooney.

-Att vi universitetsstudenter fortfarande har några veckor kvar innan skolstarten.

Tre saker jag inte tycker om:

-Att experterna siar om ännu högre matpriser till hösten.

-När roliga grejer förvandlas till måsten. 

-De extremt häftiga vädersvängningarna just nu.

Tre saker jag vill:

-Må bra i mitt eget sällskap. Megabra.

-Hälsa på min Alice i Paris i höst.

- Klippa håret kort. Kanske. 

Tre saker jag borde:

-Rensa datorn.

-Boka massage för nacken.

-Tänka lite mindre.

Tre saker jag gjort idag:

-Varit på vårdcentralen och fått bra info.

-Promenerat i naturreservatet där jag bor.

-Köpt lotter i Nobellotteriet.

Tre saker som lugnar mig just nu:

-Komma in i en skog och andas in allt friskt.

-Träffa mina kloka vänner.

-Se på strunt på YouTube. Länge.

Tre saker jag vill tipsa om:

- Att läsa Underbara Claras blogg. Balsam för själen.

-Att framkalla sina fotografier och sortera dem i fina pappersaskar.

-Åk hem till mamma då och då.

Tre saker jag ska göra denna vecka:

-Fira kräftskiva. Säger man så?

-Försöka avsluta diverse kreativa projekt.

-Se damerna spela bronsmatch mot Australien.

Tre avslutande ord:

Hur

mår

ni?

/H

Osäker prognos

Så kom återigen augusti månad. En månad där solen är röd och kvällarna blå, där äpplena mognar och någonting händer med luften. Sensommarhetta och torra sädesfält, säsongsavslutning och nystart på samma gång. Överlappningar mellan frihet och rutin.

I år har augustis början regnat bort. Bokstavligen. Ovädret Hans drog in över landet - ja, över halva Europa egentligen - och förde med sig bråk och otrevligheter. Jag hyllar väl inte stormar men kan erkänna att regnrusket gjort det ganska angenämt att jobba min sista sexdagarsvecka i butiken inne i Lund.

Jag sorterar papper och fyller på blyertspennor inför terminsstarten. Utanför skyltfönstret drar påpälsade turister förbi, påväg till Domkyrkan eller till konditoriet på hörnet. Ibland kommer hela gäng in i butiken samtidigt. Jag får prata mer engelska än svenska och blir alltid lika osäker när kunderna kommer från andra sidan sundet. Jag förstår dem, men förstår de mig? Mange tak säger jag och lägger deres kvittering i posen. Sedan tar jag min halvtimmes lunchrast och svarar på meddelanden som jag lagt på hög. Hjärnan är trött, trög och rörig. Svårt att manövrera det sociala. Svårt att inte glömma bort något eller någon. Jag vill upprätthålla relationer trots att sommaren tenderar att sprid ut människor över stad och land.

Mina arbetsdagar är sällan fasligt långa men ändå blir jag trött. Vissa kvällar dunkar både huvud och hjärta av trötthet, och kanske även av oro. Jag vet inte om det är den överväldigande tröttheten som ger mig fysiskt kännbar ångest, eller om ångesten gör mig trött. Vet inte - och orkar inte heller fundera ut vad som är vad.

Ja, det är augusti och det är kallt och regnigt och jag jobbar och tar en dag i sänder. Tomrummen och de lediga stunderna försöker jag fylla med vettiga ting. Jag köper ett par stickor och påbörjar mitt första stickprojekt. Kanske blir det något, kanske inte. Jag läser ut en bok och införskaffar en ny. Jag reser hem till familjen över några dygn och åker då och då tillbaka till min lägenhet igen. Jag har inte sovit många nätter i min egen säng den här sommaren; inte tillbringat många timmar i ensamhet. När jag väl tar mig dit har jag glömt vilken nyckel i nyckelknippan jag ska använda. Innanför dörren väntar sällan någon post men alltid en och annan silverfisk, instängdhet, utgånga filförpackningar och gulnande krukväxter. Mitt hem både känns som mitt och som någon annans men jag tänker att det spelar ingen roll. Väderleksprognosen i augusti är lika instabil och osäker som mitt huvud. Och då spelar det faktiskt ingen roll var jag är eller var som känns som hemma. Det viktigaste just nu, i augusti, är att jag försöker styra huvudet i en mer stabil riktning. Mot en säkrare prognos.

Kram,

H.

Juli

Juli var mest att parera mellan regnstormar, stanna inomhus, ta sig ut ändå, jobba, skörda bär och försöka ta tillvara på dem, att läsa på tåg, känna mycket, känna ingenting alls, vänta ut tiden, fira små fina saker, se fälten skifta färg, passa katter och även att bara... vara människa. Hejdå, för denna gång, juli.

Kram,

H

Folkdräkter, tåg, tacksamhet och värme

Sent i söndags kväll kom jag hem efter några dagar i norra Sverige. Jag skriver norra därför att jag aldrig förr varit längre upp i landet än Norrköping, men målet för denna resa var ett landskap som huserar både fjäll och skidorter och där tåglinjernas slutstation är Gävle C. Tar man en titt på kartan utgör Dalarna snarare Sveriges medelpunkt - men för en skåning som mig var det oavsett en resa norrut som jag gjorde.

 

Och resan, den gjorde jag med min Emma. Redan i vintras kom frågan: "Vill du åka till Dalarna med mig?". Jag ville inget hellre. Och trots olika sommarjobbscheman och andra bestyr lyckades vi boka in vår resa till den tid då Dalarna kanske blomstrar som mest; midsommar.

Tidigt en fuktig torsdagsmorgon avgick snabbtåget från Lund C. Min ryggsäck var tung men hjärtat mjukt och lätt. Att få upptäcka en ny plats tillsammans med Emma! Va! Att jag förtjänar något så fint.

Vi åkte tåg. Och åkte tåg. Och vi åt vår medhavda matsäck, fnissade åt andra passagerares skämt, läste i våra böcker, virkade, bytte tåg och beundrade sjö och skog genom fönsterrutan. Jag gav Emma en present för att inviga resan: En keps tillägnad husmorsklubben. Nu har vi varsin. Två kepsar åt två husmorsor att springa omkring och sprida husmoderlig anda i. Emma blev glad och det gjorde mig glad. På eftermiddagen rullade vi in i Falun.

Det var varmt - ja riktigt hett - i Falun. Vi sökte skydd från solen inne på Dalarnas museum, som Emma tittat ut till oss. Det var fri entré och vi fick oss en dos ny kunskap om Faluns arv som gruvstad, om folkdräkter och Dalahästar. Det var fint. Kvällen kom. Vi vandrade till vårt Airbnb som låg fint invid sjön Runn. Här var trähusen röda och dikena fulla av blomster. Vi vilade, åt mat och pratade om livet. Utanför ville världen aldrig bli mörk men vi tände ljus ändå. 

Midsommaraftonen kom och himlen var lika klarblå som dagen före. Något som är ovärdeligt med att ingå i en husmorsklubb är att den andra husmodern tänker på sådant som att stiga upp och ordna frukost, duka upp i trädgården och planera dagen. I en husmorsklubb känner man sig alltid man alltid väl omhändertagen. 

Vi styrde kosan mot målet för dagen: Borlänge. Här, hade vi läst, firades det midsommar med gammeldans och kaffestuga i hembygdsmiljö. Och det gjorde det sannerligen. Oj, vad idylliskt allt kändes. Vi levde ut våra inre dalkullor och band kransar, fikade i gröngräset, följde resningen av majstången och dansade såklart alla danser runt den. Innan hemfärd mot Falun igen köpte jag några lotter och vann en resa med Ålandsfärjan. Bara en sån sak.

 

Midsommarmiddagen blev västerbottenpaj från frysdisken, en burk matjes och örter som vi snodde från tomten. Jordgubbar och glass i skymningen. Kortspel, te och sju sorters blommor under kudden. Ingen av oss lyckades dock drömma om några framtida friare.

Sen var det lördag och ännu en höjdpunkt för resan stundade: Vi skulle fara till Sundborn och Carl Larsson-gården! Målaren Carl Larsson - som ju står bakom bilden av det "äkta" och idylliska Sverige, bodde i ett hus fullt av vackra ting att måla av, frun Karins textilier och deras gemensamma vision om det kärleksfulla och levande hemmet. Än idag turas Larsson-släktet om att bo i och förvalta huset, men när de själva inte är där är det istället ett museum. Vi hade bokat guidade turer både inuti huset och i trädgården. Så, vi begav oss till Sundborn. Det var kanske den vackraste platsen jag besökt i Sverige.

Ni ser ju.

Visningarna av både kostaden och trädgården var båda helt underbara. Jag och Emma liksom befann oss inuti alla de vykort och julkort och målningar som man sett hela livet igenom. Och det var så fint att höra alla historier om hur Larssonfamiljen ständigt firade livet, gav varandra kärleksgåvor, lät barnen vara barn och alltid strävade efter att vistas utomhus, i det gröna. Jag kände absolut att jag måste bo i ett hus någon gång, och att jag då kommer vilja måla det i vackra kulörer och plantera pelargoner i alla fönsterkarmar. Vi hann med att utforska de vackra omgivningarna samt gå på en liten utställning också. 

Trötta och mätta på intryck åkte vi hemåt i eftermiddagshettan, inhandlade tortellini till middagen och hade lite välbehövlig skärmtid på varsitt håll. Väl hemma drog Emma på sig baddräkten och vågade sig i sjön nedanför huset. Jag satt med fötterna i det ljumna vattnet och njöt av tystnaden och solen på näsan. Fint, var det.

 Sista dagen! Emma ordnade frukost bestående av den sista filen, de sista gubbarna, havregryn och kardemumma. Jag bryggde kaffe på det allra sista pulvret. Sedan packade vi ihop oss och lämnade dörrnyckeln i en låda. Hejdå, lilla huset. 

Vi vandrade hela vägen upp till vårt sista utflyktsmål; Falu gruva. Sista biten av vägen gick genom det gamla Falun, med sina klarröda trähus och smala gator. Fint, tyckte vi.

Falu gruva var verkligen hundra gånger mer intresssant än man kunde ha trott. Områden är stort, och förutom den stora, stora gropen som är lämningen efter själva utgrävningarna finns där ett stort museum, flera arbetarbostäder som visar på livet förr, ett litet tåg att åka runt med, en smedja, butiker, caféer och jag vet-inte-allt. Jag och Emma hade även bokat en underjordisk tur av gruvan så ni förstår att vi inte hann se allt ovan jord.

Vi blev ombedda att ta på oss varsin tröja eftersom det var 25 grader ovan jord men bara fem nere under marken. Därefter väntade en vandring längs gångbroar och nedför trappor, genom valv och schakt och överallt dröp väggarna av fukt och sikten var dålig. Vår guide berättade om gruvans historia med stor inlevelse och ja, det var helt enkelt en väldigt givande liten tur.  

Klockan 13 slog vi oss ner vid ett bokat bord i gruvans restaurang. Vi åt klassisk falukorv med rotmos och senap, knäckebröd från Skedvi och en god salladsbuffé till. Vi var väldigt nöjda med vårt lunchval!

Resan avslutades som den inletts: Vi åkte tåg. Och åkte tåg. Och vi åt vår medhavda matsäck, läste i våra böcker, pratade om livet, virkade lite till, bytte tåg och beundrade solnedgången genom fönsterrutan. När aftonen kommit ankom vi också till Lund. Jag kramade min reskamrat hejdå, åkte hem och kände mig ganska överväldigad - både av intryck och av tacksamhet och värme. Tänk att man kan ha det så bra.

Kramar till er som läser också. Tacksamhet och värme, som sagt.
H