Så var det december igen

Jag sitter i soffan framför Js stora, stora TV. Jag har letat fram Svt:s tända brasa. 

En sömlös loop av brinnande ved och sprakande lågor. Är det julstämningens diskbänksrealism? Kanske. Men vad gör man inte.

Det är helt okej med mig, för er som undrar. Jag pysslar med lite av det mesta. Går i lite terapi, jobbar extra i pappershandeln. Söker jobb, sätter upp en och annan julstjärna, reflekterar över det gångna och tänker en hel del på nästa år. 

År 2025 var väl inte det lyckligaste jag upplevt. Men inte heller det sorgligaste. Jag har mest sökt jobb och känt mig ganska misslyckad. Men. Några viktiga hållpunkter är värda att lyftas fram; Min examen - att jag trots allt lyckades skriva den där uppsatsen trots att jag inte trodde att det skulle gå. Min och Js resa till Baskien och södra Frankrike. Den blev så himla bra och fin och jag kände mig vuxen. Redig. 

I juli städade jag ut min lägenhet. Oj vad det kändes. Att rensa ut, slänga, sortera, sälja och hitta nya platser för sådant man är van att se var dag. Att tvingas välja och svälja. Svälja att jaget kommer bli ett vi; att jag inte har fullt utrymme att frodas rent estetiskt längre. Att flytta in i en annan lägenhet och byta adress. Ja. Men det gick bra till slut - och i augusti lämnade jag över nycklarna till min hyresgäst och blev sambo med J. Här på väster har jag bland annat bakat en massa surdegsbröd. 

I juli somnade även Tintin in efter en kort tids sjukdom. </3

Augustiseptemberoktober. Vad hände ens då? Jag gick i terapi och sökte massor av jobb. Firade Friendsgiving med mina fina gymnasievänner. November. Första snön, och vad det snöade sedan. Kanske har jag inte sett så mycket snö här i Skåne sedan jag var liten.

I helgen reste J till Stockholm och jag passade på att bjuda in min fina Alice hem till lägenheten för att sova över i nätterna två. Även om året varit svårt och jag fortfarande har en del tuffa dagar - och fortfarande letar efter det där jobbet - så vill jag ta tillvara på det unika i att inte vara så oerhört stressad i december som jag annars brukar vara. För första gången på år och dag har jag inga tentor eller uppsatser som drar i mitt samvete, och jag vill tillåta mig själv att njuta litegrann. Så. Under den första adventshelgen lyssnades det på julmusik. Det dracks glögg och åts saffransvåffla, det gicks på traditionell julmarknad på Kulturen, det dracks rödvin och kokades bolognese på slattarna, sågs på Astrid Lindgrens jul och slogs in en och annan klapp. I söndags jobbade jag några timmar i pappershandeln inne i stan och jag fick slå in en hel del klappar där med. Och just det - jag tände det första ljuset i staken jag hittat på Erikshjälpen. Bara en sådan sak. Helt onödigt på det stora hela (inte hade jag ens tänkt införskaffa en adventsljusstake i år) men himla viktigt i det lilla.

Så var det december igen. Hoppas det blir en fin en. Vad gör ni för att mjuka till denna månad?

Kram,

H

Dessa dagar, ett litet liv

Dagarna kommer och går. Vissa är strålande, klara, varma. Solen lyser upp de gyllene trädkronorna och ger liv åt staden. Andra är grå och den där hägrande vintern kan anas i luften medan jag slirar i gruset genom dungen där det blir mörkt redan efter fyra. Min cykellampa är trött och vägen blir svår att se i hällregnet. Jag cyklar, fortsätter framåt, åker slalom mellan kastanjernas kadaver och drivor av hala löv. Jag tar mig framåt, dagarna kommer och går.

Inte mycket händer, förutom årstidens skiftningar. Jag välkomnar hösten och vintern; en chans att tillåta den där lunken och känna mindre stress i kroppen när hjärnan skriker prestera mera, prestera! När mörkret faller vid fyra känns det mer okej att stänga av allt det där. Jag måste säga att jag blivit bättre och bättre på det där med avslappning och mindre oro. Kanske har bristen på måsten tvingat mig till det; Att vara arbetslös och mitt i ingenting, utan någon aning om vad nästa vecka eller månad kommer innebära, det är tålamodsprövande. Att inte söka, söka, söka utan enbart låta en del av dagens alla timmar ägnas åt att skriva personliga brev och uppdatera mitt CV - det är ett måste. Annars hade jag nog varit galen vid det här laget.

Men jobb har jag sökt. Ett par hundra stycken. Och även om det är motigt, tungt, tråkigt och allt det där så har jag hoppet kvar. Hoppet om att få en chans att göra något kreativt och arbeta med det jag faktiskt är utbildad till. Ovissheten är svår att befinna sig i – men ger också utrymme till just drömmar och hopp. Kanske händer det imorgon. Kanske får jag ett positivt besked i inkorgen alldeles, alldeles snart. Kanske. 

Och för att hålla det där hoppet levande, trots att mörkret omringar oss och tvingar oss till flykten inne i mörka lägenheter, måste vi vara snälla mot oss själva nu. Jag övar på att slappna av, söka en lagom mängd jobb, smygäta saffran i pepparkaka och scones, köpa billiga doftljus och se på nya Saltkråkan. Denna dagen, ett liv säger Melker. Dessa dagar, ett litet liv tänker jag. Snart kommer allt förändras åter: kanske redan imorgon. Dessa dagar, ett annat liv.

Kram,

H

Cykelskifte

Juni spiller över i juli. Plötsligt är det farligt varmt överallt. I Europas medelhavsländer brinner olivlundar och folk uppmanas att hålla sig inomhus. Jag åker till villan, från en stekhet stadskärna till en något svalare trädgård. Jag äter jordgubbar och vita smultron från landet i min frukostyoghurt och läser några kapitel i taget i en tegelsten till bok. Har fruktansvärt ont i nacken, blir yr av minsta rörelse men får massage av mamma. Kramar mamma. Tittar på bilder av Tintin tillsammans. Katten, som blev sjuk hastigt och som efter elva år plötsligt inte finns mer. En måndagsmorgon lägger han sig under mammas och pappas säng, hostar till och slutar vifta på svansen. När jag tagit mig till Helsingborg och får klappa den mjuka pälsen en sista gång någon timme senare är den lilla kroppen redan stel och kall. Och när vi lämnat flyttkartongen hos veterinären och återvänder hem är huset konstigt tyst. Från en dag till en annan, efter elva år. 

Man brukar väl säga att livet går i cykler. Är det tre, fem eller kanske sju år en cykel består av? Jag vet inte. Men om det är sju år som gäller, har det gått sju år sedan jag var tjugo. Tjugo, med en enorm lust att komma bort, och med en biljett till Nya Zealand i min hand. För sju år sedan åkte jag så långt bort från vardagen jag bara kunde komma, och såhär sju år senare, har jag kanske också en hel del nya ting framför mig. 27 år och förhoppningsvis med ett fint och spännande jobb runt hörnet. 27 år och utan min Tintin.

Med studietiden bakom mig, med ständiga försök till att finna balans i mellantinget mellan att vila, live:a semester och vara arbetssökande på halvtid. Jag packar ner saker i lådor och skriver ett avtal för andrahandsuthyrning. Hos J krymper utrymmet i min del av garderoben i takt med att jag flyttar över alla kläder dit. Vi diskuterar gemensamma matkonton och hur ofta man borde våttorka golven. Och jag måste påminna mig om hur fantastiskt det är att ens kunna diskutera sådana, vardagliga ting. För ett år sedan hade jag blivit oerhört glad och stolt över mig själv om jag vetat om vart livet varit påväg. En gemensam vardag. Tvåsamhet. Något nytt; en del av det som förändras i det här cykelskiftet. Mitt sjuårsskifte. 

Och om sju år, när nästa cykel tagit vid, kanske den jag varit fram tills nu känns lika svindlande långt bort som en resa till andra sidan jordklotet.

Var befinner ni er i livscykleriet? 
Kram, H.

Den första helgen i maj

Hej på er.

Jag ville passa på att kika in här medan lusten finns och inget annat kommit i vägen. Får man skrivlust är det lika bra att ta tag i den innan den flyr sin väg.

Det har varit helg. För första gången på länge har jag lyckats ha en helg, en helt vanlig helg, utan en ständig känsla av stress över att utnyttja varje ledig minut till att skriva på examensuppsatsen. Den lämnades in på Valborg och under helgen hade jag ännu inte fått någon feedback – och kunde därmed inte heller "fixa" något. Jag måste fortfarande öva på att inte få ångest av att känna mig onyttig; att försöka tillåta mig att sova ut och ta det lugnt. Det är svårt. Men en bra grej att bemästra.

På fredagen gick jag i terapi för första gången på några veckor (på gund av examensarbetet). Jag var nervös. Kände inte att jag hade gjort så mycket framsteg sedan den senaste sessionen. Men. Min terapeut var nöjd med mig och sade grattis grattis för att ha lämnat in uppsatsen. Jag grät en skätt, av lättnad kanske, och försökte känna mig...bra. 

Sedan åkte jag hem till Lund och jobbade några timmar i butiken. Jag jobbar här. Efter jobbet mötte min J upp mig vid Domkyrkan, vi köpte med oss chicken cashew och grön curry och åt hemma. Sen såg vi Låt den rätte komma in men Jakob tyckte nog att den var för brutal. Jag håller väl med. Men den ska man ha sett. 

På lördagsmorgonen sov vi länge. Jag bakade ett surdegsbröd som blev väldigt fint men väldigt kompakt. Hmm. Varför blev det så? Limpan fick åka i soporna till slut och jag kände mig lite misslyckad. Hjälp mig, surdegsguden. Giv mig styrka.

På kvällen hände en så fin grej. Jag cyklade genom ösregnet - det första på lång, lång tid här i Skåne - och träffade Emma på Kulturmejeriet. Middag från barmenyn; mjukt sesambröd, paprikaröra och rosa pickles. Sedan: Två timmars konsert med Ellen Sundström och Ellinor Brolin. Kjell Höglunds texter till tonerna av akustisk gitarr och synth. En lycklig publik i alla möjliga åldrar som tillsammans skrålar 

Jag har haft samma känsla förut

Det är inte första gången

Just när tåget lämnar perrongen.

Det var kanske den bästa konserten jag någonsin varit på. Och jag blev så sugen på att skriva, skapa, känna.

Söndagen var rätt grå. Regndis och kyliga vindar. Men det gjorde ingenting. Jag sov ut, ännu en gång. Kanske är kroppen trött efter de många månaderna av en ständigt pockande inre stress. Jakob gjorde french toast till oss och vi åt dem tillsammans med hallonsylt och svart kaffe. Sedan cyklade vi de få kilomterna hem till min lägenhet; lägenheten som jag älskar men som mest står tom och som jag vill försöka hyra ut. Vi tittade igenom mina ägodelar; kan den där stolen få plats? Ska de där tavlorna följa med? Ja, vi pratar om att flytta ihop. Knäppt, men fint, det med.

Resten av söndagen innehöll en liten, liten ekorre som satt i trädet utanför Jakobs köksfönster, en promenad genom hägg och nyutslagen syrén, en god paj till middag och en partiledardebatt som jag inte förstod så mycket av. Men mest: vila. Och jag försökte intala mig att det är okej att vila när det är helg. 

När jag skriver det här har jag precis fått reda på att uppsatsen är bra nog att presentera inför examinatorn. Efter måndag morgon nästa vecka är allt klart. Helt helt klart. Gud.

Hur mår ni? Är maj snäll mot er?

Kram,

H

Kanelbullar, terapi, kaos och fina stunder

Så var det återigen höst, på riktigt. Under vecka 40 hände något med luften här i Skåne, och plötsligt var det inte längre hållbart att vandra omkring med sommarjacka och Converse. Jag har tagit fram mössa och kängor ur garderoben och drar in den kyligt krispiga luften så djupt jag kan när jag tar mig till Malmö om morgnarna. Absorberar den nya årstiden.

Den här veckan har varit tuff. Jag har påbörjat en KBT-behandling, och det har varit svårare än jag föreställt mig. Mycket, mycket energi går åt till att ställa om hjärnans invanda tankar och beteenden. Ja, jag har varit trött - men också hoppfull. Vet att det kommer ge med sig.

Jag fyllde min vecka med så mycket fina grejer som jag orkade. Till exempel: Att vandra gatan ner, smita ner för trappen in till Bageri Leve, bli helt tagen av alla vackra skapelser och sedan köpa med sig de allra saftigaste av kanelbullar i en papperspåse som snabbt blev fläckig av flott och socker. Gott var det.

En annan dag - närmare bestämt på kanelbullens egen dag - pluggade jag först inne på stadsbiblioteket. Jag har typografi och tidningsskapande i skolan nu. Utanför de stora glaspartierna till fönster virvlade löven och popplarnas grenar i takt med blåsten. 

På eftermiddagen träffade jag Carro inne på Ruths och åt varsin amerikansk kanelbulle med croissantdeg och apelsinzest. Ruths bageri har en Michelinstjärna - så ni förstår att den där bullen var god. Och stunden var fin. Och Carro är fin.

För övrigt har jag ätit en massa mellanmål. 

I tisdags kväll var det October third och det betydde Mean Girls på Biograf Spegeln i Malmö! Jag, Julia, Tove och Madde hade bokat biljetter redan i somras. Nu var det plötsligt dags, och det var en härlig kväll. Oj, vad den där filmen är både briljant och smart och alltihop. Och det var minst sagt en härlig stämning inne i biosalongen. Innan bion åt vi Ramen på restaurang och pratade om att vara vuxen, romarriket och auror. 

<3.

Vid vissa tillfällen, som när solen spruckit genom molntäcket, när jag genomfört min delredovisning, när jag haft energi i kroppen - då har allt känts klart och varmt inombords.

Men jag har också sovit ganska dåligt, oroat mig mycket och känt en del sorg den här veckan. Högt och lågt, det vill säga. 

Sånt som tröstar bra - eller i alla fall skapar goda förutsättningar för att mota bort lite av det svåra- är att plocka på sig lena kastanjer och stoppa jackfickorna fulla. En annan sak som gör gott är att träffa Madde en morgon mitt i vardagen och äta sconesfrukost på café. Prata. Båda sakerna gjorde jag i fredags. 

Nu i lördags jobbade jag i några få timmar. Det var roligt, höll tankarna i schack och fick mig att återigen tacka gudarna för att jag lyckats få en sådan fin anställning. Jag slutade klockan 16, stegade ut på Lunds gator och fick sällskap av min kära, fina mamma. Mamma. Herregud, vad bra mammor är. Med henne vid min sida kunde jag tillbringa en eftermiddag på café, en kväll hemma i lägenheten, en söndag på utflykt (marknad, lanthandel och höstpromenad!) och äta flera, goda måltider med en avsevärt mycket mindre mängd ångest än vad en ensamhelg hade givit mig. Och ibland behöver man få dela sina laster med någon för att orka med alla laster som ändå kommer komma förr eller senare. Vila lite i en slags trygghet, om än så bara för en helg.

Jag ser fram emot att min alldeles egna trygghet -  en självklar trygghet i mig själv - ska återvända. Den kommer, i sinom tid.

Nu: Vecka 41, en massa plugg, säkert mycket ångest men utav goda anledningar. Heja mig - och alla er där ute. Fan vad vi kämpar.

 Kram, H