Fort fort fort

 

Allt går så fort nu. Inte har det väl undgått någon att tiden passerar fort i maj månad men varje år tycks man ändå förvånas över detta faktum. Sprängkraften i maj är beundransvärd och skrämmande på samma gång; knappt har jag hunnit vänja mig vid vårjacka och middag i solljus förrän syrenen prunkar och Lunds stadspark fylls med studenter. Plötsligt återstår två veckor av de två år i skolan som utgörs av vanliga kurser. Plötsligt befinner sig slutpresentationen för mina lärare, sommarschemat på mitt extrajobb och en höst med praktik på en riktig arbetsplats inte längre på mils avstånd. Plötsligt är livet återigen påväg mot något nytt.

Jag har mått dåligt under många somrar och trivs egentligen bäst under molniga skyar och avsaknad av hets kring semesterplaner och aktiviteter. Men just nu mår jag bra. Och den där hägrande sommaren känns inte lika hotfull som den gjort förr. Kanske är det åldern – kanske har jag vid 26 år uppfyllt kvoten för sommarångest och kan tillåtas lägga det där mörka bakom mig. Man kan ju hoppas. Jag kräver inte mycket, men att finna ro och lust i att världen är grön och vacker och känna mig lycklig snarare än ångestfylld över en ledig eftermiddag på en filt i stadsparken, det kan jag väl ändå få kräva. Och just nu känns det som en lovande förhoppning att ha. I can fix that.

Jag jobbar några timmar en solig Krist Himmelsfärd. Överallt i staden rör sig turister, äldre par i armkrok och flanörer med papperspåsar från Saluhallen. Jag köper bröd och smakar på ost i delibutiken bredvid vår och får grannrabatt av han bakom disken. Efter jobbet tar jag tåget norrut och landar hemma i huset där mamma finns, katter finns, barndomens köttfärspaj finns, dum-TV finns, ett soligt trädäck och samma gamla rutiner finns. En beständig procents trygghet i min annars ganska skiftande och icke ännu färdigstöpta vardag. 

Torsdag blir till fredag och jag och mamma ger oss ut i den skånska naturens prime time och vandrar. Vi hälsar på kor som fått komma ut på sitt grönbete, vi låter långa stunder av tystnad passera och slår oss ner för att fika högt uppe på en brant som stupar ner i Öresund. Vi får ont i lårmusklerna. När lördagskvällen kommer är familjen bortbjuden till min vän Alice och hennes familj; Eurovisionsfinalen är en tradition och även om själva innehållet i tävlingen är tveksamt är känslan av trevlighet, att få bli bortskämd med god mat och ligga på golvet framför en storbildskärm i flera timmar ganska fantastisk. Vänskap och traditioner; en sorts trygghet, de med.

Söndagen följer på lördagen. Jag åker återigen söderut, ned till själva Eurovisionstaden, men inte för att ta foto på ABBA-museet utan för att gå på bio. Jag och Emma går på frukostbio i Spegelns vackra Art décosalong och sörplar kaffe medan de franska skådespelarna på duken tillagar Pot au feu med sådan passion att det i den stunden inte kunde tänkas existera något mer heligt än just fransk kokkonst. Jag och Emma skiljs åt på Gustav Adolfs torg och jag återvänder till min lägenhet i påträngande sommarhetta; darrande asfalt och smältande glass i varje hörn av staden. Plötsligt är det återigen en söndag i maj som snart är till ända, snart ännu en ny vecka och snart något nytt som går alldeles för – eller kanske precis alldeles lagom – fort.

Ha det fint,

Kram H

Kanelbullar, terapi, kaos och fina stunder

Så var det återigen höst, på riktigt. Under vecka 40 hände något med luften här i Skåne, och plötsligt var det inte längre hållbart att vandra omkring med sommarjacka och Converse. Jag har tagit fram mössa och kängor ur garderoben och drar in den kyligt krispiga luften så djupt jag kan när jag tar mig till Malmö om morgnarna. Absorberar den nya årstiden.

Den här veckan har varit tuff. Jag har påbörjat en KBT-behandling, och det har varit svårare än jag föreställt mig. Mycket, mycket energi går åt till att ställa om hjärnans invanda tankar och beteenden. Ja, jag har varit trött - men också hoppfull. Vet att det kommer ge med sig.

Jag fyllde min vecka med så mycket fina grejer som jag orkade. Till exempel: Att vandra gatan ner, smita ner för trappen in till Bageri Leve, bli helt tagen av alla vackra skapelser och sedan köpa med sig de allra saftigaste av kanelbullar i en papperspåse som snabbt blev fläckig av flott och socker. Gott var det.

En annan dag - närmare bestämt på kanelbullens egen dag - pluggade jag först inne på stadsbiblioteket. Jag har typografi och tidningsskapande i skolan nu. Utanför de stora glaspartierna till fönster virvlade löven och popplarnas grenar i takt med blåsten. 

På eftermiddagen träffade jag Carro inne på Ruths och åt varsin amerikansk kanelbulle med croissantdeg och apelsinzest. Ruths bageri har en Michelinstjärna - så ni förstår att den där bullen var god. Och stunden var fin. Och Carro är fin.

För övrigt har jag ätit en massa mellanmål. 

I tisdags kväll var det October third och det betydde Mean Girls på Biograf Spegeln i Malmö! Jag, Julia, Tove och Madde hade bokat biljetter redan i somras. Nu var det plötsligt dags, och det var en härlig kväll. Oj, vad den där filmen är både briljant och smart och alltihop. Och det var minst sagt en härlig stämning inne i biosalongen. Innan bion åt vi Ramen på restaurang och pratade om att vara vuxen, romarriket och auror. 

<3.

Vid vissa tillfällen, som när solen spruckit genom molntäcket, när jag genomfört min delredovisning, när jag haft energi i kroppen - då har allt känts klart och varmt inombords.

Men jag har också sovit ganska dåligt, oroat mig mycket och känt en del sorg den här veckan. Högt och lågt, det vill säga. 

Sånt som tröstar bra - eller i alla fall skapar goda förutsättningar för att mota bort lite av det svåra- är att plocka på sig lena kastanjer och stoppa jackfickorna fulla. En annan sak som gör gott är att träffa Madde en morgon mitt i vardagen och äta sconesfrukost på café. Prata. Båda sakerna gjorde jag i fredags. 

Nu i lördags jobbade jag i några få timmar. Det var roligt, höll tankarna i schack och fick mig att återigen tacka gudarna för att jag lyckats få en sådan fin anställning. Jag slutade klockan 16, stegade ut på Lunds gator och fick sällskap av min kära, fina mamma. Mamma. Herregud, vad bra mammor är. Med henne vid min sida kunde jag tillbringa en eftermiddag på café, en kväll hemma i lägenheten, en söndag på utflykt (marknad, lanthandel och höstpromenad!) och äta flera, goda måltider med en avsevärt mycket mindre mängd ångest än vad en ensamhelg hade givit mig. Och ibland behöver man få dela sina laster med någon för att orka med alla laster som ändå kommer komma förr eller senare. Vila lite i en slags trygghet, om än så bara för en helg.

Jag ser fram emot att min alldeles egna trygghet -  en självklar trygghet i mig själv - ska återvända. Den kommer, i sinom tid.

Nu: Vecka 41, en massa plugg, säkert mycket ångest men utav goda anledningar. Heja mig - och alla er där ute. Fan vad vi kämpar.

 Kram, H

En 25-årings memoarer

Jag har fyllt år och vill berätta om det för er. Låt mig presentera: En 25-årings (helg)memorarer. 

Sent i torsdags kväll, efter flera veckors intensivt plugg, huvudvärk och stressmage klickade jag på skicka och pustade ut. Äntligen slut på kursen, äntligen en ledig helg, äntligen sömn och djupa andetag.

I fredags vaknade jag av att mamma ringde upp mig på Facetime. Jag blev grattad, och sedan gjorde jag iordning mig fö ratt åka in till Malmö. Det hällregnade utomhus. 

Men under förmiddagen bröt marssolen genom molnen och plötstligt blev det vår. Jag drack en gratis kopp kaffe från 7-eleven och värmde ansiktet mot husväggarna i centrum. Kikade i butiker, gjorde en rolig grej (berättar snart!) och köpte två böcker på Second Hand. Klockan 12:30 begav jag mig hit och träffade den här!

Jag och bästa, finaste Emma delar faktiskt födelsedag, och det känns så fint. Nästan som att man gått och fått en tvilling på äldre dar. Vi två ville fira med finlunch, och hade bokat bord på anrika Bullen mitt i Malmö. Bullen, en gammal ölhall och numera restaurang, har funnits sedan 1897 och serverar husmanskost, öl och mjölk till maten. Murrigt, fullt av danskar och alldeles perfekt för två husmorsor och historienördar som oss.

Emma åt dagens - Dansk flæskesteg, och jag tog husets Whiskyköttbullar. Köttbullar med mos är nog min favoriträtt, och ni förstår nog att de här köttbullarna var goda. Emma var också nöjd med sin danske frokost.

Vi åt, pratade och bytte presenter. Jag fick ett underbart pussel med Carl Larsson-motiv! Sen begav vi oss ut på stan och kikade i antikbutiker. Vi kramades adjö och jag tog tåget till Helsingborg. Fredagskvällen bestod av myskläder, mamma-kramar, Bäst i Test, en god curry och förberedelser inför morgondagen.

 Lördag! Det var kallt och snöigt, som det är ibland runt min födelsedag, men det gjorde ingenting. Jag spatserade de femtio meterna till bageriet och köpte deras fem sista brödlimpor. Väl hemma ställde jag mig och gjorde i ordning cirka 100 smörgåsar, dukade borden och lade upp mammas småkakor på fat. Det blev lite stressigt, som det ju alltid blir, men vi hann tillslut. På eftermiddagen kom gästerna! Jag hade bjudit in till Kafferep.

Efter ett antal år med dåligt mående, pandemi och ingen lust att fira kändes det märkligt att få så många gäster, grattiskramar och presenter. Kände mig så rörd och tacksam över alla som kom, och glad över att de verkade ha en trevlig stund hos oss. Det hade jag också. Jag åt räkmacka, ostmacka, smulpaj och korintkakor, smakade lite bubbel och drack kaffe med tretår. Packade upp paket med teer från Harrods, linneservetter och en citrongul symaskin! De sista gästerna gick hem vid nio, när fikat bytts ut mot öl och chips.

På söndagen var mina föräldrar trötta och jag tog tag i disken. Det är mycket att handdiska när man haft kafferep med finporslinet. Vi åt överblivna smörgåsar, dammsög kaksmulor och begav oss till köpcentret för att byta väskan jag fått i present till en i mindre storlek. Det blev en rosa/sandfärgad. Som en smällkaramell. På kvällen tittade vi på TV, vilket nästan känns exotiskt för mig, struntade i att gå ut och lagade ugnsgratinerad falukorv med mos till middag.

Och idag, på den lediga dag som råkat uppstå mellan mina kurser, sov jag till lunchtid och vaknade med en kelsjuk katt på täcket. Snart, snart ska jag börja titta på länkarna med kurslitteratur som min lärare lagt upp vår kurssida. Men jag väntar nog en stund till. 

Tänk, så fint livet kan vara. Tack och bock.

H

Svenska veckan

 Hej alla fans.

Jag sitter hemma i min lägenhet och försöker styra upp saker och ting. Jag har packat upp väskor, städat av hyllplanen i kylen, funderat över matplaneringar och pengar och försökt strukturera upp studierna som börjat igen. Gulp. Men också: Så oerhört skönt. Sommaren är inte min tid, och septembers ankomst är mig verkligen inte emot. En ny tid, en passage över till vitt morgonljus och dimma över stadens kullerstenar, frukttyngda trädgrenar och dunkla kvällar är allt jag vill ha. Mer om allt det där nya snart - först vill jag visa er hur min senaste tid har sett ut. Jag har, av utan någon som helst intention, haft en ganska... svensk vecka. 

Min fina Alice har flyttat ner till min stad! Tänk, vad livet kan vara fint va. Hux flux är jag inte längre den som bor långt ifrån alla mina vänner. Alla mina vänner flyttar närmare mig :) Hur som helst: Alice kom till stan, och jag följde med henne till världens mysigaste butik för att krama elefanter, kolla på hyllor och äta vegoköttbullar med mos och lingon. Gratis, till och med. En mycket bra söndag.

Vädret har varit fint och jag har tillbringat många eftermiddagar med att ta tillvara på solen, promenera runt i min stad och njuta av naturen. Det känns som ett relativt svenskt beteende det med, tycker jag. Och ja, jag njuter verkligen, när jag går omkring i Botaniska trädgården, Stadsparken och på universitetsområdet. Både av naturen och av att jag slipper vara med i alla nollningar och insparksjippon som Lundastudenterna ägnar sig åt överallt i staden just nu. 

Min inre snålsvensk har vaknat till liv, nu när ett paket smör plötsligt kostar 65 kronor och en gurka 29. Jag har gått med i diverse kundklubbar, laddat ner ett antal matbutikers appar, läst reklamblad och letat efter varor med nedsatta priser på hyllorna. Och även fast jag egentligen inte behöver köpa sådär värst mycket (Jag lever i ett ensamhushåll) så tycker jag att jag lyckats ganska bra den här veckan. Ovan ser ni innehållet i en stor påse med "sämre" frukt och grönt för 25 riksdaler. Och idag fick jag en gratis smoothie. Oj, vad spännande det kan vara att leva vuxenliv.

Jag har fikat. Jag tog med Alice till Broder Jakobs, som har världens godaste surdegsbröd och bullar. Just den här eftermiddagen var dagen då alla internationella utbytesstudenter anlände till Lund, och eftersom de alla verkade vara sugna på Swedish Fika så var utbudet rätt skralt. Men. Alice fick sin wienersnäcka och jag min croissant. Det var, ärligt talat, en rätt utmanande fika. Jag vet inte varför - ibland slår ätstörningen till utan förvarning - men jag klarade av att putta bort tankarna. Bara det är en bragd i sig. Dessutom var croissanten mycket, mycket god, så allt som allt blev fikastunden lyckad. Ovan ser ni även ett stycke chokladboll med mjölk, vilket jag fikar på mer eller mindre varje dag efter lunch på behandlingen. Finns det något svenskare än ett glas mellanmjölk och en chokladboll i ett lunchrum? Nä, trodde väl det.

En ganska fantastisk sak som hänt i mitt liv är att jag gått på surströmmingsskiva! Sedan några år tillbaka strävar jag efter att lägga in nya upplevelser - sådant jag aldrig gjort förut - i vardagen då och då. Därmed tackade jag glatt ja till Emma, när hon bjöd mig hem till hennes familj och till surströmmingsskiva i trädgården. Det hela var... intressant. Emma var en eminent värdinna, hennes quiz var kul (och jag vann!), familjen härlig och trygg och kvällen en av de finaste jag haft i år. Maten, det vill säga tunnbrödet, pajerna, gräddfilen och löken, var smaklig. Själva huvudråvaran, däremot, skulle jag inte vilja kalla mat. Surströmming är en kulturupplevelse. Man provar på, man accepterar de smått underliga sederna, man förlitar sig på sin inre ursvensk och hoppas kunna njuta fullt ut. Och trots att mina bordsgrannar högg in med god aptit och att jag verkligen ville älska den där fermenterade fiskfilén på min tallrik, så gick det bara inte. 0 av 10 stjärnor i smakbetyg, får den av mig. Men 10 av 10 i nöjesbetyg!

Jag har tillbringat en helg i Göteborg. I Göteborg föddes min pappa, finns mina kusiner och andra släktingar, har jag bott och pluggat och tillbringat många sommarlov i. Den här gången var syftet att gå på en av Håkans konserter på Ullevi, vilket bokades redan 2020. Det var inte min första konsert med Håkan, och inte heller med Håkan på just Ullevi, men likväl var det hela helt otroligt. Verkligen. Toppenväder, fantastisk stämning i hela staden, en symfoniorkester på scen, Miriam Bryant, Greta Thunberg, sjömanskostymer, fyrverkerier och allmän lycka i hjärtat på 70 000 personer. Ja, hörni. Jag är inte en konsertperson, och kan tycka att det är rätt besvärligt att stå i ett hav av människor i flera timmar, men är det något jag kan rekommendera så är det att se Håkan Hellström live. Gör det, ifall ni får chansen.

Göteborgshelgen innehöll även diverse, typiskt svenska och ganska härliga företeelser; Vi åt räksmörgåsar (på samma uteservering som Oskar Linnros. Tänk va.), åt köttbullar med mos (mitt emot uteserveringen där vi ätit räksmörgåsar dagen innan), köpte korv med bröd mitt i natten, diskuterade vädret och åkte kollektivt. 

Och nu sitter jag här, vid ett fönsterbord inne på Malmös vackra stadsbibliotek, lyssnar på svensk jazz och tänker på hur skönt det är, ändå, att vardagen återvänt.  

Ha det fint, hörni.

Kram, H