Precis så här

Jag vill berätta för er om förra helgen, helgen mitt emellan vinter och sommar, då solen kom till Skåne. Ljuset var bländande och skarpt mot en molnfri himmel och jag packade min nya ryggsäck med mousserande äppelmust, muggar i färgglad plast, picknickmat, Muminkex och ett par solglasögon. Jag promenerade genom Lunds stadspark, där kastanjerna nyss sprängt illgröna blad ur sina knoppar, och tog tåget till Malmö. Jag mötte ett gäng av mina vänner - mina fina, fantastiska, snälla och kloka vänner - vid Alfons Åbergs staty i ett hörn av centralstationen. Det var vi, lekande barn och helgfirare påväg mot Köpenhamn och Stockholm och Åre och Gud vet vart. Men vi, mitt lilla gäng och jag, skulle bege oss på utflykt. Födelsedagsfirande på vift. Jag lotsade oss fram längst kanalen, knäppte en gruppbild framför körsbärsträden och förklarade sedan att jag bokat oss en båttur. En båttur i kanalen! Tänk att man kan göra sådana roliga saker mitt inne i stan.

Mina vänner blev glada över överraskningen och jag blev glad över deras glädje. Under en timmes tid gled vi fram över Öresunds tångdoftande vatten, lyssnade på båtlåtar, sippade must och kände oss nog ganska lyckliga. Jag fick styra skutan, och det blev första gången i livet jag kört båt. Man får inte sluta göra nya saker bara för att man lämnat barndomen bakom sig. 

Efter båtturen tog jag med mina vänner till Slottsparken. Prunkande odlingar, ett hav av människor på filtar i gröngräset, en och annan möhippa och många vårrusiga hundar. Vi valde en plats i halvskugga och njöt av värmen, stunden och livet med tunnbrödsrullar och skitsnack. Jag fick öppna presenter och mina vänner fick i uppgift att rita varsin bild från dagen. Medan de ritade fick jag i uppgift att dela med mig av livsråd. “Var snäll”, var det första jag kom på. Kanske det viktigaste.

När vi kände oss mätta och möra vandrade vi vidare in mot centrum, över broar och genom kullerstensgränder, och överallt möttes vi av människor med hopp i blicken och skratt i bröstet. Äntligen vår.

Vi drack kaffe. Vi åkte den långsamma 130:an hem till mig. Vi tvättade av oss svett och stadssmuts och lyssnade på fransk jazz från min rosa högtalare. Jag öppnade fönstren och släppte in brisen, mina vänner slog sig ner runt om i lägenheten och jag serverade dem vitt vin. Vi gjorde gnuggis-tatueringar som jag fått från jobbet, pratade om kändispar och framtiden och sommaren och om både högt och lågt. Sedan smet jag in i köket, förberedde två pajer med vårigt krispiga grönsaker, getost i smörpapper, färsk basilika, smuliga kex och stark, syrlig vinägrett till salladen. En efter en kom mina vänner in och hjälpte till med maten så gott det gick: På två kvadratmeter kök är det svårt att delegera uppgifter till fler än en kock - men jag njöt minst lika mycket av att få dem att känna sig delaktiga som att stå där själv, lyssna till deras skratt och tjatter från vardagsrummet och tänka “Det är precis så här jag vill att livet ska vara.” 

Solen dalade sakta över horisonten. Himlen blev disigt rosa, som färgad av en slatt jordgubbsmjölk. Utanför fönstret sjöng kolstrastarna sina kvällssånger och inne hos mig skrapade gafflar mot porslin och stolsben mot parkett. Vi åt, vi reste oss och tog mer mat från spisen, vi fick allt mer otydliga konturer i dunklet och till slut fick jag tända värmeljus för att inte mörkret skulle ta över. Kaffe till de flesta men te till Emma. Chokladtryfflar på ett fat, vispad grädde och hallonkompott till det. Jag fick mecka en stund men till slut fick jag igång projektorn som jag lånat från skolan, mina vänner bredde ut sig på golvet framför soffan och alltihop avslutades med den finaste filmen jag vet: Amélie från Montmartre. Kärleksklyschor, öronbedövande vacker franska och en alldeles underbart underlig story. 

Mina vänner lämnade lägenheten när tröttheten gjorde sitt intåg, jag kramade dem alla hejdå, tackade dem för att de kommit och diskade sedan glas och kastruller till klockan två på natten. Dagen efter vaknade jag upp och kände mig… hel. Hel, fylld till bredden och vrålrik på kärlek. Jag har fyllt 25 och jag må känna en släng av åldersnoja, men ifall 25 innebär att man kan fira vuxenlivet med personer som är så fina och som gör det där vuxenlivet så fint, då vill jag mer än gärna vara med.

Kram till er alla,

H

En 25-årings memoarer

Jag har fyllt år och vill berätta om det för er. Låt mig presentera: En 25-årings (helg)memorarer. 

Sent i torsdags kväll, efter flera veckors intensivt plugg, huvudvärk och stressmage klickade jag på skicka och pustade ut. Äntligen slut på kursen, äntligen en ledig helg, äntligen sömn och djupa andetag.

I fredags vaknade jag av att mamma ringde upp mig på Facetime. Jag blev grattad, och sedan gjorde jag iordning mig fö ratt åka in till Malmö. Det hällregnade utomhus. 

Men under förmiddagen bröt marssolen genom molnen och plötstligt blev det vår. Jag drack en gratis kopp kaffe från 7-eleven och värmde ansiktet mot husväggarna i centrum. Kikade i butiker, gjorde en rolig grej (berättar snart!) och köpte två böcker på Second Hand. Klockan 12:30 begav jag mig hit och träffade den här!

Jag och bästa, finaste Emma delar faktiskt födelsedag, och det känns så fint. Nästan som att man gått och fått en tvilling på äldre dar. Vi två ville fira med finlunch, och hade bokat bord på anrika Bullen mitt i Malmö. Bullen, en gammal ölhall och numera restaurang, har funnits sedan 1897 och serverar husmanskost, öl och mjölk till maten. Murrigt, fullt av danskar och alldeles perfekt för två husmorsor och historienördar som oss.

Emma åt dagens - Dansk flæskesteg, och jag tog husets Whiskyköttbullar. Köttbullar med mos är nog min favoriträtt, och ni förstår nog att de här köttbullarna var goda. Emma var också nöjd med sin danske frokost.

Vi åt, pratade och bytte presenter. Jag fick ett underbart pussel med Carl Larsson-motiv! Sen begav vi oss ut på stan och kikade i antikbutiker. Vi kramades adjö och jag tog tåget till Helsingborg. Fredagskvällen bestod av myskläder, mamma-kramar, Bäst i Test, en god curry och förberedelser inför morgondagen.

 Lördag! Det var kallt och snöigt, som det är ibland runt min födelsedag, men det gjorde ingenting. Jag spatserade de femtio meterna till bageriet och köpte deras fem sista brödlimpor. Väl hemma ställde jag mig och gjorde i ordning cirka 100 smörgåsar, dukade borden och lade upp mammas småkakor på fat. Det blev lite stressigt, som det ju alltid blir, men vi hann tillslut. På eftermiddagen kom gästerna! Jag hade bjudit in till Kafferep.

Efter ett antal år med dåligt mående, pandemi och ingen lust att fira kändes det märkligt att få så många gäster, grattiskramar och presenter. Kände mig så rörd och tacksam över alla som kom, och glad över att de verkade ha en trevlig stund hos oss. Det hade jag också. Jag åt räkmacka, ostmacka, smulpaj och korintkakor, smakade lite bubbel och drack kaffe med tretår. Packade upp paket med teer från Harrods, linneservetter och en citrongul symaskin! De sista gästerna gick hem vid nio, när fikat bytts ut mot öl och chips.

På söndagen var mina föräldrar trötta och jag tog tag i disken. Det är mycket att handdiska när man haft kafferep med finporslinet. Vi åt överblivna smörgåsar, dammsög kaksmulor och begav oss till köpcentret för att byta väskan jag fått i present till en i mindre storlek. Det blev en rosa/sandfärgad. Som en smällkaramell. På kvällen tittade vi på TV, vilket nästan känns exotiskt för mig, struntade i att gå ut och lagade ugnsgratinerad falukorv med mos till middag.

Och idag, på den lediga dag som råkat uppstå mellan mina kurser, sov jag till lunchtid och vaknade med en kelsjuk katt på täcket. Snart, snart ska jag börja titta på länkarna med kurslitteratur som min lärare lagt upp vår kurssida. Men jag väntar nog en stund till. 

Tänk, så fint livet kan vara. Tack och bock.

H

Fylla år.

23/3 

 

Hej. Jag befinner mig djupt innuti en tentabubbla och gör inte mycket annat än att skriva, läsa och ha huvudvärk. Jag har så mycket jag vill blogga om; prata om, dela med mig av och fråga er. Men jag hinner inte. Just nu hinner jag nästan ingenting, förutom att skriva på den där sabla uppsatsen, då.

Men, jag ville ändå kika in här och säga att imorgon fyller jag 25. Jag fyller 25 och det känns underligt. 25 år på jorden, halvvägs till femtio, ett antal grå hårstrån i hårbotten, ett litet liv i en liten lägenhet i en liten, liten stad. Känner jag mig vuxen ännu? Vet ej. Kanske känner jag mig mer vuxen imorgon.

Vi hörs på andra sidan tentainlämningen. I helgen ska jag fira och bli firad och det ska bli så roligt. Jag berättar mer sen. Sen, när jag blivit 25.

Kramar,

H

Höstlovsveckan i backspegeln

Vi börjar måndagen med en söndag - igår eftermiddag.

Solen flyttade in i min lägenhet, (som mamma kommenterade så fint) 

och jag dukade upp eftermiddagskaffet på köksbordet.

Jag och Madde tillbringade några oplanerade timmar med

att promenera i Professorstaden här i Lund, titta på 

kråkslott och flådiga doktorsvillor, smyga in i Domkyrkan

och tända ljus, prata och ta igen oss.

Madde förespråkar att vila som en aktivitet i sig;

något att markera i kalendern, och jag försöker

lyssna på hennes råd. Tror vi alla behöver det.

Dagen dessförinnan var en lördag. En lång sådan.

Höstlovsvecka = staden kryllade av barnfamiljer, turister och 

helgfriare. Fint på ett sätt. Men det betydde också att mitt jobbpass

på caféet blev intensivt. Roligt, förstås, men tungt. Efter en sen stängning

blev jag skjutsad hem och lagade middag tillsammans med Alice.

Vi har varit nära vänner sedan lågstadiet och känner varandra utan och innan.

Tycker så mycket om henne. Dessvärre bor hon några timmar bort,

och vi ses inte ofta. Men när vi väl ses har vi det väldigt fint. 

❤

I torsdags gjorde jag något jag aldrig gjort förut.

Något jag velat göra länge, men inte berättat för någon.

Och eftersom min kära mamma läser den här bloggen väntar jag

lite med att berätta här. Inget stort, egentligen. Men fint. 

fredags.... vad gjorde jag då?

Just det. Jag åt en gröt med illröda äpplen,

hallon och pepparkakskrydda. Gott.

Sedan pluggade jag ifrån soffan och kämpade mot

ensamhetskänslorna och tröttheten. 

Promenerade till affären och köpte tre stycken

sharon/kaki/persimonfrukter på Hemköp.

De är så himla goda ju.

I onsdags sken solen över Helsingborg, dit jag rest 

över dagen. Min pappa firade sin femtionde födelsedag, och vi

åt långfrukost med pumpabröd som jag tagit med från jobbet.

Mycket annat gott också. 

Därefter åkte jag, mamma och pappa utomlands.

Knäppt. Jag har inte besökt Danmark sedan innan pandemin,

men nu är det ju faktiskt möjligt. Och ifrån Helsingborg går

båten till Helsingør på tjugo minuter. Hipp happ så var

gatorna täckta av kullersten, fasaderna putsade i pastell,

skyltfönstren fyllda med öl och ost

och luften fylld med ett annat språk.

På båten tillbaka åt jag två røde med tillbehör,

som sig bör. Det smakade barndom.

Och jag avslutar inlägget med en annan helg,

den förra, då hösten stod på sin spets och jag mådde 

väldigt bra. Var avslappnad, åkte hem till familjen,

promenerade på Fredriksdals friluftsmuseum, åt kastanjer

och klappade på katterna. Sådant själen behöver.

Och nu, idag, börjar allt samman om igen.

En ny vecka. Mitt i månaden, mitt i november,

mitt i vardagen och livet. 

Och det känns helt okej.

Hur mår ni? Berätta.

Kram,

H

❤

Jag fyllde år

Hej på er alla fina!

Det är fredag och det är vår.

På riktigt nu. Vinden känns ljum, halsdukarna är

undanplockade, jag har sett bin och fjärilar

och plockat in snödroppar till köksbänken.

Nästa vecka

vankas det påsk, 14 grader och sol till efter klockan 18. 

Det är nästan otroligt, bokstavligen.

I onsdags fyllde jag 23 år. 

23. En anonym och intetsägande siffra.

Det finns varken rätt eller fel,

specifika förväntningar eller föreställningar

kopplade till just det talet. I alla fall inte i min värld.

Och det känns... både positivt och negativt.

Jag är ung, lite vilsen men fri att vandra

vilken väg jag vill i livet. Ännu står de allra flesta

dörrarna på vid gavel. Skulle jag få för mig

att göra en helomvändning, lämna min kreativa bana

och börja studera till läkare istället,

skulle jag kunna göra det relativt

fritt från problem på vägen.

Fast obeslutsam som jag är

hoppas jag ändå att jag lyckas hålla mig till

de planer jag har just nu; att jag inte hinner ändra mig ännu 

en gång. Jag vill ju så himla mycket.

Men för tillfället har jag siktet inställt på grafisk formgivning

vid Malmö Universitet i höst.

Vi får väl se.

23 år var det, ja.

Ännu en födelsedag i en brinnande

världskris, men som ändå inte kändes av riktigt

just den här marsonsdagen. Kanske har man vant sig.

Jag hade en alldeles lagom, mjuk och mysig dag

hemma i Helsingborg. Steg upp ur sängen först efter

åtta, avslutade en skoluppgift, lagade frukost 

med omsorg och intog den

framför Saltkråkan. Inget värmer själen så mycket

som Astrid Lindgrens filmer. Faktiskt.

Vid lunchtid träffade jag min vän V

på Fredriksdals trädgårdscafé, åt en god

indisk daal med mycket koriander, drack kaffe

och hälsade på museets fina arbetshästar.

Sedan begav jag mig hemåt.

Ljuset var sådär mjölkfärgat och tvekande

som det kan vara i mars. Jag var trött - har varit det ett tag nu -

och vilade ett slag innan familjen återvände hem.

Vi lyssnade på musik, pratade, satte tulpaner i vas

och lade kyckling, päron och jordärtskockor 

i ugnen. Jag snodde ihop en paj

med kardemumma, majsmjöl och citron och sedan

åt vi i omgångar. 

Presenterna jag benådades med

var dels praktiska, dels väldigt fina:

En dammsugare, en vacker bok,

en kaffebryggare, en mortel i marmor.

Lite så.

Sedan gick Sveriges Mästerkock på TV

och dagen var till ända.

Vågar man drömma om ett riktigt,

ordentligt och stökigt kalas nästa år?

Jo, det gör jag nog ändå.

Hur har er vecka varit? Och hur mår ni?

Kramar från en numera gammal tant,

H