Kanelbullar, terapi, kaos och fina stunder

Så var det återigen höst, på riktigt. Under vecka 40 hände något med luften här i Skåne, och plötsligt var det inte längre hållbart att vandra omkring med sommarjacka och Converse. Jag har tagit fram mössa och kängor ur garderoben och drar in den kyligt krispiga luften så djupt jag kan när jag tar mig till Malmö om morgnarna. Absorberar den nya årstiden.

Den här veckan har varit tuff. Jag har påbörjat en KBT-behandling, och det har varit svårare än jag föreställt mig. Mycket, mycket energi går åt till att ställa om hjärnans invanda tankar och beteenden. Ja, jag har varit trött - men också hoppfull. Vet att det kommer ge med sig.

Jag fyllde min vecka med så mycket fina grejer som jag orkade. Till exempel: Att vandra gatan ner, smita ner för trappen in till Bageri Leve, bli helt tagen av alla vackra skapelser och sedan köpa med sig de allra saftigaste av kanelbullar i en papperspåse som snabbt blev fläckig av flott och socker. Gott var det.

En annan dag - närmare bestämt på kanelbullens egen dag - pluggade jag först inne på stadsbiblioteket. Jag har typografi och tidningsskapande i skolan nu. Utanför de stora glaspartierna till fönster virvlade löven och popplarnas grenar i takt med blåsten. 

På eftermiddagen träffade jag Carro inne på Ruths och åt varsin amerikansk kanelbulle med croissantdeg och apelsinzest. Ruths bageri har en Michelinstjärna - så ni förstår att den där bullen var god. Och stunden var fin. Och Carro är fin.

För övrigt har jag ätit en massa mellanmål. 

I tisdags kväll var det October third och det betydde Mean Girls på Biograf Spegeln i Malmö! Jag, Julia, Tove och Madde hade bokat biljetter redan i somras. Nu var det plötsligt dags, och det var en härlig kväll. Oj, vad den där filmen är både briljant och smart och alltihop. Och det var minst sagt en härlig stämning inne i biosalongen. Innan bion åt vi Ramen på restaurang och pratade om att vara vuxen, romarriket och auror. 

<3.

Vid vissa tillfällen, som när solen spruckit genom molntäcket, när jag genomfört min delredovisning, när jag haft energi i kroppen - då har allt känts klart och varmt inombords.

Men jag har också sovit ganska dåligt, oroat mig mycket och känt en del sorg den här veckan. Högt och lågt, det vill säga. 

Sånt som tröstar bra - eller i alla fall skapar goda förutsättningar för att mota bort lite av det svåra- är att plocka på sig lena kastanjer och stoppa jackfickorna fulla. En annan sak som gör gott är att träffa Madde en morgon mitt i vardagen och äta sconesfrukost på café. Prata. Båda sakerna gjorde jag i fredags. 

Nu i lördags jobbade jag i några få timmar. Det var roligt, höll tankarna i schack och fick mig att återigen tacka gudarna för att jag lyckats få en sådan fin anställning. Jag slutade klockan 16, stegade ut på Lunds gator och fick sällskap av min kära, fina mamma. Mamma. Herregud, vad bra mammor är. Med henne vid min sida kunde jag tillbringa en eftermiddag på café, en kväll hemma i lägenheten, en söndag på utflykt (marknad, lanthandel och höstpromenad!) och äta flera, goda måltider med en avsevärt mycket mindre mängd ångest än vad en ensamhelg hade givit mig. Och ibland behöver man få dela sina laster med någon för att orka med alla laster som ändå kommer komma förr eller senare. Vila lite i en slags trygghet, om än så bara för en helg.

Jag ser fram emot att min alldeles egna trygghet -  en självklar trygghet i mig själv - ska återvända. Den kommer, i sinom tid.

Nu: Vecka 41, en massa plugg, säkert mycket ångest men utav goda anledningar. Heja mig - och alla er där ute. Fan vad vi kämpar.

 Kram, H

En 25-årings memoarer

Jag har fyllt år och vill berätta om det för er. Låt mig presentera: En 25-årings (helg)memorarer. 

Sent i torsdags kväll, efter flera veckors intensivt plugg, huvudvärk och stressmage klickade jag på skicka och pustade ut. Äntligen slut på kursen, äntligen en ledig helg, äntligen sömn och djupa andetag.

I fredags vaknade jag av att mamma ringde upp mig på Facetime. Jag blev grattad, och sedan gjorde jag iordning mig fö ratt åka in till Malmö. Det hällregnade utomhus. 

Men under förmiddagen bröt marssolen genom molnen och plötstligt blev det vår. Jag drack en gratis kopp kaffe från 7-eleven och värmde ansiktet mot husväggarna i centrum. Kikade i butiker, gjorde en rolig grej (berättar snart!) och köpte två böcker på Second Hand. Klockan 12:30 begav jag mig hit och träffade den här!

Jag och bästa, finaste Emma delar faktiskt födelsedag, och det känns så fint. Nästan som att man gått och fått en tvilling på äldre dar. Vi två ville fira med finlunch, och hade bokat bord på anrika Bullen mitt i Malmö. Bullen, en gammal ölhall och numera restaurang, har funnits sedan 1897 och serverar husmanskost, öl och mjölk till maten. Murrigt, fullt av danskar och alldeles perfekt för två husmorsor och historienördar som oss.

Emma åt dagens - Dansk flæskesteg, och jag tog husets Whiskyköttbullar. Köttbullar med mos är nog min favoriträtt, och ni förstår nog att de här köttbullarna var goda. Emma var också nöjd med sin danske frokost.

Vi åt, pratade och bytte presenter. Jag fick ett underbart pussel med Carl Larsson-motiv! Sen begav vi oss ut på stan och kikade i antikbutiker. Vi kramades adjö och jag tog tåget till Helsingborg. Fredagskvällen bestod av myskläder, mamma-kramar, Bäst i Test, en god curry och förberedelser inför morgondagen.

 Lördag! Det var kallt och snöigt, som det är ibland runt min födelsedag, men det gjorde ingenting. Jag spatserade de femtio meterna till bageriet och köpte deras fem sista brödlimpor. Väl hemma ställde jag mig och gjorde i ordning cirka 100 smörgåsar, dukade borden och lade upp mammas småkakor på fat. Det blev lite stressigt, som det ju alltid blir, men vi hann tillslut. På eftermiddagen kom gästerna! Jag hade bjudit in till Kafferep.

Efter ett antal år med dåligt mående, pandemi och ingen lust att fira kändes det märkligt att få så många gäster, grattiskramar och presenter. Kände mig så rörd och tacksam över alla som kom, och glad över att de verkade ha en trevlig stund hos oss. Det hade jag också. Jag åt räkmacka, ostmacka, smulpaj och korintkakor, smakade lite bubbel och drack kaffe med tretår. Packade upp paket med teer från Harrods, linneservetter och en citrongul symaskin! De sista gästerna gick hem vid nio, när fikat bytts ut mot öl och chips.

På söndagen var mina föräldrar trötta och jag tog tag i disken. Det är mycket att handdiska när man haft kafferep med finporslinet. Vi åt överblivna smörgåsar, dammsög kaksmulor och begav oss till köpcentret för att byta väskan jag fått i present till en i mindre storlek. Det blev en rosa/sandfärgad. Som en smällkaramell. På kvällen tittade vi på TV, vilket nästan känns exotiskt för mig, struntade i att gå ut och lagade ugnsgratinerad falukorv med mos till middag.

Och idag, på den lediga dag som råkat uppstå mellan mina kurser, sov jag till lunchtid och vaknade med en kelsjuk katt på täcket. Snart, snart ska jag börja titta på länkarna med kurslitteratur som min lärare lagt upp vår kurssida. Men jag väntar nog en stund till. 

Tänk, så fint livet kan vara. Tack och bock.

H

Jul, nyår och allt däremellan

Hej på er, allihop. Hur har ni det? Har ni snö och kyla, regn och rusk? Värme? 

Inre eller yttre sådan? Har ni landat i insikten om att det står -23 på datumstämpeln

på alla mjölkpaket? Sådant brukar ta ett tag. Omställningar, ni vet.

Jag tänkte visa några bilder och berätta om några stunder från jul- och nyårshelgerna. 

Allt gick så fort, så fort den här gången, tycker jag, och det gör nästan lite ont 

att blicka tillbaka. Samtidigt har jag en inre längtan efter ljuset och 

den tidiga våren - en längtan som jag aldrig brukar känna men som jag 

faktiskt välkomnar i år. Kanske håller jag på att utvecklas till en sån där 

soldyrkande sommartjej (Högst osannolikt, reds anm.).

Min jul var lugn, liten, fin och stilla. Det rådde sjukstuga i det 
Almgrenska hemmet så helgen tillbringades hemma, med en skara på fyra 
personer samt två katter. Vi åt vår traditionsenliga grötfrukost, tog en 
frostig promenad, såg på Albert och Herberts julkalender, 
lagade grönkålspaj och trillade köttbullar, fikade, grät en skvätt (jag), 
såg på Kalle, delade ut några klappar, såg på ännu mer på TV och 
sov sedan sött. Alldeles lagom.

Dagarna efter jul gick i samma, makliga takt. Jag stannade hemma hos familjen;

åt rester från julbordet, såg På spåret, sov ganska mycket 

och läste julklappsböcker. På annandagen kom fina Alice och hälsade på 
och jag gjorde en slags saffransostkaka till oss.

Redan den 27:e dök jag in i vardagslivet igen och åkte ner till Malmö 

för att gå på dagvården. Går hon fortfarande i behandling? tänker ni. 

Ja, det gör jag. Och det är kämpigt och tröttsamt men också välbehövligt.

Jag måste framåt och vägrar nöja mig med att låta ätstörningen sitta kvar 

i huvudet längre. Det måste vara nog nu. Alltså fortsätter jag gå på 

föreläsningar, registrera mina måltider, ha terapisamtal och utmana mig 

med diverse exponeringar (som att äta McDonalds flera dagar i sträck, 

fika mycket och tacka ja istället för nej till oväntade erbjudanden.

Den 28:onde reste jag återigen norrut för att gå på släktens årliga julkalas.

Och det var verkligen så trevligt. Kanske har jag nu nått den ålder 

där jag är vuxen nog att få ta del av äldre släktingarnas samtal och 

gemenskap utan att uteslutas ur någonting. Samtidigt är jag de små 

barnens yngsta, vuxna släkting, och blir därmed utsedd till lekkamrat

och barnvakt. Väldigt mysigt. Och! Inte heller maten kändes jobbig i år. 

Bra va.

På fredagens eftermiddag, dagen innan nyårsafton, kom min vän Vanessa 

och hälsade på mig i Malmö. Det var väldigt fint, det med. Jag visade henne

mitt universitet och därefter åt vi en finfin lunch på Ruths mitt i stan. 

Ruths är litegrann som en blandning mellan en fransk bistro, en kantin, 

en amerikansk deli och ett hippt ställe i Köpenhamn. Liv, rörelse, vackra 

lokaler och oerhört vällagad mat. Vi år krabbtarte med endivesallad och 

suuuurt surdegsbröd. Sedan gick vi på stan och avslutade med 

en fika på ett stökigt St: Jakobs. Jag köpte ingenting men Vanessa 

fyndade både sina favoritsnabbnudlar och en semla att ta med sig hem.

I lördags var det ju nyårsafton. 

Jag vaknade sent och pysslade lite hemma i lägenheten. 

Förra årets nyårsafton tillbringade jag på sjukhus, men i år kunde jag äntligen

fira precis som jag önskade: Hemma, med matlagning, reflektion och 

framåtblickar, frågesport, Abba på stereon, gnistrande tomtebloss - och Emma. 

Ja, vi tillbringade eftermiddagen och kvällen tillsammans och det var 

ett helt perfekt avslut på året, tycker jag. Så vill jag fira alla mina nyårsaftnar. 

En mer detaljerad redovisning av nyårshelgen kommer här:

När mörkret lagt sig - det vill säga strax efter kl 16 - hämtade jag Emma 

vid bussen. Vi installerade oss hemma hos mig, satte på stereon och 

sippade på en Gin och Tonic med granatäpple. Jag tog fram papper och pennor

- och så plitade vi ner våra önskningar och förhoppningar om det nya året. 

Klyschigt men trevligt.

Sedan började vi förbereda maten. Emma, som är en eminent husmor 

(och hade en fantastisk tröja på sig), hade förberett en deg och fyllning 

till polska pierogi på förhand, så det var bara att sätta igång med att kavla

ut och vika ihop. De små, gulliga knytena kokades och stektes tillsammans med 

lök och smör, och serverades tillsammans med gräddfil och surkål. 

Det var så. Gott.

Jag diskade och placerade min vän på soffan. 

Sedan tävlade vi mot varandra i några quiz om året som gått. 

Jag tror att Emma vann samtliga. Och sen, då? Jo, i min research kring det 

historiska nyårsfirandet i Norden hade jag läst om nyårslyckor. 

Alltså: Traditionen att smälta tenn och hälla det i kallt vatten, för att sedan se 

vilka former som uppstår när tennet stelnar. 

Ett hjärta kan betyda kärlek, små klumpar kan tyda på god ekonomi och så vidare. 

Eftersom tenn både är lite hälsofarligt och svårt att få tag på så smälte vi socker. 

Det gick ganska bra och det började bara brinna litegrann. 

Resultatet: Emma kommer få relationsproblem men också styrka och pengar. 

Jag kommer stöta på många kanelbullar, träd samt behöva ta det lugnt

(En av klumparna liknade en sköldpadda).

Klockan närmade sig nollnoll. Vi satte på Nyårsfirandet från Skansen på TV:n, 

hällde upp Champis och tände varsitt tomtebloss. 

Så slog det om till januari och fyrverkerierna fyllde himlen utanför fönstret. Skål!

Årets allra första måltid blev något vi aldrig lagat eller ätit förut; 

Lemon posset, med små (halvt brända) shortbreads och lakritssalt. 

Ganska gott, och väldigt lätt att ordna fram. Därefter gick vi och lade oss.

Följande morgon gick i lugnet och stillhetens tecken. 

Vi kokade kaffe, provade att baka engelska crumpets, skar upp den saftigaste

av apelsiner och klyftade ett äpple. Att äta ett äpple på nyårsdagen ska 

tydligen försäkra att man håller sig kry året ut. Så varför chansa. 

Jag följde min vän till stationen inne i stan, slog på en podcast och 

tog en skön promenad i stadsparken. Inte för att det lurade någon ångest i 

kroppen som behövde promeneras bort, utan för att jag tyckte det var skönt. 

Skönt va.

Det var den jul- och nyårsveckan det. Och ni, hur hade ni det?

Kramar,

H