Kanelbullar, terapi, kaos och fina stunder

Så var det återigen höst, på riktigt. Under vecka 40 hände något med luften här i Skåne, och plötsligt var det inte längre hållbart att vandra omkring med sommarjacka och Converse. Jag har tagit fram mössa och kängor ur garderoben och drar in den kyligt krispiga luften så djupt jag kan när jag tar mig till Malmö om morgnarna. Absorberar den nya årstiden.

Den här veckan har varit tuff. Jag har påbörjat en KBT-behandling, och det har varit svårare än jag föreställt mig. Mycket, mycket energi går åt till att ställa om hjärnans invanda tankar och beteenden. Ja, jag har varit trött - men också hoppfull. Vet att det kommer ge med sig.

Jag fyllde min vecka med så mycket fina grejer som jag orkade. Till exempel: Att vandra gatan ner, smita ner för trappen in till Bageri Leve, bli helt tagen av alla vackra skapelser och sedan köpa med sig de allra saftigaste av kanelbullar i en papperspåse som snabbt blev fläckig av flott och socker. Gott var det.

En annan dag - närmare bestämt på kanelbullens egen dag - pluggade jag först inne på stadsbiblioteket. Jag har typografi och tidningsskapande i skolan nu. Utanför de stora glaspartierna till fönster virvlade löven och popplarnas grenar i takt med blåsten. 

På eftermiddagen träffade jag Carro inne på Ruths och åt varsin amerikansk kanelbulle med croissantdeg och apelsinzest. Ruths bageri har en Michelinstjärna - så ni förstår att den där bullen var god. Och stunden var fin. Och Carro är fin.

För övrigt har jag ätit en massa mellanmål. 

I tisdags kväll var det October third och det betydde Mean Girls på Biograf Spegeln i Malmö! Jag, Julia, Tove och Madde hade bokat biljetter redan i somras. Nu var det plötsligt dags, och det var en härlig kväll. Oj, vad den där filmen är både briljant och smart och alltihop. Och det var minst sagt en härlig stämning inne i biosalongen. Innan bion åt vi Ramen på restaurang och pratade om att vara vuxen, romarriket och auror. 

<3.

Vid vissa tillfällen, som när solen spruckit genom molntäcket, när jag genomfört min delredovisning, när jag haft energi i kroppen - då har allt känts klart och varmt inombords.

Men jag har också sovit ganska dåligt, oroat mig mycket och känt en del sorg den här veckan. Högt och lågt, det vill säga. 

Sånt som tröstar bra - eller i alla fall skapar goda förutsättningar för att mota bort lite av det svåra- är att plocka på sig lena kastanjer och stoppa jackfickorna fulla. En annan sak som gör gott är att träffa Madde en morgon mitt i vardagen och äta sconesfrukost på café. Prata. Båda sakerna gjorde jag i fredags. 

Nu i lördags jobbade jag i några få timmar. Det var roligt, höll tankarna i schack och fick mig att återigen tacka gudarna för att jag lyckats få en sådan fin anställning. Jag slutade klockan 16, stegade ut på Lunds gator och fick sällskap av min kära, fina mamma. Mamma. Herregud, vad bra mammor är. Med henne vid min sida kunde jag tillbringa en eftermiddag på café, en kväll hemma i lägenheten, en söndag på utflykt (marknad, lanthandel och höstpromenad!) och äta flera, goda måltider med en avsevärt mycket mindre mängd ångest än vad en ensamhelg hade givit mig. Och ibland behöver man få dela sina laster med någon för att orka med alla laster som ändå kommer komma förr eller senare. Vila lite i en slags trygghet, om än så bara för en helg.

Jag ser fram emot att min alldeles egna trygghet -  en självklar trygghet i mig själv - ska återvända. Den kommer, i sinom tid.

Nu: Vecka 41, en massa plugg, säkert mycket ångest men utav goda anledningar. Heja mig - och alla er där ute. Fan vad vi kämpar.

 Kram, H

Precis så här

Jag vill berätta för er om förra helgen, helgen mitt emellan vinter och sommar, då solen kom till Skåne. Ljuset var bländande och skarpt mot en molnfri himmel och jag packade min nya ryggsäck med mousserande äppelmust, muggar i färgglad plast, picknickmat, Muminkex och ett par solglasögon. Jag promenerade genom Lunds stadspark, där kastanjerna nyss sprängt illgröna blad ur sina knoppar, och tog tåget till Malmö. Jag mötte ett gäng av mina vänner - mina fina, fantastiska, snälla och kloka vänner - vid Alfons Åbergs staty i ett hörn av centralstationen. Det var vi, lekande barn och helgfirare påväg mot Köpenhamn och Stockholm och Åre och Gud vet vart. Men vi, mitt lilla gäng och jag, skulle bege oss på utflykt. Födelsedagsfirande på vift. Jag lotsade oss fram längst kanalen, knäppte en gruppbild framför körsbärsträden och förklarade sedan att jag bokat oss en båttur. En båttur i kanalen! Tänk att man kan göra sådana roliga saker mitt inne i stan.

Mina vänner blev glada över överraskningen och jag blev glad över deras glädje. Under en timmes tid gled vi fram över Öresunds tångdoftande vatten, lyssnade på båtlåtar, sippade must och kände oss nog ganska lyckliga. Jag fick styra skutan, och det blev första gången i livet jag kört båt. Man får inte sluta göra nya saker bara för att man lämnat barndomen bakom sig. 

Efter båtturen tog jag med mina vänner till Slottsparken. Prunkande odlingar, ett hav av människor på filtar i gröngräset, en och annan möhippa och många vårrusiga hundar. Vi valde en plats i halvskugga och njöt av värmen, stunden och livet med tunnbrödsrullar och skitsnack. Jag fick öppna presenter och mina vänner fick i uppgift att rita varsin bild från dagen. Medan de ritade fick jag i uppgift att dela med mig av livsråd. “Var snäll”, var det första jag kom på. Kanske det viktigaste.

När vi kände oss mätta och möra vandrade vi vidare in mot centrum, över broar och genom kullerstensgränder, och överallt möttes vi av människor med hopp i blicken och skratt i bröstet. Äntligen vår.

Vi drack kaffe. Vi åkte den långsamma 130:an hem till mig. Vi tvättade av oss svett och stadssmuts och lyssnade på fransk jazz från min rosa högtalare. Jag öppnade fönstren och släppte in brisen, mina vänner slog sig ner runt om i lägenheten och jag serverade dem vitt vin. Vi gjorde gnuggis-tatueringar som jag fått från jobbet, pratade om kändispar och framtiden och sommaren och om både högt och lågt. Sedan smet jag in i köket, förberedde två pajer med vårigt krispiga grönsaker, getost i smörpapper, färsk basilika, smuliga kex och stark, syrlig vinägrett till salladen. En efter en kom mina vänner in och hjälpte till med maten så gott det gick: På två kvadratmeter kök är det svårt att delegera uppgifter till fler än en kock - men jag njöt minst lika mycket av att få dem att känna sig delaktiga som att stå där själv, lyssna till deras skratt och tjatter från vardagsrummet och tänka “Det är precis så här jag vill att livet ska vara.” 

Solen dalade sakta över horisonten. Himlen blev disigt rosa, som färgad av en slatt jordgubbsmjölk. Utanför fönstret sjöng kolstrastarna sina kvällssånger och inne hos mig skrapade gafflar mot porslin och stolsben mot parkett. Vi åt, vi reste oss och tog mer mat från spisen, vi fick allt mer otydliga konturer i dunklet och till slut fick jag tända värmeljus för att inte mörkret skulle ta över. Kaffe till de flesta men te till Emma. Chokladtryfflar på ett fat, vispad grädde och hallonkompott till det. Jag fick mecka en stund men till slut fick jag igång projektorn som jag lånat från skolan, mina vänner bredde ut sig på golvet framför soffan och alltihop avslutades med den finaste filmen jag vet: Amélie från Montmartre. Kärleksklyschor, öronbedövande vacker franska och en alldeles underbart underlig story. 

Mina vänner lämnade lägenheten när tröttheten gjorde sitt intåg, jag kramade dem alla hejdå, tackade dem för att de kommit och diskade sedan glas och kastruller till klockan två på natten. Dagen efter vaknade jag upp och kände mig… hel. Hel, fylld till bredden och vrålrik på kärlek. Jag har fyllt 25 och jag må känna en släng av åldersnoja, men ifall 25 innebär att man kan fira vuxenlivet med personer som är så fina och som gör det där vuxenlivet så fint, då vill jag mer än gärna vara med.

Kram till er alla,

H

Good enough

Det är januari. Man harvar på. Trots att alla de behov som behöver uppfyllas för att vi människor ska må bra inte alls uppfylls just nu, så fortsätter vi streta. Vi får inget solljus på vår hud, och vi virar in våra pälslösa, hopplöst kalla kroppar i lager av tyg och ull. Luften är torr och får oss att köpa dyra hudkrämer - det, eller ständigt nariga händer. Vi är trötta, men våra scheman rymmer ingen vinterdvala. Mörkret faller strax efter 15 men vi tänder våra ledlampor och förlänger dygnet på konstgjort vis. Det är ju så vi gör. 

 

Inte alltför långt bort rasar ett förödande krig som pågått i elva månader nu. Ett krig som föregicks av ett hot som ingen riktigt trodde på. Så kan man väl inte göra - starta ett krig hur som helst, i moderna tider som dessa. Han kommer aldrig få igenom den idén. Så sa man - men ändå pågår det. Trots det orimliga, ologiska och fullständigt världsfrånvända i faktumet att krig existerar, så existerar dem. Och hopplösheten i det är så jäkla svår. Ändå är det enda man kan göra, just att hoppas.

I min matbutik kostar ett paket Bregott 70 kronor. Plötsligt slås allt det jag vet om mat, priser och överlevnad omkull. Är det billigt att äta nudlar, eller borde jag köpa ris? Brödmat är bra - det har man överlevt på i alla kristider. Men, oj, nej, nähä. Inte heller brödet kostar som det brukar. Ett paket havregryn? Jo, det får följa med hem - det är ju på extrapris. Jag tar sjuan hem och fasar inför Skånetrafikens prishöjningar. Tänker på hur mörkt det är där hemma nu, när jag bara vågar låta en ljuskälla i taget lysa. Jag kånkar mina kassar över slaskiga vägar och leriga gräsmattor, får in vatten i kängorna och känner fingrarna stelna alltmer ju längre ner i väskan jag får gräva för att hitta nycklarna Jag ser dem inte - för också gatubelysningen ovanför mig går på sparlåga. 

Är det så deppigt som det låter? Är januari hemskt eller inbillar vi oss mest? Kanske behöver det ena inte utesluta det andra. Jag tror att det är naivt att låtsas som att genomsnittssvensken mår precis lika bra nu som i juni-juli-augusti. Vinterdepressioner är inte fake news. Kanske måste vi snarare lära oss erkänna för varandra att jo, just nu är det skit - men vi vet ju att det kommer bli bättre sen, snart. Kanske kan det kännas lite skönt att slippa sträva efter total lycka och utomordentligt mående just nu, och istället vila i vetskapen om att det är okej att ta tag i det där först om några månader. Kanske mår vi faktiskt bara sämre av att lägga den energi som finns kvar i våra depåer på att försöka göra allt det grå till regnbågsfärgat skimmer. Kanske räcker det med en svag nyans citrongult, blekrosa eller duvblått. Kanske får det lov att vara good enough.

 Kramar, H 

Svenska veckan

 Hej alla fans.

Jag sitter hemma i min lägenhet och försöker styra upp saker och ting. Jag har packat upp väskor, städat av hyllplanen i kylen, funderat över matplaneringar och pengar och försökt strukturera upp studierna som börjat igen. Gulp. Men också: Så oerhört skönt. Sommaren är inte min tid, och septembers ankomst är mig verkligen inte emot. En ny tid, en passage över till vitt morgonljus och dimma över stadens kullerstenar, frukttyngda trädgrenar och dunkla kvällar är allt jag vill ha. Mer om allt det där nya snart - först vill jag visa er hur min senaste tid har sett ut. Jag har, av utan någon som helst intention, haft en ganska... svensk vecka. 

Min fina Alice har flyttat ner till min stad! Tänk, vad livet kan vara fint va. Hux flux är jag inte längre den som bor långt ifrån alla mina vänner. Alla mina vänner flyttar närmare mig :) Hur som helst: Alice kom till stan, och jag följde med henne till världens mysigaste butik för att krama elefanter, kolla på hyllor och äta vegoköttbullar med mos och lingon. Gratis, till och med. En mycket bra söndag.

Vädret har varit fint och jag har tillbringat många eftermiddagar med att ta tillvara på solen, promenera runt i min stad och njuta av naturen. Det känns som ett relativt svenskt beteende det med, tycker jag. Och ja, jag njuter verkligen, när jag går omkring i Botaniska trädgården, Stadsparken och på universitetsområdet. Både av naturen och av att jag slipper vara med i alla nollningar och insparksjippon som Lundastudenterna ägnar sig åt överallt i staden just nu. 

Min inre snålsvensk har vaknat till liv, nu när ett paket smör plötsligt kostar 65 kronor och en gurka 29. Jag har gått med i diverse kundklubbar, laddat ner ett antal matbutikers appar, läst reklamblad och letat efter varor med nedsatta priser på hyllorna. Och även fast jag egentligen inte behöver köpa sådär värst mycket (Jag lever i ett ensamhushåll) så tycker jag att jag lyckats ganska bra den här veckan. Ovan ser ni innehållet i en stor påse med "sämre" frukt och grönt för 25 riksdaler. Och idag fick jag en gratis smoothie. Oj, vad spännande det kan vara att leva vuxenliv.

Jag har fikat. Jag tog med Alice till Broder Jakobs, som har världens godaste surdegsbröd och bullar. Just den här eftermiddagen var dagen då alla internationella utbytesstudenter anlände till Lund, och eftersom de alla verkade vara sugna på Swedish Fika så var utbudet rätt skralt. Men. Alice fick sin wienersnäcka och jag min croissant. Det var, ärligt talat, en rätt utmanande fika. Jag vet inte varför - ibland slår ätstörningen till utan förvarning - men jag klarade av att putta bort tankarna. Bara det är en bragd i sig. Dessutom var croissanten mycket, mycket god, så allt som allt blev fikastunden lyckad. Ovan ser ni även ett stycke chokladboll med mjölk, vilket jag fikar på mer eller mindre varje dag efter lunch på behandlingen. Finns det något svenskare än ett glas mellanmjölk och en chokladboll i ett lunchrum? Nä, trodde väl det.

En ganska fantastisk sak som hänt i mitt liv är att jag gått på surströmmingsskiva! Sedan några år tillbaka strävar jag efter att lägga in nya upplevelser - sådant jag aldrig gjort förut - i vardagen då och då. Därmed tackade jag glatt ja till Emma, när hon bjöd mig hem till hennes familj och till surströmmingsskiva i trädgården. Det hela var... intressant. Emma var en eminent värdinna, hennes quiz var kul (och jag vann!), familjen härlig och trygg och kvällen en av de finaste jag haft i år. Maten, det vill säga tunnbrödet, pajerna, gräddfilen och löken, var smaklig. Själva huvudråvaran, däremot, skulle jag inte vilja kalla mat. Surströmming är en kulturupplevelse. Man provar på, man accepterar de smått underliga sederna, man förlitar sig på sin inre ursvensk och hoppas kunna njuta fullt ut. Och trots att mina bordsgrannar högg in med god aptit och att jag verkligen ville älska den där fermenterade fiskfilén på min tallrik, så gick det bara inte. 0 av 10 stjärnor i smakbetyg, får den av mig. Men 10 av 10 i nöjesbetyg!

Jag har tillbringat en helg i Göteborg. I Göteborg föddes min pappa, finns mina kusiner och andra släktingar, har jag bott och pluggat och tillbringat många sommarlov i. Den här gången var syftet att gå på en av Håkans konserter på Ullevi, vilket bokades redan 2020. Det var inte min första konsert med Håkan, och inte heller med Håkan på just Ullevi, men likväl var det hela helt otroligt. Verkligen. Toppenväder, fantastisk stämning i hela staden, en symfoniorkester på scen, Miriam Bryant, Greta Thunberg, sjömanskostymer, fyrverkerier och allmän lycka i hjärtat på 70 000 personer. Ja, hörni. Jag är inte en konsertperson, och kan tycka att det är rätt besvärligt att stå i ett hav av människor i flera timmar, men är det något jag kan rekommendera så är det att se Håkan Hellström live. Gör det, ifall ni får chansen.

Göteborgshelgen innehöll även diverse, typiskt svenska och ganska härliga företeelser; Vi åt räksmörgåsar (på samma uteservering som Oskar Linnros. Tänk va.), åt köttbullar med mos (mitt emot uteserveringen där vi ätit räksmörgåsar dagen innan), köpte korv med bröd mitt i natten, diskuterade vädret och åkte kollektivt. 

Och nu sitter jag här, vid ett fönsterbord inne på Malmös vackra stadsbibliotek, lyssnar på svensk jazz och tänker på hur skönt det är, ändå, att vardagen återvänt.  

Ha det fint, hörni.

Kram, H