Vårandning

En ihållande, ettrig och illasinnad inflammation sträcker sig mellan höger tinning och insida skulderblad. Axeln ömmar och nackfästet svullnar i takt med att dagen förflyter. År av tunga ryggsäckar, studier och tågpendling har gjort sitt. Jag vaknar på morgonen med en lätt molande värk över bakhuvudet, sväljer någon Ipren och lever på fram tills eftermiddagen. Då har det börjat dunka. "Sträcka på sig, massera ut – och vänta på att det läker. Det är allt man kan göra åt kapphinneinflammation." Så säger fysioterapeuten, och undrar om jag kan tänka mig att öva på djupandning lite oftare. Sänka de spända axlarna, försöka döva de snurrande tankarna och ja – andas. Lättare sagt än gjort. Plötsligt har ännu en vecka passerat och terapeuten undrar hur det har gått. "Jag har inte riktigt hunnit.... andas, alltså", medger jag och inser i samma stund att det låter helt orimligt. Att ägna några sekunder av min dag åt att medvetet låta axlarna sjunka. Varför är det så svårt? 

Men så kom våren. Och jag tvingades, på något vis, stanna upp. För när havet av vitsippor plötsligt är obegripligt vackert och trädkronorna exploderar av klorofyll, när koltrastarna sjunger i skymningstimman och sömndruckna humlor tumlar runt bland pistillerna, då måste jag stå alldeles stilla. Jag tillbringar mina dagar i Malmö City och drar kanske omedvetet axlarna närmare öronen när jag skyndar över övergångsställen och parerar strömmar av cyklister och busstrafik. Människovimmel, brus och ständig rörelse. När helgen sedan kommer slipper jag pendla till storstaden. Slipper det där bruset. När jag istället får tillfälle att promenera de få metrarna från mammas och pappas hus, genom villakvarteret och bort till den lilla skogsdungen där våren finns – då sjunker faktiskt axlarna för en stund. Det är så banalt. Men jag andas.

Sånt jag tänker på (mest färgen gul).

 Hej alla vänner. Ni som läser, trots min radiotystnad.

Man kan väl säga att jag själv befinner mig i en slags radiotystnad just nu. Jag är avskärmad från omvärlden och försöker också att aktivt avskärma mig lite, för att inte känna för stor panik kring allt som sker på platser där jag inte befinner mig. Utanför mitt fönster skiner solen mot en husvägg som jag längtar efter att få sätta mig mot. Jag har hört att snödropparna skjutit upp ur lövtäcket; att tjälen släppt sitt tag om jorden. Jag vill uppleva det där, vill vara med när våren vaknar. Men. Att stänga av Instagram på julafton, ni vet? Lite på det sättet måste jag agera just nu. För att inte drabbas av inre oro över allt jag missar.

Våren kommer, och även om jag inte riktigt kan vara i den just nu så försöker jag lugna mig med att den bara är i sin linda. Våren kommer, och den kommer växa sig större och starkare och bredare och snällare och varmare. Den kommer. Ovh även om min vår ännu är oviss så vet jag att jag kommer må bättre, kommer få vara med om fina saker, kommer fylla 28 (hu), fira påsk och flytta tillbaka till min lägenhet. Det kommer bli bra. Sen. Snart.

I stunder av svaghet, när disciplinen sviker, hamnar jag ändå i den där appen. Att fota och skriva, kika på mina vänner och de jag knappt känner - det är ju sånt jag tycker om. Fina bilder och vackra motiv. Färg, när min egen vardag bokstavligen mest är grå. Och i sådana stunder sparar jag ner, skriver upp och påminner mig själv om det jag skulle vilja göra, skapa och kanske äga. När det, lite senare i vår, blir sådär bra som jag ska se till att det blir.

Jag tänker på ramslök. Att den snart kryper fram i gläntan bakom vårt stadsbibliotek. Och vid slottet i Torup, har jag hört. Att det doftar fränt av vitlök när man närmar sig, och att det egentligen inte är den godaste råvaran men att maten i alla fall blir pigg, grön och pigg. Och Emma är så bra på att laga vacker mat med just ramslök. Jag tänker på att jag vill sy. Att jag vill baka Hot Cross Buns (eller köpa med mig från Bagaren och Bonden). Rosta dem skivade i tu, bre smör på. Jag tänker på att jag vill måla vackra, personliga påskägg med familjemedlemmarnas namn på, som man kan återanvända år efter år. Jag tänker på fina pyssel jag vill göra, när tid finns. Jag tänker på en yogamatta med mjuk lammull som ser ut att passa en stel kropp som min. Jag tänker på ost. Jag är så sugen på ost som smakar ost. Och jag vill aldrig aldrig igen känna mig oförtjänt av att ha en ost i kylskåpet.

 

Jag tänker väldigt, väldigt mycket på färgen gul. Att jag vill måla något gult. Och när jag nu ska flytta tillbaka in i min etta i södra Lund efter Valborg så har jag ju faktiskt möjlighet att måla något, just, gult. Kanske hade min kokvrå passat i en citrongul nyans, såsom vi hade det hemma i köket i huset där jag växte upp. Jag tänker på vårskor, gärna i rosa, brunt eller rött. Jag tänker på att jag ska göra en ny tatuering när allt det här pissiga är över och jag tänker som vanligt på taxar. Jag tänker på en klänning som kanske skulle passa på det bröllop jag blivit bjuden till i maj, och jag tänker på att jag så gärna hade velat äta våfflor på min födelsedag (dagen innan våffeldagen). Jag tänker på en utställning i Bjuvs konsthall som jag vill besöka med mamma. Jag tänker på att jag kanske snart får besöka en stuga tillsammans med mina vänner och att vi ska tillbringa en helg med böcker, skog, hav och korvgrillning. Hoppas.

Jag tänker vidare på min lägenhet – eller kanske blir det en ny. Jag har en bevakning på lägenheter vid St:Knut i Malmö på Hemnet, och där dök denna upp idag. Fantastisk. En sådan lägenhet hade jag trivts i. Och återigen: färgen gult. Jag tänker på pannkakor; att jag vill steka pannkakor på gjutjärnslägg där i min lägenhet, och jag tänker på gula perstorpsbord och gul ost och gul marmelad. Jag påminner mig om Emma Hambergs livsglädje och låter hennes förmåga att njuta påminna mig om att det är så jag vill leva. Och på bilden ovan sitter hon dessutom i en sån där vacker rottingstol som jag någon gång vill hitta på loppis. Jag tänker på lampan ovanför matsalsbordet som hänger i Astrid Lindgrens lägenhet. Kanske kan jag sy en liknande själv? Och jag tänker på porträttet av Astrid med fredsduvan, som hänger ovanför sängen i hennes hem. Fotot togs på hennes 80-årsdag. Det porträttet hade jag också velat hänga ovanför min egen säng. Det hade nog känts tryggt, tror jag.

Ja. Lite sådant rör sig i mitt huvud, tillsammans med allt det svåra. Att skriva det här inlägget, att unna mig att se på fina bilder och skriva några rader om sånt som kanske egentligen mest handlar om dagdrömmeri, var en utmaning i sig. Men. Jag försöker påminna mig om att jag är värd att fly det svåra, att drömma litegrann. Kanske är det grunden till KBT i livslust.

Gula kramar,

Hanna

Den första helgen i maj

Hej på er.

Jag ville passa på att kika in här medan lusten finns och inget annat kommit i vägen. Får man skrivlust är det lika bra att ta tag i den innan den flyr sin väg.

Det har varit helg. För första gången på länge har jag lyckats ha en helg, en helt vanlig helg, utan en ständig känsla av stress över att utnyttja varje ledig minut till att skriva på examensuppsatsen. Den lämnades in på Valborg och under helgen hade jag ännu inte fått någon feedback – och kunde därmed inte heller "fixa" något. Jag måste fortfarande öva på att inte få ångest av att känna mig onyttig; att försöka tillåta mig att sova ut och ta det lugnt. Det är svårt. Men en bra grej att bemästra.

På fredagen gick jag i terapi för första gången på några veckor (på gund av examensarbetet). Jag var nervös. Kände inte att jag hade gjort så mycket framsteg sedan den senaste sessionen. Men. Min terapeut var nöjd med mig och sade grattis grattis för att ha lämnat in uppsatsen. Jag grät en skätt, av lättnad kanske, och försökte känna mig...bra. 

Sedan åkte jag hem till Lund och jobbade några timmar i butiken. Jag jobbar här. Efter jobbet mötte min J upp mig vid Domkyrkan, vi köpte med oss chicken cashew och grön curry och åt hemma. Sen såg vi Låt den rätte komma in men Jakob tyckte nog att den var för brutal. Jag håller väl med. Men den ska man ha sett. 

På lördagsmorgonen sov vi länge. Jag bakade ett surdegsbröd som blev väldigt fint men väldigt kompakt. Hmm. Varför blev det så? Limpan fick åka i soporna till slut och jag kände mig lite misslyckad. Hjälp mig, surdegsguden. Giv mig styrka.

På kvällen hände en så fin grej. Jag cyklade genom ösregnet - det första på lång, lång tid här i Skåne - och träffade Emma på Kulturmejeriet. Middag från barmenyn; mjukt sesambröd, paprikaröra och rosa pickles. Sedan: Två timmars konsert med Ellen Sundström och Ellinor Brolin. Kjell Höglunds texter till tonerna av akustisk gitarr och synth. En lycklig publik i alla möjliga åldrar som tillsammans skrålar 

Jag har haft samma känsla förut

Det är inte första gången

Just när tåget lämnar perrongen.

Det var kanske den bästa konserten jag någonsin varit på. Och jag blev så sugen på att skriva, skapa, känna.

Söndagen var rätt grå. Regndis och kyliga vindar. Men det gjorde ingenting. Jag sov ut, ännu en gång. Kanske är kroppen trött efter de många månaderna av en ständigt pockande inre stress. Jakob gjorde french toast till oss och vi åt dem tillsammans med hallonsylt och svart kaffe. Sedan cyklade vi de få kilomterna hem till min lägenhet; lägenheten som jag älskar men som mest står tom och som jag vill försöka hyra ut. Vi tittade igenom mina ägodelar; kan den där stolen få plats? Ska de där tavlorna följa med? Ja, vi pratar om att flytta ihop. Knäppt, men fint, det med.

Resten av söndagen innehöll en liten, liten ekorre som satt i trädet utanför Jakobs köksfönster, en promenad genom hägg och nyutslagen syrén, en god paj till middag och en partiledardebatt som jag inte förstod så mycket av. Men mest: vila. Och jag försökte intala mig att det är okej att vila när det är helg. 

När jag skriver det här har jag precis fått reda på att uppsatsen är bra nog att presentera inför examinatorn. Efter måndag morgon nästa vecka är allt klart. Helt helt klart. Gud.

Hur mår ni? Är maj snäll mot er?

Kram,

H

Huvudvärk & körsbärsblom

Jag lämnade in mitt examensarbete. 

Som ett ständigt, bråkigt orosmoln i magen, har det varit. De senaste veckorna har handlat

om vetenskapliga artiklar, att isolera mig från omvärldens brus, att stå ut ännu en timme eller två trots att nacken värker, en överhettad dator och avundsjuka på de som har tid att vara ute i våren. 

Men ja. På Valborgsmässoafton, ackompanjerat av ekot från de två, kanske tre fester som verkade pågå i andra lägenheter i mitt trapphus, lämnade jag slutligen in arbetet. 99 sidor. Ett hopp om att kanske, förhoppningsvis, få ta examen. Några veckor kvar bara.

Jag åt en risifrutti och öppnade fönstret ut mot gården. Doft av körsbärsblom och en brinnande brasa i stadsparken på andra sidan vägen. Mina ansträngda ögonlock började falla ihop men jag orkade till slut ta mig ut ur lägenheten och hem till min J. Månskärvan på himlen; smal, overklig, fantastisk. Några timmar senare: Kramar, filmjölk och skorpor mitt emot varandra vid köksbordet. Han: upprymd efter en valborgsfest och jag helt helt slutkörd. Dagen efter sov vi till 11:30 och tillbringade dagen i en solig och myllrande botanisk trädgård, tillsammans med Lunds hela arsenal av maj-firande studenter. 

Idag har jag huvudvärk, men jag tror den beror på all sol jag fick igår, så det är okej. Och körsbärsträdet utanför mitt fönster blommar ännu. Våren har väl bara börjat.

Kram,

H.

Fort fort fort

 

Allt går så fort nu. Inte har det väl undgått någon att tiden passerar fort i maj månad men varje år tycks man ändå förvånas över detta faktum. Sprängkraften i maj är beundransvärd och skrämmande på samma gång; knappt har jag hunnit vänja mig vid vårjacka och middag i solljus förrän syrenen prunkar och Lunds stadspark fylls med studenter. Plötsligt återstår två veckor av de två år i skolan som utgörs av vanliga kurser. Plötsligt befinner sig slutpresentationen för mina lärare, sommarschemat på mitt extrajobb och en höst med praktik på en riktig arbetsplats inte längre på mils avstånd. Plötsligt är livet återigen påväg mot något nytt.

Jag har mått dåligt under många somrar och trivs egentligen bäst under molniga skyar och avsaknad av hets kring semesterplaner och aktiviteter. Men just nu mår jag bra. Och den där hägrande sommaren känns inte lika hotfull som den gjort förr. Kanske är det åldern – kanske har jag vid 26 år uppfyllt kvoten för sommarångest och kan tillåtas lägga det där mörka bakom mig. Man kan ju hoppas. Jag kräver inte mycket, men att finna ro och lust i att världen är grön och vacker och känna mig lycklig snarare än ångestfylld över en ledig eftermiddag på en filt i stadsparken, det kan jag väl ändå få kräva. Och just nu känns det som en lovande förhoppning att ha. I can fix that.

Jag jobbar några timmar en solig Krist Himmelsfärd. Överallt i staden rör sig turister, äldre par i armkrok och flanörer med papperspåsar från Saluhallen. Jag köper bröd och smakar på ost i delibutiken bredvid vår och får grannrabatt av han bakom disken. Efter jobbet tar jag tåget norrut och landar hemma i huset där mamma finns, katter finns, barndomens köttfärspaj finns, dum-TV finns, ett soligt trädäck och samma gamla rutiner finns. En beständig procents trygghet i min annars ganska skiftande och icke ännu färdigstöpta vardag. 

Torsdag blir till fredag och jag och mamma ger oss ut i den skånska naturens prime time och vandrar. Vi hälsar på kor som fått komma ut på sitt grönbete, vi låter långa stunder av tystnad passera och slår oss ner för att fika högt uppe på en brant som stupar ner i Öresund. Vi får ont i lårmusklerna. När lördagskvällen kommer är familjen bortbjuden till min vän Alice och hennes familj; Eurovisionsfinalen är en tradition och även om själva innehållet i tävlingen är tveksamt är känslan av trevlighet, att få bli bortskämd med god mat och ligga på golvet framför en storbildskärm i flera timmar ganska fantastisk. Vänskap och traditioner; en sorts trygghet, de med.

Söndagen följer på lördagen. Jag åker återigen söderut, ned till själva Eurovisionstaden, men inte för att ta foto på ABBA-museet utan för att gå på bio. Jag och Emma går på frukostbio i Spegelns vackra Art décosalong och sörplar kaffe medan de franska skådespelarna på duken tillagar Pot au feu med sådan passion att det i den stunden inte kunde tänkas existera något mer heligt än just fransk kokkonst. Jag och Emma skiljs åt på Gustav Adolfs torg och jag återvänder till min lägenhet i påträngande sommarhetta; darrande asfalt och smältande glass i varje hörn av staden. Plötsligt är det återigen en söndag i maj som snart är till ända, snart ännu en ny vecka och snart något nytt som går alldeles för – eller kanske precis alldeles lagom – fort.

Ha det fint,

Kram H

Vår, nu.

Dagarna kommer och går. Liksom veckorna. Kylan håller ett stadigt tag kring Skåne längre än vanligt men plötsligt en dag hör jag ett bi brumma och känner doften av varm jord när jag kliver utanför dörren. Plötsligt slår det om till sommartid och det säljs påskmust på ICA. Plötsligt blir det vår.

Jag skriver en hemsk hemtenta och sedan ännu en. Fyra, tre, två och en gruppredovisning kvar och ja, med ens är kursen över. Nästa tar vid. Jag fyller 26 år men hade helst sluppit; Jag är liksom inte klar med 25 ännu. Allt går snabbt och jag försöker komma någonvart, vill någonstans, vill inte hamna efter. Jag jobbar på min portfolio sent om natten och skickar iväg mail med hopp om svar. Hopp om svar på...något.

Runt omkring mig skaffar vänner och gamla klasskompisar barn och hus, hund och fast anställning, sambo och kontorsplats. Mamma påminner mig om att sjukdomen tagit några år ifrån mig, att det inte är konstigt att jag inte är där alla anda är. Det viktigaste är att se till att de där åren inte blir fler.

Jag åker till skolan och åker hem några timmar senare. Tillbringar många timmar framför datorskärmen, skriver på diverse skoluppgifter, anmäler mig till höstens kurser, uppdaterar mailinkorgen flera gånger i timmen. Inga svar kommer. Till slut somnar jag i soffan och när jag vaknar igen har jag glömt varför svaren kändes så himla viktiga att få. 

Jag mår, på många sätt, bättre än i vintras. Avsevärt mycket bättre. Ändå smyger sig den där hopplösheten på ibland och gör hela mitt väsen matt och sorgfyllt. Jag tillbringar en söndag med ett ständigt gnagande av fel fel fel i maggropen, men kan inte klura ut vad det kommer ifrån. Och ibland räcker det ologiska i ens söndagsångest för att söndagsångesten ska bli än värre än vad den var från första början. Då måste man påminna sig om att snart är söndagen över och även om måndagen inte känns fantastisk så kommer hopplösheten inte vara konstant för all framtid. Kanske blir tisdagen bättre. Kanske är det på onsdag som det där miraklet sker.

Och på onsdagen anländer sommaren. Även om den endast stannar över en eftermiddag är den där; hägrar över stadskärnan och färgar Lundahimlen milt gul av dis och fukt. Överallt kryper liven ur sina hålor; studenter med vita mössor som tjuter lite för högt i Botaniska trädgården, magnoliaknoppar som brister mot de varmaste tegelväggarna, uteserveringarna som fylls redan på premiärdagen. Jag passerar allt liv, går hem till mig och ägnar min livskraft åt ännu en uppsats. Men jag absorberar det där livet, det gör jag. Och dagarna går. Och plötsligt en dag kanske ännu en vinter slår om till sommar och livet absorberar mig.

Kram,

H

Precis så här

Jag vill berätta för er om förra helgen, helgen mitt emellan vinter och sommar, då solen kom till Skåne. Ljuset var bländande och skarpt mot en molnfri himmel och jag packade min nya ryggsäck med mousserande äppelmust, muggar i färgglad plast, picknickmat, Muminkex och ett par solglasögon. Jag promenerade genom Lunds stadspark, där kastanjerna nyss sprängt illgröna blad ur sina knoppar, och tog tåget till Malmö. Jag mötte ett gäng av mina vänner - mina fina, fantastiska, snälla och kloka vänner - vid Alfons Åbergs staty i ett hörn av centralstationen. Det var vi, lekande barn och helgfirare påväg mot Köpenhamn och Stockholm och Åre och Gud vet vart. Men vi, mitt lilla gäng och jag, skulle bege oss på utflykt. Födelsedagsfirande på vift. Jag lotsade oss fram längst kanalen, knäppte en gruppbild framför körsbärsträden och förklarade sedan att jag bokat oss en båttur. En båttur i kanalen! Tänk att man kan göra sådana roliga saker mitt inne i stan.

Mina vänner blev glada över överraskningen och jag blev glad över deras glädje. Under en timmes tid gled vi fram över Öresunds tångdoftande vatten, lyssnade på båtlåtar, sippade must och kände oss nog ganska lyckliga. Jag fick styra skutan, och det blev första gången i livet jag kört båt. Man får inte sluta göra nya saker bara för att man lämnat barndomen bakom sig. 

Efter båtturen tog jag med mina vänner till Slottsparken. Prunkande odlingar, ett hav av människor på filtar i gröngräset, en och annan möhippa och många vårrusiga hundar. Vi valde en plats i halvskugga och njöt av värmen, stunden och livet med tunnbrödsrullar och skitsnack. Jag fick öppna presenter och mina vänner fick i uppgift att rita varsin bild från dagen. Medan de ritade fick jag i uppgift att dela med mig av livsråd. “Var snäll”, var det första jag kom på. Kanske det viktigaste.

När vi kände oss mätta och möra vandrade vi vidare in mot centrum, över broar och genom kullerstensgränder, och överallt möttes vi av människor med hopp i blicken och skratt i bröstet. Äntligen vår.

Vi drack kaffe. Vi åkte den långsamma 130:an hem till mig. Vi tvättade av oss svett och stadssmuts och lyssnade på fransk jazz från min rosa högtalare. Jag öppnade fönstren och släppte in brisen, mina vänner slog sig ner runt om i lägenheten och jag serverade dem vitt vin. Vi gjorde gnuggis-tatueringar som jag fått från jobbet, pratade om kändispar och framtiden och sommaren och om både högt och lågt. Sedan smet jag in i köket, förberedde två pajer med vårigt krispiga grönsaker, getost i smörpapper, färsk basilika, smuliga kex och stark, syrlig vinägrett till salladen. En efter en kom mina vänner in och hjälpte till med maten så gott det gick: På två kvadratmeter kök är det svårt att delegera uppgifter till fler än en kock - men jag njöt minst lika mycket av att få dem att känna sig delaktiga som att stå där själv, lyssna till deras skratt och tjatter från vardagsrummet och tänka “Det är precis så här jag vill att livet ska vara.” 

Solen dalade sakta över horisonten. Himlen blev disigt rosa, som färgad av en slatt jordgubbsmjölk. Utanför fönstret sjöng kolstrastarna sina kvällssånger och inne hos mig skrapade gafflar mot porslin och stolsben mot parkett. Vi åt, vi reste oss och tog mer mat från spisen, vi fick allt mer otydliga konturer i dunklet och till slut fick jag tända värmeljus för att inte mörkret skulle ta över. Kaffe till de flesta men te till Emma. Chokladtryfflar på ett fat, vispad grädde och hallonkompott till det. Jag fick mecka en stund men till slut fick jag igång projektorn som jag lånat från skolan, mina vänner bredde ut sig på golvet framför soffan och alltihop avslutades med den finaste filmen jag vet: Amélie från Montmartre. Kärleksklyschor, öronbedövande vacker franska och en alldeles underbart underlig story. 

Mina vänner lämnade lägenheten när tröttheten gjorde sitt intåg, jag kramade dem alla hejdå, tackade dem för att de kommit och diskade sedan glas och kastruller till klockan två på natten. Dagen efter vaknade jag upp och kände mig… hel. Hel, fylld till bredden och vrålrik på kärlek. Jag har fyllt 25 och jag må känna en släng av åldersnoja, men ifall 25 innebär att man kan fira vuxenlivet med personer som är så fina och som gör det där vuxenlivet så fint, då vill jag mer än gärna vara med.

Kram till er alla,

H

Ambivalens

Det blev vår. Den kom förra veckan. Jag både gläds och känner motstånd mot de vassa strålarna från solen; De fyller mig och mitt vardagsrum med värme men betonar samtidigt alla spår av vintern alltför tydligt. I ljuset syns smutsen på fönsterrutorna, dammtussarna på parketten och acneärren på mina kinder. Skarpt, tydligt, naket. I vårsolen hjälper inga förskönande filter. 

På samma sätt som jag känner ambivalens mot solens återkomst känner jag ambivalens mot jaget. Jag. En 25-åring - herregud - som lever och pluggar och jobbar och fantiserar om sånt som kanske är helt helt fel eller kanske helt rätt ändå. Jag, jag vet ingenting om någonting och ändå har jag fyllt 25. Borde det inte finnas gränser för vem som får lov att titulera sig vuxen? Jag tvivlar på att jag platsar. 

Ambivalensen drabbar även min ork och lust. Jag både vill massor och önskar att jag kunde strunta i allt. Känner både motivation och kämparglöd - och total matthet på samma gång. Jag är trött på att vara trött och blir trött på min egen trötthet. Visst tycker jag det ska få vara okej att låta livet rulla på low speed - men ibland oroar jag mig för hur hur de ska bli sen, när allt blir jobbigt på riktigt. Om jag är trött nu - hur ska jag någonsin orka när min tid måste divideras mellan mig och en sambo, mig och ett fast jobb, mig och en villa och trädgård - ja, mig och allt det där vuxna? Säg mig, hur?

Det här skulle bli en text om våren. Om att den kom förra veckan. Jag ville berätta om påskhelgen som tog med sig prunkande rabatter och lite billigare grönsaker i matbutikerna. Jag ville visa er bilder på en mamma i min soffa, på en syster vid mitt matbord, på fina hundar jag sett på stadens gator och på magnoliorna som börjat slå ut i Lundagård. Jag ville säga att jag är tacksam för att påsken är så kravlös men samtidigt så full av liv och hopp. Jag ville skriva om att det är roligt på jobbet och att jag snart klarat hela mitt första år på universitetet. Men. Ambivalensen kom på besök. Den drabbade min ork mycket svårt, timmen blev sen och jag började grubbla över sånt som en 25-åring grubblar över. 

Så ni får lov att hålla till godo med det som blev; Vårsol, smutsiga fönsterrutor, hopp, tvivel och vi får höras mer senare.

H