Första veckan i Stockholm

Söndagen den sjätte september satte jag klockan på 04:45 och begav mig mot Lund. Två stora resväskor med vakuumförpackade tillhörigheter. Mamma och pappa. Klockan 06:30 vinkade mina föräldrar av mig på Lund C och tåget rullade norrut. Jag reste till min nya hemvist för de kommande månaderna.

Efter några timmar på tåget släpade jag mitt bagage genom T-centralen, fick hjälp av en tunnelbanevakt att hitta rätt hiss och tog tuben till Mariatorget på Söder. Där sken solen – och en liten valp hälsade mig välkommen. Jag har haft turen att hitta ett boende hos en gullig tjej med en femmånaders King Charles Cavalier och han är verkligen underbar.

Huset där jag bor. Min nya utsikt. 

Hela söndagen kändes lite som en filmscen. Sensommarvärme, ett brusande Södermalm fullt av människor och barn och fullsatta uteserveringar och blommande parker. Jag botaniserade bland gatorna, checkade av min första mathandling och blev bjuden på pasta och köttfärssås av min hyresvärd.

På måndagen tog jag återigen tuben fast nu till Hötorget. Det är en speciell känsla, att befinna sig i morgonrusningen i en ny stad; att vara en del av de som ska ta sig någon stans där de behövs. Det känns fint att känna sig behövd. 

Jag klev in i porten på Sveavägen 46. Där stod Laleh. Jag försökte hålla mig samman.

Sedan väntade en fin första dag på min praktik hos Bonnier Carlsen i Bonnierhuset. Jag har lyxen att få vara en del av ett förlag där fokus ligger på barnböcker, ungdomslitteratur och formgivning. Jag ska alltså få arbeta med design - det som jag allra helst vill - och dessutom med den allra finaste grenen av formgivningsvärlden. Förstår knappt att jag haft sådan tur. Första dagen fick jag hälsa på tusen personer, blev bjuden på lunch på Babel Deli och fick vara med på utgivningsmöte där nya titlar presenterades.

Jag tillbringade måndag-torsdag på kontoret. Ta med sig matlåda, hålla koll på mötesschemat och sätta sig in i alla nya programvaror. Mycket nytt, men allt roligt. 

På eftermiddagarna har jag promenerat från Norrmalm till Södermalm. Att promenera är ju verkligen det bästa sättet att lära känna en stad på. Och även om jag har varit här många gånger förut och tror mig ha en ganska bra bild av staden, är det först nu som pusselbitarna börjar falla på plats kring hur alla gator och stadsdelar hänger ihop. Och Stockholm är verkligen vackert - särskilt såhär i september. 

På ICA:Aptiten finns det tre kylar med små, franska yoghurtar att välja mellan. Bara en sån sak. Med min budget blir det lite av vardagslyxen och mer av sånt jag faktiskt vill njuta av. Som att äta ensamfrukost på café Svedjan en fredagsmorgon när solen skiner mot husväggen och jag kan sitta och formge ett bokomslag medan olika intressanta samtal om andra små liv pågår runt omkring mig.

Jag har också hunnit ta en långsam joggingtur med okänt mål och hamnat i Zinkensdamm och Tantolunden. Det var oerhört vackert när eftermiddagssolen kysste vattenytan och färgade kolonilotternas höstblommor saffransgula. Jag njöt och kände mig lätt, glad och lätt. 

På lördagen sov jag länge. Inte så konstigt kanske, efter alla nya intryck och omställningar. Det kändes lite tomt att inte ha några lördagsplaner och jag var lite rädd för att den där ensamheten skulle smyga sig på. Men. Jag promenerade till bageriet och köpte mig ett valnötsbröd, kikade på fina böcker på Söderbokhandeln, åt en sen frukost och sökte ett jobb. Tillät mig att bara ta det lugnt. Skriva ett vykort. Tvätta en tvätt.

På söndagen tog jag mig till andra sidan Söder och träffade min fina vän Aleksa för att äta frukost på Pom & Flora. Hon är från Lettland men har pluggat här i Sverige och jobbar nu här i stan. Jag är så glad att hon finns här och att hon är så varm och klok. Vi promenerade till vackra Vitabergsparken och sedan ner mot Hammarby Sjöstad. Ännu fler platser som jag hört om tusen gånger men aldrig sett i verkligheten.

När jag kom tillbaka till mina kvarter var det loppis på torget. Jag kikade där, slog mig ner på en bänk och pratade med min morfar i telefon. Sedan lagade jag fyra matlådor med linsgryta inför veckan och såg på valvakan.

Efter en hel vecka i min nya tillvaro slog det mig: jag hade inte haft ångest en enda sekund. 

Kramar, H

Att ta sig igenom, uppåt, förbi & komma ut på andra sidan.

Hej på er, alla ni som fortfarande kikar in här då och då. 

Det har gått en tid. Det har hänt mycket och ingenting. Mest har det hänt... mycket. Främst nuti mig; med mig. Och det har krävt den tid det tagit.

Det är sällan jag mår så dligt att jag inte ens förmår mig att skriva. För oftast skriver jag som mest när allt känns svårt. Men den här sommaren var det som att inte ens orden räckte till för att beskriva det jag kände och gick igenom. Så då struntade jag i att ens försöka. Kanske behövde jag ta en paus från det där processarbetet, som ju skrivandet, fotograferandet och berättandet är så bra verktyg för. Kanske behövde jag bara ta mig igenom - och lämna bearbetandet till ett senare tillfälle. 

Jag tillbringade våren och sommaren hemma hos min mamma, i terapibehandling och med ett ganska ensamt sommarjobb. Jag har känt mig efter i livet; som att jag stått och stampat på precis samma plats som jag befunnit mig under de senaste sex, sju åren. Och på många sätt har det varit sant. Att traggla med terapi för sitt mående, återigen flytta till sina föräldrar och ännu en sommar inte få ha semester eftersom man inte lyckats skaffa ett heltidsjobb gör det alltför lätt att jämföra sig med andra personer i min ålder. Runt omkring mig skaffar folk barn, får en ring på fingret, får fast jobb och löneförhöjning. Jag älskar mina vänner så otroligt mycket, och de har alla varit så oerhört fina mot mig under mina svåra perioder. Men den här sommaren, när jag mått sämre än någonsin förut, hade jag tillslut svårt att ens liv följa med i en vanlig konversation om vardagliga ämnen som jobb och relationer. Allt, precis allt, påminde mig om hur tragiskt och tomt mitt eget liv var. Och jag var så oerhört rädd för att jag aldrig skulle känna något annat än ångest när jag vaknade på morgonen - och somnade på kvällen. Hjärtat slutade inte banka i bröstet. Det bankade så hårt.

Men så skiftade något inuti mig. Med sensommaren kom också belöningen för att jag kämpat så hårt för att försöka må bättre; Jag nådde slutet av den behandling jag lagt många år på att någon gång lyckas slutföra. Jag tog mig hela vägen igenom den. Och när jag för en vecka sedan sade hejdå till min behandlare gav hon mig en present och en kram. "Nu ska jag leva lite" skrev jag på tackkortet som jag lämnade på mottagningen. Och även om jag är djupt och ödmjukt medveten om att det där mörkret bara är några veckor bort i dåtiden så är jag stolt över att jag tagit mig hit. För nu, när septembers klara luft sänkt sig över landet så har jag bytt stad, bytt hemvist och tagit ett stort kliv mot något som jag hoppas kan göra mig gott, även i det långa loppet. Jag har packat två stora resväskor fulla, låtit Skåne försvinna genom tågfönstret och flyttat in på tredje våningen i ett gult hus vid Mariatorget i Stockholm. Här finns en valp, ett fönster ut mot en gata med kastanjeträd och sorl från uteserveringar, en ny sorts vardag och en möjlighet att uppleva sådant som bygger nya nervbanor i hjärnan. Den här hösten testar jag något annat. 

Och såhär, efter en vecka av nya intryck och sammanhang känner jag att jo, detta kan faktiskt bli bra.

Hoppas ni vill fortsätta läsa om min höst. Jag tänker att det vore roligt att få berätta om den för er.

Kramar,

H

Vårandning

En ihållande, ettrig och illasinnad inflammation sträcker sig mellan höger tinning och insida skulderblad. Axeln ömmar och nackfästet svullnar i takt med att dagen förflyter. År av tunga ryggsäckar, studier och tågpendling har gjort sitt. Jag vaknar på morgonen med en lätt molande värk över bakhuvudet, sväljer någon Ipren och lever på fram tills eftermiddagen. Då har det börjat dunka. "Sträcka på sig, massera ut – och vänta på att det läker. Det är allt man kan göra åt kapphinneinflammation." Så säger fysioterapeuten, och undrar om jag kan tänka mig att öva på djupandning lite oftare. Sänka de spända axlarna, försöka döva de snurrande tankarna och ja – andas. Lättare sagt än gjort. Plötsligt har ännu en vecka passerat och terapeuten undrar hur det har gått. "Jag har inte riktigt hunnit.... andas, alltså", medger jag och inser i samma stund att det låter helt orimligt. Att ägna några sekunder av min dag åt att medvetet låta axlarna sjunka. Varför är det så svårt? 

Men så kom våren. Och jag tvingades, på något vis, stanna upp. För när havet av vitsippor plötsligt är obegripligt vackert och trädkronorna exploderar av klorofyll, när koltrastarna sjunger i skymningstimman och sömndruckna humlor tumlar runt bland pistillerna, då måste jag stå alldeles stilla. Jag tillbringar mina dagar i Malmö City och drar kanske omedvetet axlarna närmare öronen när jag skyndar över övergångsställen och parerar strömmar av cyklister och busstrafik. Människovimmel, brus och ständig rörelse. När helgen sedan kommer slipper jag pendla till storstaden. Slipper det där bruset. När jag istället får tillfälle att promenera de få metrarna från mammas och pappas hus, genom villakvarteret och bort till den lilla skogsdungen där våren finns – då sjunker faktiskt axlarna för en stund. Det är så banalt. Men jag andas.

Sånt jag tänker på (mest färgen gul).

 Hej alla vänner. Ni som läser, trots min radiotystnad.

Man kan väl säga att jag själv befinner mig i en slags radiotystnad just nu. Jag är avskärmad från omvärlden och försöker också att aktivt avskärma mig lite, för att inte känna för stor panik kring allt som sker på platser där jag inte befinner mig. Utanför mitt fönster skiner solen mot en husvägg som jag längtar efter att få sätta mig mot. Jag har hört att snödropparna skjutit upp ur lövtäcket; att tjälen släppt sitt tag om jorden. Jag vill uppleva det där, vill vara med när våren vaknar. Men. Att stänga av Instagram på julafton, ni vet? Lite på det sättet måste jag agera just nu. För att inte drabbas av inre oro över allt jag missar.

Våren kommer, och även om jag inte riktigt kan vara i den just nu så försöker jag lugna mig med att den bara är i sin linda. Våren kommer, och den kommer växa sig större och starkare och bredare och snällare och varmare. Den kommer. Ovh även om min vår ännu är oviss så vet jag att jag kommer må bättre, kommer få vara med om fina saker, kommer fylla 28 (hu), fira påsk och flytta tillbaka till min lägenhet. Det kommer bli bra. Sen. Snart.

I stunder av svaghet, när disciplinen sviker, hamnar jag ändå i den där appen. Att fota och skriva, kika på mina vänner och de jag knappt känner - det är ju sånt jag tycker om. Fina bilder och vackra motiv. Färg, när min egen vardag bokstavligen mest är grå. Och i sådana stunder sparar jag ner, skriver upp och påminner mig själv om det jag skulle vilja göra, skapa och kanske äga. När det, lite senare i vår, blir sådär bra som jag ska se till att det blir.

Jag tänker på ramslök. Att den snart kryper fram i gläntan bakom vårt stadsbibliotek. Och vid slottet i Torup, har jag hört. Att det doftar fränt av vitlök när man närmar sig, och att det egentligen inte är den godaste råvaran men att maten i alla fall blir pigg, grön och pigg. Och Emma är så bra på att laga vacker mat med just ramslök. Jag tänker på att jag vill sy. Att jag vill baka Hot Cross Buns (eller köpa med mig från Bagaren och Bonden). Rosta dem skivade i tu, bre smör på. Jag tänker på att jag vill måla vackra, personliga påskägg med familjemedlemmarnas namn på, som man kan återanvända år efter år. Jag tänker på fina pyssel jag vill göra, när tid finns. Jag tänker på en yogamatta med mjuk lammull som ser ut att passa en stel kropp som min. Jag tänker på ost. Jag är så sugen på ost som smakar ost. Och jag vill aldrig aldrig igen känna mig oförtjänt av att ha en ost i kylskåpet.

 

Jag tänker väldigt, väldigt mycket på färgen gul. Att jag vill måla något gult. Och när jag nu ska flytta tillbaka in i min etta i södra Lund efter Valborg så har jag ju faktiskt möjlighet att måla något, just, gult. Kanske hade min kokvrå passat i en citrongul nyans, såsom vi hade det hemma i köket i huset där jag växte upp. Jag tänker på vårskor, gärna i rosa, brunt eller rött. Jag tänker på att jag ska göra en ny tatuering när allt det här pissiga är över och jag tänker som vanligt på taxar. Jag tänker på en klänning som kanske skulle passa på det bröllop jag blivit bjuden till i maj, och jag tänker på att jag så gärna hade velat äta våfflor på min födelsedag (dagen innan våffeldagen). Jag tänker på en utställning i Bjuvs konsthall som jag vill besöka med mamma. Jag tänker på att jag kanske snart får besöka en stuga tillsammans med mina vänner och att vi ska tillbringa en helg med böcker, skog, hav och korvgrillning. Hoppas.

Jag tänker vidare på min lägenhet – eller kanske blir det en ny. Jag har en bevakning på lägenheter vid St:Knut i Malmö på Hemnet, och där dök denna upp idag. Fantastisk. En sådan lägenhet hade jag trivts i. Och återigen: färgen gult. Jag tänker på pannkakor; att jag vill steka pannkakor på gjutjärnslägg där i min lägenhet, och jag tänker på gula perstorpsbord och gul ost och gul marmelad. Jag påminner mig om Emma Hambergs livsglädje och låter hennes förmåga att njuta påminna mig om att det är så jag vill leva. Och på bilden ovan sitter hon dessutom i en sån där vacker rottingstol som jag någon gång vill hitta på loppis. Jag tänker på lampan ovanför matsalsbordet som hänger i Astrid Lindgrens lägenhet. Kanske kan jag sy en liknande själv? Och jag tänker på porträttet av Astrid med fredsduvan, som hänger ovanför sängen i hennes hem. Fotot togs på hennes 80-årsdag. Det porträttet hade jag också velat hänga ovanför min egen säng. Det hade nog känts tryggt, tror jag.

Ja. Lite sådant rör sig i mitt huvud, tillsammans med allt det svåra. Att skriva det här inlägget, att unna mig att se på fina bilder och skriva några rader om sånt som kanske egentligen mest handlar om dagdrömmeri, var en utmaning i sig. Men. Jag försöker påminna mig om att jag är värd att fly det svåra, att drömma litegrann. Kanske är det grunden till KBT i livslust.

Gula kramar,

Hanna

Det som begravs i snö.

Mycket kan ske på väldigt kort tid.

Två veckor in på det nya året händer något som förändrar det mesta. Plötsligt raderas det jag trodde var en stor del av min framtid. Den framtid som fanns för några dagar sedan finns inte längre. Likaså raderas mycket av det som skett de senaste åren. Och även om de minnena kommer leva kvar, har de beslöjats av något grått. Svart och grått. 

I januari faller snön och växlarna på min cykel fryser sönder. Jag kan bara trampa på i ettan och tänker att det är väl en del av motgången. När jag på nyårsaftons natt, precis efter tolvslaget, drack årets första kaffekopp tog jag en bild av sumpen. Vad spår du om mitt år? frågade jag AI. "Den öppna ljusa ytan i mitten förutspår ett andrum eller en nystart. Du lämnar något bakom dig mentalt." 

Kanske blir det så, tids nog. Jag ska bara ta mig igenom allt det där mörka först. Slasken när snön smälter. Det grå som lagt sig som en hinna över alla minnen. Den kletiga kaffesumpen.

Det positiva med plusgrader i januari är att cykelns växlar börjar fungera igen när frosten släpper. 

Kramar,

H.

Ett år i backspegeln

Gjorde du något 2025 som du aldrig gjort förut?
År 2025 blev jag sambo. Fick därmed lära mig hur man hyr ut i andra hand samt hur svårt men fint det kan vara att bo tillsammans med sin kille.

Vad var din största framgång 2025?
Det skedde inte så många framgångar på någon front, egentligen. Mestadels kände jag mig fast; fast i mitt mående, min karriär (fick ju aldrig något riktigt jobb) och pengamässigt. Men jag tog examen, ändå. Fastän jag tvivlade på att jag skulle lyckas.

Vilka platser besökte du?
Jag var mest hemma i Skåne. Men jag besökte Stockholm över julen och reste ju till San Sebastián samt Biarritz med J i juli månad. Det var fint. Kommer aldrig glömma den resan.

Den bästa dagen på året var:
Kanske var det en av dagarna i Frankrike. Gå till marknaden tidigt på morgonen. Köpa baguette i bageriet. Äta musslor på restaurang och vila mitt på dagen.

Vad gjorde du på din födelsedag?
Jag kommer faktiskt inte ihåg. Så den var nog inte det mest utmärkande jag upplevt.

Vad gjorde du på midsommar?
På midsommarafton besökte jag Kulturens midsommarfirande tillsammans med Emma och Alex. Det var smockfullt inne på området och kanske inte den bästa platsen att fira på. Men vi hade en fin picknick och det var varmt.

 

Köpte du något speciellt?
Resan till Baskien.

Bästa matupplevelsen?
Jag och J bokade och besökte en Michelinrestaurang i San Sebastián och blev serverade sju, åtta rätter som alla tillagats med precision. Klart den stack ut. Men nästan allt som J lagat till mig hemmavid har varit ganska otroligt gott faktiskt.

Gjorde någonting dig riktigt glad?
Jag har varit ganska ledsen. Ledsen och lite frustrerad, faktiskt. Men jag blev glad över min mammas snällhet, mina fina vänner och över att bli så varmt välkomnad hos Js släkt under julen i Stockholm.

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Ledsnare än år 2024.

Blev du bättre på något?
Jo, att baka surdegsbröd. Det vill jag bli ännu bättre på i år!

Bästa tiden på året?
Jag kommer nog minnas december som särskilt skön. Det var väldigt länge sedan som jag faktiskt hade tid att göra pepparkakshus och gå på julmarknad med mamma. Utan att känna stress över tentor och inlämningar som ett ok över axlarna.



Hände något oväntat?
Min katt Tintin blev sjuk och gick bort. Det hade jag nog inte trott skulle hända så snart. Annars innehöll 2025 inga större överraskningar.

Den bästa TV-upplevelsen:
Serien Hundra år av ensamhet på Netflix var helt otrolig.



Den bästa boken du läste i år?
Jag har nog inte läst så många böcker, men Övervintring lärde jag mig mycket nyttigt av.

Är det något du saknar år 2025 som du vill ha år 2026?
Ett jobb. Pengar att leva på, trygghet i mig själv och lite mindre oro. Må bra.

Högsta önskan just nu?
Ett roligt och kreativt jobb där jag mår bra och får göra det jag är bra på. Snälla rara!

(Lista från Sandra.)
Och ni mina fina; vad är er hösta önskan inför det nya året?