Vårandning

En ihållande, ettrig och illasinnad inflammation sträcker sig mellan höger tinning och insida skulderblad. Axeln ömmar och nackfästet svullnar i takt med att dagen förflyter. År av tunga ryggsäckar, studier och tågpendling har gjort sitt. Jag vaknar på morgonen med en lätt molande värk över bakhuvudet, sväljer någon Ipren och lever på fram tills eftermiddagen. Då har det börjat dunka. "Sträcka på sig, massera ut – och vänta på att det läker. Det är allt man kan göra åt kapphinneinflammation." Så säger fysioterapeuten, och undrar om jag kan tänka mig att öva på djupandning lite oftare. Sänka de spända axlarna, försöka döva de snurrande tankarna och ja – andas. Lättare sagt än gjort. Plötsligt har ännu en vecka passerat och terapeuten undrar hur det har gått. "Jag har inte riktigt hunnit.... andas, alltså", medger jag och inser i samma stund att det låter helt orimligt. Att ägna några sekunder av min dag åt att medvetet låta axlarna sjunka. Varför är det så svårt? 

Men så kom våren. Och jag tvingades, på något vis, stanna upp. För när havet av vitsippor plötsligt är obegripligt vackert och trädkronorna exploderar av klorofyll, när koltrastarna sjunger i skymningstimman och sömndruckna humlor tumlar runt bland pistillerna, då måste jag stå alldeles stilla. Jag tillbringar mina dagar i Malmö City och drar kanske omedvetet axlarna närmare öronen när jag skyndar över övergångsställen och parerar strömmar av cyklister och busstrafik. Människovimmel, brus och ständig rörelse. När helgen sedan kommer slipper jag pendla till storstaden. Slipper det där bruset. När jag istället får tillfälle att promenera de få metrarna från mammas och pappas hus, genom villakvarteret och bort till den lilla skogsdungen där våren finns – då sjunker faktiskt axlarna för en stund. Det är så banalt. Men jag andas.

Sånt jag tänker på (mest färgen gul).

 Hej alla vänner. Ni som läser, trots min radiotystnad.

Man kan väl säga att jag själv befinner mig i en slags radiotystnad just nu. Jag är avskärmad från omvärlden och försöker också att aktivt avskärma mig lite, för att inte känna för stor panik kring allt som sker på platser där jag inte befinner mig. Utanför mitt fönster skiner solen mot en husvägg som jag längtar efter att få sätta mig mot. Jag har hört att snödropparna skjutit upp ur lövtäcket; att tjälen släppt sitt tag om jorden. Jag vill uppleva det där, vill vara med när våren vaknar. Men. Att stänga av Instagram på julafton, ni vet? Lite på det sättet måste jag agera just nu. För att inte drabbas av inre oro över allt jag missar.

Våren kommer, och även om jag inte riktigt kan vara i den just nu så försöker jag lugna mig med att den bara är i sin linda. Våren kommer, och den kommer växa sig större och starkare och bredare och snällare och varmare. Den kommer. Ovh även om min vår ännu är oviss så vet jag att jag kommer må bättre, kommer få vara med om fina saker, kommer fylla 28 (hu), fira påsk och flytta tillbaka till min lägenhet. Det kommer bli bra. Sen. Snart.

I stunder av svaghet, när disciplinen sviker, hamnar jag ändå i den där appen. Att fota och skriva, kika på mina vänner och de jag knappt känner - det är ju sånt jag tycker om. Fina bilder och vackra motiv. Färg, när min egen vardag bokstavligen mest är grå. Och i sådana stunder sparar jag ner, skriver upp och påminner mig själv om det jag skulle vilja göra, skapa och kanske äga. När det, lite senare i vår, blir sådär bra som jag ska se till att det blir.

Jag tänker på ramslök. Att den snart kryper fram i gläntan bakom vårt stadsbibliotek. Och vid slottet i Torup, har jag hört. Att det doftar fränt av vitlök när man närmar sig, och att det egentligen inte är den godaste råvaran men att maten i alla fall blir pigg, grön och pigg. Och Emma är så bra på att laga vacker mat med just ramslök. Jag tänker på att jag vill sy. Att jag vill baka Hot Cross Buns (eller köpa med mig från Bagaren och Bonden). Rosta dem skivade i tu, bre smör på. Jag tänker på att jag vill måla vackra, personliga påskägg med familjemedlemmarnas namn på, som man kan återanvända år efter år. Jag tänker på fina pyssel jag vill göra, när tid finns. Jag tänker på en yogamatta med mjuk lammull som ser ut att passa en stel kropp som min. Jag tänker på ost. Jag är så sugen på ost som smakar ost. Och jag vill aldrig aldrig igen känna mig oförtjänt av att ha en ost i kylskåpet.

 

Jag tänker väldigt, väldigt mycket på färgen gul. Att jag vill måla något gult. Och när jag nu ska flytta tillbaka in i min etta i södra Lund efter Valborg så har jag ju faktiskt möjlighet att måla något, just, gult. Kanske hade min kokvrå passat i en citrongul nyans, såsom vi hade det hemma i köket i huset där jag växte upp. Jag tänker på vårskor, gärna i rosa, brunt eller rött. Jag tänker på att jag ska göra en ny tatuering när allt det här pissiga är över och jag tänker som vanligt på taxar. Jag tänker på en klänning som kanske skulle passa på det bröllop jag blivit bjuden till i maj, och jag tänker på att jag så gärna hade velat äta våfflor på min födelsedag (dagen innan våffeldagen). Jag tänker på en utställning i Bjuvs konsthall som jag vill besöka med mamma. Jag tänker på att jag kanske snart får besöka en stuga tillsammans med mina vänner och att vi ska tillbringa en helg med böcker, skog, hav och korvgrillning. Hoppas.

Jag tänker vidare på min lägenhet – eller kanske blir det en ny. Jag har en bevakning på lägenheter vid St:Knut i Malmö på Hemnet, och där dök denna upp idag. Fantastisk. En sådan lägenhet hade jag trivts i. Och återigen: färgen gult. Jag tänker på pannkakor; att jag vill steka pannkakor på gjutjärnslägg där i min lägenhet, och jag tänker på gula perstorpsbord och gul ost och gul marmelad. Jag påminner mig om Emma Hambergs livsglädje och låter hennes förmåga att njuta påminna mig om att det är så jag vill leva. Och på bilden ovan sitter hon dessutom i en sån där vacker rottingstol som jag någon gång vill hitta på loppis. Jag tänker på lampan ovanför matsalsbordet som hänger i Astrid Lindgrens lägenhet. Kanske kan jag sy en liknande själv? Och jag tänker på porträttet av Astrid med fredsduvan, som hänger ovanför sängen i hennes hem. Fotot togs på hennes 80-årsdag. Det porträttet hade jag också velat hänga ovanför min egen säng. Det hade nog känts tryggt, tror jag.

Ja. Lite sådant rör sig i mitt huvud, tillsammans med allt det svåra. Att skriva det här inlägget, att unna mig att se på fina bilder och skriva några rader om sånt som kanske egentligen mest handlar om dagdrömmeri, var en utmaning i sig. Men. Jag försöker påminna mig om att jag är värd att fly det svåra, att drömma litegrann. Kanske är det grunden till KBT i livslust.

Gula kramar,

Hanna

Det som begravs i snö.

Mycket kan ske på väldigt kort tid.

Två veckor in på det nya året händer något som förändrar det mesta. Plötsligt raderas det jag trodde var en stor del av min framtid. Den framtid som fanns för några dagar sedan finns inte längre. Likaså raderas mycket av det som skett de senaste åren. Och även om de minnena kommer leva kvar, har de beslöjats av något grått. Svart och grått. 

I januari faller snön och växlarna på min cykel fryser sönder. Jag kan bara trampa på i ettan och tänker att det är väl en del av motgången. När jag på nyårsaftons natt, precis efter tolvslaget, drack årets första kaffekopp tog jag en bild av sumpen. Vad spår du om mitt år? frågade jag AI. "Den öppna ljusa ytan i mitten förutspår ett andrum eller en nystart. Du lämnar något bakom dig mentalt." 

Kanske blir det så, tids nog. Jag ska bara ta mig igenom allt det där mörka först. Slasken när snön smälter. Det grå som lagt sig som en hinna över alla minnen. Den kletiga kaffesumpen.

Det positiva med plusgrader i januari är att cykelns växlar börjar fungera igen när frosten släpper. 

Kramar,

H.

Dessa dagar, ett litet liv

Dagarna kommer och går. Vissa är strålande, klara, varma. Solen lyser upp de gyllene trädkronorna och ger liv åt staden. Andra är grå och den där hägrande vintern kan anas i luften medan jag slirar i gruset genom dungen där det blir mörkt redan efter fyra. Min cykellampa är trött och vägen blir svår att se i hällregnet. Jag cyklar, fortsätter framåt, åker slalom mellan kastanjernas kadaver och drivor av hala löv. Jag tar mig framåt, dagarna kommer och går.

Inte mycket händer, förutom årstidens skiftningar. Jag välkomnar hösten och vintern; en chans att tillåta den där lunken och känna mindre stress i kroppen när hjärnan skriker prestera mera, prestera! När mörkret faller vid fyra känns det mer okej att stänga av allt det där. Jag måste säga att jag blivit bättre och bättre på det där med avslappning och mindre oro. Kanske har bristen på måsten tvingat mig till det; Att vara arbetslös och mitt i ingenting, utan någon aning om vad nästa vecka eller månad kommer innebära, det är tålamodsprövande. Att inte söka, söka, söka utan enbart låta en del av dagens alla timmar ägnas åt att skriva personliga brev och uppdatera mitt CV - det är ett måste. Annars hade jag nog varit galen vid det här laget.

Men jobb har jag sökt. Ett par hundra stycken. Och även om det är motigt, tungt, tråkigt och allt det där så har jag hoppet kvar. Hoppet om att få en chans att göra något kreativt och arbeta med det jag faktiskt är utbildad till. Ovissheten är svår att befinna sig i – men ger också utrymme till just drömmar och hopp. Kanske händer det imorgon. Kanske får jag ett positivt besked i inkorgen alldeles, alldeles snart. Kanske. 

Och för att hålla det där hoppet levande, trots att mörkret omringar oss och tvingar oss till flykten inne i mörka lägenheter, måste vi vara snälla mot oss själva nu. Jag övar på att slappna av, söka en lagom mängd jobb, smygäta saffran i pepparkaka och scones, köpa billiga doftljus och se på nya Saltkråkan. Denna dagen, ett liv säger Melker. Dessa dagar, ett litet liv tänker jag. Snart kommer allt förändras åter: kanske redan imorgon. Dessa dagar, ett annat liv.

Kram,

H

Augustisuck

Augusti lägger sig över världen och för med sig en djup suck. Jag cyklar genom staden, genom alléerna av trötta kastanjeträd, och noterar hur luften känns annorlunda mot huden. En aning kyligare, en aning friskare. En aning mer höst än igår. Augusti är en suck, en utandning efter sommaren, men samtidigt en andhämtning och försök att hämta ny energi. Jag cyklar förbi grundskolor och gymnasiet där jag själv stod som ettagluttare för ett antal år sedan, spanar in i klungor av piffiga tonåringar med alla de rätta kläderna. Ryser över igenkänningen i deras rörelsemönster, trevandet, osäkerheten. Men också: förväntan. Skolstart och nya block i väskan. Göra rätt, göra sitt bästa, vara duktig. 

Augusti är en suck och jag känner mig abnormal när jag är den som tvingas fortsätta hålla andan. Lite till, lite till. Jag väntar fortfarande på svar, har fortfarande regelbunden kontakt med Arbetsförmedlingen, söker fortfarande en massa jobb. Mina vänner har kontorsplats och friskvårdsbidrag och jag trevar. Vill så mycket, försöker vara nyttig och producera sånt jag vill producera för att bygga vidare på mitt kreativa. Men det är svårt att behålla orken och hoppet levande. Att känna sig vuxen och behövd när jag inte har någonstans jag måste vara. Eller - har jag det? Det finns ett alternativ, ett som kanske är bättre. Egentligen. Men som gör mig ledsen i stunden. Psykologi och vård, återigen. Jepp. Om jag ska vara ärlig, så behöver jag kanske det just nu - men det kommer alltid vara svårt att tillåta sig att känna så. 

Augusti, en suck. En suck av avslappning efter sommaren - men jag ska försöka hålla andan lite, lite till.

Hur mår ni?
Kram, Hanna

Vänliga veckan

Vänliga veckan ligger i backspegeln. Vänliga veckan - vad menas med det? Jag vet inte. Jag har inte ens bemödat mig att googla. Men jag vet att jag av någon anledning tyckt mig känna av det; tyckte att vecka sju var lite mjukare än vecka sex. Kanske för att Alla hjärtans dag råkade infalla just då, för att butikerna svämmade över med illröda kort och min instagram med hjärt-emojis och hyllningar till partners. Kanske för att semlorna börjat säljas och för att jag sett så många rosettprydda kartonger fara fram längs gatorna, i händerna på lundabor med tumvantar och rocken knäppt långt upp i halsen som skyddsmekanism mot de plötsligt isiga vindarna. Själv har jag inte känt mig särskilt mjuk. Jag har hållit mig isolerad, aktat mig för att boka in träffar med vänner, hushållit med det lilla lager av energi som jag lyckats ansamla under februari. Jag har inte hört av mig trots att lusten funnits där, har försökt fokusera på rutiner och på skolarbete och att bara vara en helt okej människa. Jo, jag firade Alla hjärtans dag både med min J och min familj; köpte ost och vitt vin, räkor och små gåvor. Jag skrev hälsningar i sms till vänner långt borta och unnade mig själv två trisslotter. Det gjorde jag faktiskt. Men på insidan känner jag mig mer kantig och vass än mjuk och vänlig. Det är som att en skyddssköld står uppfälld och redo för... något. En attack av okänt slag; en plötsligt svallvåg av katastrof som skölja över det lilla förråd av ork och hopp som jag nu lyckats bygga upp. Mina axlar värker av att hållas spända och jag vågar inte riktigt känna mig trygg någonstans. Snart, snart, känns det som, kommer allt sköljas över och driva bort med den där plötsliga attacken av kallt vatten. Och för sådana vågor måste man stå beredd med en sköld.

Vänliga veckan - en skyddsmekanism mot allt som är hårt och ovänligt? För bortom Valentinkort och semmelbullar är februari trots allt fortfarande... februari. Och än dröjer det lite tills världen blir mjuk igen. Mjuk och vänlig på riktigt.

Kram på er (trots ett icke-kramvänligt inlägg. Förlåt.)

Hanna

Nytt, ännu en gång

Ännu en gång är året nytt och resterna av gårdagens firande ekar ännu i fjärran. Det är storm i Skåne och jag är glad över att slippa ta mig utanför dörren annat än för att slänga soporna. Istället stannar jag i min lilla lägenhet - ensam en hel dag för första gången sedan innan jul - och stiger upp ur sängen först efter 14 (!) efter 12 timmars sömn. Om årets första dag sätter tonen för de resterande så kanske jag måste ta min kropps behov av vila som ett tecken. Mer vila, sömn och lyssna på kroppen år 2025. Klyschigt, men jag vet att jag borde ta just sånt på allvar. Ta min hälsa på allvar.

Medan stormen viner vidare därute tar jag också tillfället i akt att sitta ner en stund och fundera. Även om nyår inte behöver innebära något särskilt, något magiskt eller revolutionerande så kan det ju faktiskt också göra det, om man så vill. Man kan förändra och tweaka sitt liv i den riktning man vill, och att fundera ut hur och vad man vill förändra kanske passar bra att göra just när ett nytt år ligger framför en. Och då får man göra det, om man har lust.

Mitt 2024 gav mig kärlek, och känslan av att känna mig älskad. Det önskar jag naturligtvis få fortsätta uppleva även under 2025. 

Jag vill bli frisk. Det finns mycket mycket att säga om detta, men det orkar jag inte riktigt ta just nu. Jag är ledsen över att även detta år behöva inkludera det här målet på min lista med önskningar, men så är det.

Jag har fortfarande en ätstörning, och även om jag kommit en bra bit in i mitt tillfrisknande så har jag en bit på resan kvar. Jag hoppas kunna gå i mål under 2025.

Jag vill ta min examen och börja arbeta  på riktigt. Arbeta med att skapa och vara kreativ. Känna trygghet i min roll och känna stolthet över mitt yrke. Det vore... fantastiskt.

Jag vill åka på en examensresa. Kanske till södra Frankrike.

Jag vill baka bröd och bli riktigt bra på det. Tillåta mig att mig tid för det.

Jag vill komma någonvart med det där kreativa projektet jag drömt om länge. 

Jag vill läsa 12 böcker. För att jag egentligen älskar att läsa men har bortprioriterat det för mycket.

Jag vill vara ute i naturen.

Jag vill framkalla foton.

Jag vill skratta lite mer (=må bättre).

Jag vill se norra Sverige.

Och jag vill bli så bra på att hålla mina löften till mig själv att jag börjar lita på min egen förmåga att göra just det. Börjar lita på, och känna trygghet i, mig själv.

Och ni...? Hur ser era tankar & önskningar ut inför året som stundar? Eller vill ni helst att allt blir precis som det varit förut?

Kramar,

H

Fingervantar och vuxenliv

 

 

Hej på er, alla ni som kikar in här då och då. Jag ville berätta att jag lever. Jag ville berätta att jag jobbar, har praktik på en tidningsredaktion, att jag varit på bokmässan med nämnda redaktion och fått känna mig vuxen, att jag bott ensam på hotell för första gången i livet. Att jag går i en hel del terapi och att det är höst nu. September är den vackraste månaden och i Skåne kan det kategoriseras som en sommarmånad. Ljummet vatten i Öresund, solvarma tegelfasader på innergårdarna, klarblåa skyar och en sommargarderob som jag inte vågar stuva undan. Men så, över en natt, kommer kylan. Jag packar väskan till Göteborg och stoppar till slut ner ett par fingervantar. Och de visar sig komma till användning.

Jag är för det mesta glad. Min praktikplats erbjuder mig mer stimulans och kreativa utmaningar än jag kunnat drömma om och alla är väldigt snälla. Jag tänker mycket på framtiden, på det på riktigt "vuxna" livet, och oroar mig lika mycket som jag känner hopp och tro på att det kommer bli bra. Jag vet att jag vill och att jag har förmågan att jobba med skapande; med ord, text och bild – frågan är väl hur pass mottaglig universum är för en sådan livsplan. Jag håller tummarna för att stjärnorna ska stå i rätt läge när jag väl skrivit klart min examensuppsats och står där, på andra sidan studentlivet.

Men jag vill också öva på att vara i nuet. För nuet är bra. Jag gör mina skoluppgifter, trycker fram cappuccinos ur kaffemaskinen på jobbet, försöker påminna mig om att vila och umgås med min fina, fina J. Jag har mycket ångest, det ska jag inte sticka under stolen med, och så och då blir jag rädd för att jag inte ska orka hela vägen. Rädd för att något ska gå åt helvete. Men den tanken vågar jag knappt tänka fullt ut. Så det gör jag inte.

Hur mår ni? Är rönnbären mogna hos er än? Har den första snön fallit? Fryser ni om fingrarna, som jag, eller är ni varma och trygga där ni är? Hur känns hösten? Känner hösten med er?

Kram, 

H

I ljusa tider

Det är dagen efter midsommarhelgen och det är ljust ute. Ljust när jag släcker lampan, ljust när jag tar tåget till Malmö, ljust oavsett om jag har ork att ta tillvara på ljuset eller ej. För mig har sommaren länge varit en orons tid. Det är som att kroppen inte riktigt finner ro i tillståndet mellan förväntad värme och trotsig kyla, mellan brända fotsulor över heta sanddynor och kalla badkläder som aldrig tycks vilja torka. Jag ogillar risken för brännmaneter men förväntningarna på att ta ett dopp, myggjävlarna och den lätt förvirrande mängden tid som både frigör och stressar. Sommaren är en mellanperiod för mig; en transportsträcka mellan det som står skrivet i sten. Rutiner, ett fast schema och någonstans att ta vägen.

 

Men vem säger att en stämpel inte kan blekna i färgen? Att sommaren inte kan bli något annat än orons högtid? Det låter klyschigt och sentimentalt men just så måste det nog få lov att vara. Jag tror att stämplar tvättas bort och ersätts av nya först när starka känslor känns och formar om minnena av något till något annat. Det kan hända att en dålig sommar, fylld av oro och mörker, kräver tre fina och ljusa somrar för att till sist kunna blekna och genomgå det där utbytet; en transformation. Det kan krävas tio mycket härliga junimånader för att kroppen ska glömma de där sorgliga två i högstadiet. Eller så krävs bara en. För ljus vinner alltid över mörker, visst? Ni hör – klyschorna har övertaget här.

 

För att tala klarspråk med er så mår jag bättre och känner mycket mindre oro just nu än många tidigare år. Jag försöker både reflektera över varför och bara låta det ske. Vill inte jinxa något med alltför djupa grubblerier. Men. Jag vet och är stolt över att jag under våren och sensommaren gjort ett antal förändringar som känns avgörande för mig, för mitt mående och därmed också för en annars instabil period som just sommaren. Jag har klarat av min sista, vanliga skoltermin och fått ja på en praktikplats som jag ser fram emot att ta mig an i höst. Jag ska sommarjobba på ett jobb jag älskar. Jag har redan tillbringat mycket tid i Lunds alla parker, med såväl mina vänner som en ny person jag lärt känna och tycker om väldigt mycket. Jag går i terapi och det går framåt. Jag behöver inte längre fly ensamheten och åla hem till mina föräldrar lika ofta som i vintras, höstas och förra sommaren. Jag har börjat känna att jag lever och att livet pågår nu. Tiderna känns...ljusa.

 

Hur mår ni? Jag lyssnar.

Mvh klyschornas drottning

Vår, nu.

Dagarna kommer och går. Liksom veckorna. Kylan håller ett stadigt tag kring Skåne längre än vanligt men plötsligt en dag hör jag ett bi brumma och känner doften av varm jord när jag kliver utanför dörren. Plötsligt slår det om till sommartid och det säljs påskmust på ICA. Plötsligt blir det vår.

Jag skriver en hemsk hemtenta och sedan ännu en. Fyra, tre, två och en gruppredovisning kvar och ja, med ens är kursen över. Nästa tar vid. Jag fyller 26 år men hade helst sluppit; Jag är liksom inte klar med 25 ännu. Allt går snabbt och jag försöker komma någonvart, vill någonstans, vill inte hamna efter. Jag jobbar på min portfolio sent om natten och skickar iväg mail med hopp om svar. Hopp om svar på...något.

Runt omkring mig skaffar vänner och gamla klasskompisar barn och hus, hund och fast anställning, sambo och kontorsplats. Mamma påminner mig om att sjukdomen tagit några år ifrån mig, att det inte är konstigt att jag inte är där alla anda är. Det viktigaste är att se till att de där åren inte blir fler.

Jag åker till skolan och åker hem några timmar senare. Tillbringar många timmar framför datorskärmen, skriver på diverse skoluppgifter, anmäler mig till höstens kurser, uppdaterar mailinkorgen flera gånger i timmen. Inga svar kommer. Till slut somnar jag i soffan och när jag vaknar igen har jag glömt varför svaren kändes så himla viktiga att få. 

Jag mår, på många sätt, bättre än i vintras. Avsevärt mycket bättre. Ändå smyger sig den där hopplösheten på ibland och gör hela mitt väsen matt och sorgfyllt. Jag tillbringar en söndag med ett ständigt gnagande av fel fel fel i maggropen, men kan inte klura ut vad det kommer ifrån. Och ibland räcker det ologiska i ens söndagsångest för att söndagsångesten ska bli än värre än vad den var från första början. Då måste man påminna sig om att snart är söndagen över och även om måndagen inte känns fantastisk så kommer hopplösheten inte vara konstant för all framtid. Kanske blir tisdagen bättre. Kanske är det på onsdag som det där miraklet sker.

Och på onsdagen anländer sommaren. Även om den endast stannar över en eftermiddag är den där; hägrar över stadskärnan och färgar Lundahimlen milt gul av dis och fukt. Överallt kryper liven ur sina hålor; studenter med vita mössor som tjuter lite för högt i Botaniska trädgården, magnoliaknoppar som brister mot de varmaste tegelväggarna, uteserveringarna som fylls redan på premiärdagen. Jag passerar allt liv, går hem till mig och ägnar min livskraft åt ännu en uppsats. Men jag absorberar det där livet, det gör jag. Och dagarna går. Och plötsligt en dag kanske ännu en vinter slår om till sommar och livet absorberar mig.

Kram,

H

Första januari

 

Årets första dag. Jag har sovit till tio och vaknar till en värld utan solljus. Allt är blött, grusigt, skräpigt och rått. Typiskt januari. 

 

Jag hade en fin nyårskväll och känner tacksamhet för den, för min syster och för mina vänner. Vi var fyra personer men det räckte gott och väl för att mitt hjärta skulle fyllas av motsatsen till ensamhet. Klockan 03 åt jag min yoghurt och städade undan sällskapsspelen och här är vi nu; ett nytt år. Ska man känna sig sentimental över det? Jag vet inte. Det jag vet är att jag inte riktigt har ork att vara så sentimental just nu. Och kanske är bristen på sentimentalitet, i grund och botten, en av de bästa lärdomarna jag tar med mig från 2023; Årets stora händelser behöver inte alltid bli så omvälvande att de känns jättejättemycket. En julafton behöver inte vara en kavalkad av härliga känslor och en lördagskväll behöver inte vara mysig ut i fingerspetsarna. Jovisst, jag vill sträva efter att komma dit - att känna ren och skär lycka så ofta det bara går - men när förutsättningarna är fel blir den uteblivna lyckan mest bara ett ångestmoment. Jag borde ju vara glad. Nä, vet ni? En fördel med att ha fyllt 25 och att tiden verkar passera allt snabbare är väl just att åren också flyger förbi lite snabbare. Snart är det fettisdag, vår, påsk, sommarlov och skolstart återigen. Och de minnen vi inte hann skapa; de känslor vi inte hann känna 2023 (för att förutsättningarna kanske inte var helt rätt) kan vi snart komplettera med fler. För snart kommer nästa tillfälle i ordningen. 

 

Ja. Min största lärdom från det gångna året är att livet egentligen bara är ett rullande band av återkommande tillfällen att känna - och fördelaktligen känslor av lycka. Och skulle man inte lyckas med att känna lycka just idag, ikväll, just den här födelsedagen eller just den här julaftonen är det ju tacksamt nog inte särskilt långt till nästa försök. Livet bara "Ta't lugnt - det finns ingen högre gräns för antalet tillfällen att skriva omtenta på livet."

 

Det tackar vi för.

 

Kram på er, allihop.

H

Tystnad

Det blev tyst härinne. Jag ber om ursäkt för det. Anledningen står väl att finna i att det i mitt liv inte alls varit särskilt tyst; tvärtom. Hösten har inneburit ständigt föränderliga vindar, intensivt skolarbete och ganska intensivt arbete med mig själv. Jag går i terapi och arbetar dagligen med att strukturera om inuti hjärnan. Jag strukturerar samtidigt om inuti kroppen, försöker att strukturera om livet och håller hårt fast vid förhoppningen om att all möda kommer vara slitet värt i slutändan. Jag vet att det kommer det.

Just nu skriver jag på en hemtenta som ligger som ett ok över hela mig. Jag har tvingats inse att julen inte kommer innebära fullständig avslappning i år heller; redan i början av januari kommer nästa tentaperiod. Vissa dagar frågar jag mig själv varför jag gör det här - varför utsätta sig för ständig stress och press? Samtidigt håller jag med min terapeut i att jag hade nog inte kunnat bli frisk om jag inte gjort det i en verklig miljö. Att plugga, pendla och försöka leva lite mitt emellan alla måsten är så normalt jag kan leva som 25-åring. Jag är en student och det är inte alltid roligt. Men det är att leva i likhet med många andra 25-åringar. Jag är inte ensam.

December är årets mysigaste månad, men jag har kommit på mig själv med att längta till det nya året. 2023 har varit ett mellanår. Jag firade en fin födelsedag, besökte Dalarna med min Emma och fick världens bästa jobb. Utöver det har inte mycket hänt som jag kommer kunna ådra mig minnet av på dödsbädden. 2024 kommer antagligen också vara ett slags intetsägande mellanår. Jag ska fortsätta plugga, fortsätta bo där jag bor och kommer antagligen inte pengar nog att åka iväg på någon livsomvälvande resa. Ändå längtar jag dit. Kanske är det som så att jag under 2023 lyckats genomföra så pass stora förändringar i kropp och knopp att mitt jag faktiskt känner förhoppningar om att kunna må bra under året som kommer. Kanske är det inte de livsomvälvande händelserna som krävs. Kanske har jag, under året som gått, lagt grunden för att 2024 ska bli himla fint, även utan alla de där fantastiska händelserna. 

Jag hoppas det.