Så var det december igen

Jag sitter i soffan framför Js stora, stora TV. Jag har letat fram Svt:s tända brasa. 

En sömlös loop av brinnande ved och sprakande lågor. Är det julstämningens diskbänksrealism? Kanske. Men vad gör man inte.

Det är helt okej med mig, för er som undrar. Jag pysslar med lite av det mesta. Går i lite terapi, jobbar extra i pappershandeln. Söker jobb, sätter upp en och annan julstjärna, reflekterar över det gångna och tänker en hel del på nästa år. 

År 2025 var väl inte det lyckligaste jag upplevt. Men inte heller det sorgligaste. Jag har mest sökt jobb och känt mig ganska misslyckad. Men. Några viktiga hållpunkter är värda att lyftas fram; Min examen - att jag trots allt lyckades skriva den där uppsatsen trots att jag inte trodde att det skulle gå. Min och Js resa till Baskien och södra Frankrike. Den blev så himla bra och fin och jag kände mig vuxen. Redig. 

I juli städade jag ut min lägenhet. Oj vad det kändes. Att rensa ut, slänga, sortera, sälja och hitta nya platser för sådant man är van att se var dag. Att tvingas välja och svälja. Svälja att jaget kommer bli ett vi; att jag inte har fullt utrymme att frodas rent estetiskt längre. Att flytta in i en annan lägenhet och byta adress. Ja. Men det gick bra till slut - och i augusti lämnade jag över nycklarna till min hyresgäst och blev sambo med J. Här på väster har jag bland annat bakat en massa surdegsbröd. 

I juli somnade även Tintin in efter en kort tids sjukdom. </3

Augustiseptemberoktober. Vad hände ens då? Jag gick i terapi och sökte massor av jobb. Firade Friendsgiving med mina fina gymnasievänner. November. Första snön, och vad det snöade sedan. Kanske har jag inte sett så mycket snö här i Skåne sedan jag var liten.

I helgen reste J till Stockholm och jag passade på att bjuda in min fina Alice hem till lägenheten för att sova över i nätterna två. Även om året varit svårt och jag fortfarande har en del tuffa dagar - och fortfarande letar efter det där jobbet - så vill jag ta tillvara på det unika i att inte vara så oerhört stressad i december som jag annars brukar vara. För första gången på år och dag har jag inga tentor eller uppsatser som drar i mitt samvete, och jag vill tillåta mig själv att njuta litegrann. Så. Under den första adventshelgen lyssnades det på julmusik. Det dracks glögg och åts saffransvåffla, det gicks på traditionell julmarknad på Kulturen, det dracks rödvin och kokades bolognese på slattarna, sågs på Astrid Lindgrens jul och slogs in en och annan klapp. I söndags jobbade jag några timmar i pappershandeln inne i stan och jag fick slå in en hel del klappar där med. Och just det - jag tände det första ljuset i staken jag hittat på Erikshjälpen. Bara en sådan sak. Helt onödigt på det stora hela (inte hade jag ens tänkt införskaffa en adventsljusstake i år) men himla viktigt i det lilla.

Så var det december igen. Hoppas det blir en fin en. Vad gör ni för att mjuka till denna månad?

Kram,

H

Jag vill minnas

16/7

Jag skriver för att minnas. Så har jag nog alltid gjort. Och visst vill jag minnas de här dagarna, den här tiden. Flyttbubblan. Det är juli och ömsom regnstorm, ömsom tryckande, fuktig hetta. Vi är lediga båda två – i fjol blev det aldrig så – och även om jag mest är arbetslös och arbetssökande försöker jag unna mig att vara här och nu. Och tillåta mig mellantinget; det flytande mellan ledighet och plikt, sommar och vardag, att skapa något nytt och lämna det gamla bakom mig.

För det gamla har bytts ut, visst har det. Trots att min egen etta på Söder har stått mer eller mindre tom under det senaste halvåret är den nu helt obeboelig. Sängen har fraktats bort. Kylskåpet har tömts. Jag och mamma har slängt, packat ner, skapat högar för loppis och mitt förråd och Jakobs förråd och garaget. Jag älskar fina saker, jag gör verkligen det. Och de många vackra kokböcker, antikföremål och skira textilier jag samlat på mig är ju trots allt… jag. Jag tycker om fina ting. Samtidigt vet jag att det är skönt att bli av med grejer, och att ett nytt slags liv kräver kompromisser och uppoffringar. Så: Jag tvingas ta en stor mängd beslut kring vad som ska sparas och inte. Vilka minnen kräver sina fysiska objekt och vilka klarar sig utan dem? Vad kan jag glömma, vad kommer jag ångra? Det är svårt. Snurrigt. Och efter alla turer ner till diverse källare och förvaringsutrymmen känner jag mig yr. Yr, trött men vid gott mod. Det känns bra att förändra. När jag, som det ser ut just nu, inte kommer någonvart på jobbfronten, så är det istället annat som måste förändras. Och jag inser att jag gillar det.

Jakob får semester och vi tillbringar ett antal dygn tillsammans i det som numera även är mitt hemma. Vi bygger bo. Rensar, organiserar, löser problem. Flyttar på möbler och planterar om krukväxter. Hittar nya platser att ställa sådant som hade sina naturliga platser i min etta. Vi bråkar lite om mina saker, om var de ska få plats. Men jag tänker att det inte är värt att bråka. Att det kommer kännas bättre, mer självklart, om ett tag. När boets alla pinnar lagts rätt och märkts av vardagen. När allt levts i, lite grann.

Och jag mår ju bra här. Med J. Jag får kramar och någon som möter mig i dörren. Jag får hembakat surdegsbröd till frukost, naanbröd till lunchgrytan och porlande, frisk kombucha som han smaksatt med hallonen jag plockade åt oss. Jag får oliver på faten som jag visste att han skulle tycka om, får någon att diskutera viktiga och oviktiga problem med och någon att äta sillunch med på balkongen när solen visar sig en eftermiddag. Jag tror att jag kommer minnas den här tiden – bobyggandet – som en lycklig en. En annan slags sommar än den förra, då vi var nykära och lyckliga på det viset. I år är det tryggheten som skänker lycka. Känslan av att veta att vi båda är med på det här; att vi tagit det hela ganska långsamt och att där vi är just nu, ett halvt år sedan jag för första gången testade att “bo” med Jakob under några dygn i januari, har vi hamnat för att vi tillåtit det hela att ta tid. Förhoppningsvis har vi förberett oss väl. Pratat om ekonomi och fördelningar, diskuterat hur ofta det är rimligt att torka golvet, sålt dubbletter av inredningsprylar och övat på att kompromissa. Om jag lagar mat idag, kan du ta ansvar för det imorgon? Om du kommer hem först, kan du sätta på en tvätt? och Är det okej om jag sätter mig i ett annat rum en stund, om vi inte umgås just nu?

Ja, jag vill minnas den här tiden. När jag ser tillbaka på den kommer jag kanske minnas skimret. Kanske kommer jag känna tacksamhet för att allt blev så bra. Kanske kommer jag skratta och tänka att vi var så unga och bekymmerslösa. Vem vet. Jag försöker undvika att grubbla och analysera. Det är mitt sommarprojekt.

Om några timmar sitter vi på ett flyg med destination Baskien. Ännu en tid jag vill känna, uppleva och minnas.

Kram,

H

Den första helgen i maj

Hej på er.

Jag ville passa på att kika in här medan lusten finns och inget annat kommit i vägen. Får man skrivlust är det lika bra att ta tag i den innan den flyr sin väg.

Det har varit helg. För första gången på länge har jag lyckats ha en helg, en helt vanlig helg, utan en ständig känsla av stress över att utnyttja varje ledig minut till att skriva på examensuppsatsen. Den lämnades in på Valborg och under helgen hade jag ännu inte fått någon feedback – och kunde därmed inte heller "fixa" något. Jag måste fortfarande öva på att inte få ångest av att känna mig onyttig; att försöka tillåta mig att sova ut och ta det lugnt. Det är svårt. Men en bra grej att bemästra.

På fredagen gick jag i terapi för första gången på några veckor (på gund av examensarbetet). Jag var nervös. Kände inte att jag hade gjort så mycket framsteg sedan den senaste sessionen. Men. Min terapeut var nöjd med mig och sade grattis grattis för att ha lämnat in uppsatsen. Jag grät en skätt, av lättnad kanske, och försökte känna mig...bra. 

Sedan åkte jag hem till Lund och jobbade några timmar i butiken. Jag jobbar här. Efter jobbet mötte min J upp mig vid Domkyrkan, vi köpte med oss chicken cashew och grön curry och åt hemma. Sen såg vi Låt den rätte komma in men Jakob tyckte nog att den var för brutal. Jag håller väl med. Men den ska man ha sett. 

På lördagsmorgonen sov vi länge. Jag bakade ett surdegsbröd som blev väldigt fint men väldigt kompakt. Hmm. Varför blev det så? Limpan fick åka i soporna till slut och jag kände mig lite misslyckad. Hjälp mig, surdegsguden. Giv mig styrka.

På kvällen hände en så fin grej. Jag cyklade genom ösregnet - det första på lång, lång tid här i Skåne - och träffade Emma på Kulturmejeriet. Middag från barmenyn; mjukt sesambröd, paprikaröra och rosa pickles. Sedan: Två timmars konsert med Ellen Sundström och Ellinor Brolin. Kjell Höglunds texter till tonerna av akustisk gitarr och synth. En lycklig publik i alla möjliga åldrar som tillsammans skrålar 

Jag har haft samma känsla förut

Det är inte första gången

Just när tåget lämnar perrongen.

Det var kanske den bästa konserten jag någonsin varit på. Och jag blev så sugen på att skriva, skapa, känna.

Söndagen var rätt grå. Regndis och kyliga vindar. Men det gjorde ingenting. Jag sov ut, ännu en gång. Kanske är kroppen trött efter de många månaderna av en ständigt pockande inre stress. Jakob gjorde french toast till oss och vi åt dem tillsammans med hallonsylt och svart kaffe. Sedan cyklade vi de få kilomterna hem till min lägenhet; lägenheten som jag älskar men som mest står tom och som jag vill försöka hyra ut. Vi tittade igenom mina ägodelar; kan den där stolen få plats? Ska de där tavlorna följa med? Ja, vi pratar om att flytta ihop. Knäppt, men fint, det med.

Resten av söndagen innehöll en liten, liten ekorre som satt i trädet utanför Jakobs köksfönster, en promenad genom hägg och nyutslagen syrén, en god paj till middag och en partiledardebatt som jag inte förstod så mycket av. Men mest: vila. Och jag försökte intala mig att det är okej att vila när det är helg. 

När jag skriver det här har jag precis fått reda på att uppsatsen är bra nog att presentera inför examinatorn. Efter måndag morgon nästa vecka är allt klart. Helt helt klart. Gud.

Hur mår ni? Är maj snäll mot er?

Kram,

H

Huvudvärk & körsbärsblom

Jag lämnade in mitt examensarbete. 

Som ett ständigt, bråkigt orosmoln i magen, har det varit. De senaste veckorna har handlat

om vetenskapliga artiklar, att isolera mig från omvärldens brus, att stå ut ännu en timme eller två trots att nacken värker, en överhettad dator och avundsjuka på de som har tid att vara ute i våren. 

Men ja. På Valborgsmässoafton, ackompanjerat av ekot från de två, kanske tre fester som verkade pågå i andra lägenheter i mitt trapphus, lämnade jag slutligen in arbetet. 99 sidor. Ett hopp om att kanske, förhoppningsvis, få ta examen. Några veckor kvar bara.

Jag åt en risifrutti och öppnade fönstret ut mot gården. Doft av körsbärsblom och en brinnande brasa i stadsparken på andra sidan vägen. Mina ansträngda ögonlock började falla ihop men jag orkade till slut ta mig ut ur lägenheten och hem till min J. Månskärvan på himlen; smal, overklig, fantastisk. Några timmar senare: Kramar, filmjölk och skorpor mitt emot varandra vid köksbordet. Han: upprymd efter en valborgsfest och jag helt helt slutkörd. Dagen efter sov vi till 11:30 och tillbringade dagen i en solig och myllrande botanisk trädgård, tillsammans med Lunds hela arsenal av maj-firande studenter. 

Idag har jag huvudvärk, men jag tror den beror på all sol jag fick igår, så det är okej. Och körsbärsträdet utanför mitt fönster blommar ännu. Våren har väl bara börjat.

Kram,

H.

Mot slutet av januari

Vi rör oss sakta, långsamt, dröjande, men visst rör vi oss ändå. Vi rör oss mot slutet av den första oxmånaden och även om den aldrig tycks vilja ta slut så gör den ju det. Januari tar alltid slut och det är en tröst i det lilla.

Jag har påbörjat min examenskurs i skolan och funderar mycket över våren. Över hur jag ska disponera min tid. Över vilka rutiner som är bra att öva in, över hur jag ska göra för att må bra och inte gå under när deadlines och seminarium hopar sig. Jag vet ju att stressen kommer komma över mig förr eller senare. Hur skapar jag barrikader som står emot den? 

Januari har bestått av en ny slags vardag; av att bo lite mer tillsammans med min J. Av att tvätta och vika varandras kläder, av att dammsuga ett nytt köksgolv och handla hem mat till middagar att överraska med. Jag finner mig plötsligt i kö till delidisken på ICA; frågar efter rökt sidfläsk och en liten bit ost. Han har lärt mig det ofta blir bättre så. Jag börjar följa hans sovschema, brygger vårt kaffe i mokapot. Vi tillbringar åtta timmar framför filmatiseringen av Hundra år av ensamhet och jag börjar fundera kring att ta upp spanskan igen. Jag blir serverad räkpasta med rostade mandlar vid hand köksbord och måste iderligen ta ur de enda två skålar han äger ur diskmaskinen och diska dem för hand. Han kramar mig och jag kramar honom, trycker varandras händer när vi faller in i sömnens dvala.

En söndag packar vi ner foliepaket och termos i en ryggsäck och tar bussen söderut - så långt sydväst man kan komma i det här landet. Vi vandrar längs den vidsträckta sandbanken, över berg av tång och drivved, ända ut till naturreservatet Måkläppen och till sälkolonierna som bor där. Snart stänger reservatet för säsongen, för att ge djuren lugn och ro. Men vi hinner ta oss dit, och vi snörvlar i den isiga luften medan molnen hotar vid den danska kustlinjen i fjärran. Vi vandrar, jag hittar en stor bit bärnsten utan att knappt behöva leta, vi pratar om då och nu, vi äter våra baguetter under vindskyddet i Falsterbo - och vi får beskåda sälarnas huvuden guppa omkring i det turkosa vattnet. Jag påminner mig åter om mitt behov av naturen, av att vandra och blicka ut mot en vidsträckt horisont, och bestämmer mig för att notera det i vårens schema. 

Skriva, äta, natur och mänsklig värme. Kanske är det framgångsreceptet för mina barikader. Hur står ni emot - eller följer med - i vinterns gång och motgångar? 

 

Kram,

H

Fort fort fort

 

Allt går så fort nu. Inte har det väl undgått någon att tiden passerar fort i maj månad men varje år tycks man ändå förvånas över detta faktum. Sprängkraften i maj är beundransvärd och skrämmande på samma gång; knappt har jag hunnit vänja mig vid vårjacka och middag i solljus förrän syrenen prunkar och Lunds stadspark fylls med studenter. Plötsligt återstår två veckor av de två år i skolan som utgörs av vanliga kurser. Plötsligt befinner sig slutpresentationen för mina lärare, sommarschemat på mitt extrajobb och en höst med praktik på en riktig arbetsplats inte längre på mils avstånd. Plötsligt är livet återigen påväg mot något nytt.

Jag har mått dåligt under många somrar och trivs egentligen bäst under molniga skyar och avsaknad av hets kring semesterplaner och aktiviteter. Men just nu mår jag bra. Och den där hägrande sommaren känns inte lika hotfull som den gjort förr. Kanske är det åldern – kanske har jag vid 26 år uppfyllt kvoten för sommarångest och kan tillåtas lägga det där mörka bakom mig. Man kan ju hoppas. Jag kräver inte mycket, men att finna ro och lust i att världen är grön och vacker och känna mig lycklig snarare än ångestfylld över en ledig eftermiddag på en filt i stadsparken, det kan jag väl ändå få kräva. Och just nu känns det som en lovande förhoppning att ha. I can fix that.

Jag jobbar några timmar en solig Krist Himmelsfärd. Överallt i staden rör sig turister, äldre par i armkrok och flanörer med papperspåsar från Saluhallen. Jag köper bröd och smakar på ost i delibutiken bredvid vår och får grannrabatt av han bakom disken. Efter jobbet tar jag tåget norrut och landar hemma i huset där mamma finns, katter finns, barndomens köttfärspaj finns, dum-TV finns, ett soligt trädäck och samma gamla rutiner finns. En beständig procents trygghet i min annars ganska skiftande och icke ännu färdigstöpta vardag. 

Torsdag blir till fredag och jag och mamma ger oss ut i den skånska naturens prime time och vandrar. Vi hälsar på kor som fått komma ut på sitt grönbete, vi låter långa stunder av tystnad passera och slår oss ner för att fika högt uppe på en brant som stupar ner i Öresund. Vi får ont i lårmusklerna. När lördagskvällen kommer är familjen bortbjuden till min vän Alice och hennes familj; Eurovisionsfinalen är en tradition och även om själva innehållet i tävlingen är tveksamt är känslan av trevlighet, att få bli bortskämd med god mat och ligga på golvet framför en storbildskärm i flera timmar ganska fantastisk. Vänskap och traditioner; en sorts trygghet, de med.

Söndagen följer på lördagen. Jag åker återigen söderut, ned till själva Eurovisionstaden, men inte för att ta foto på ABBA-museet utan för att gå på bio. Jag och Emma går på frukostbio i Spegelns vackra Art décosalong och sörplar kaffe medan de franska skådespelarna på duken tillagar Pot au feu med sådan passion att det i den stunden inte kunde tänkas existera något mer heligt än just fransk kokkonst. Jag och Emma skiljs åt på Gustav Adolfs torg och jag återvänder till min lägenhet i påträngande sommarhetta; darrande asfalt och smältande glass i varje hörn av staden. Plötsligt är det återigen en söndag i maj som snart är till ända, snart ännu en ny vecka och snart något nytt som går alldeles för – eller kanske precis alldeles lagom – fort.

Ha det fint,

Kram H

Vår, nu.

Dagarna kommer och går. Liksom veckorna. Kylan håller ett stadigt tag kring Skåne längre än vanligt men plötsligt en dag hör jag ett bi brumma och känner doften av varm jord när jag kliver utanför dörren. Plötsligt slår det om till sommartid och det säljs påskmust på ICA. Plötsligt blir det vår.

Jag skriver en hemsk hemtenta och sedan ännu en. Fyra, tre, två och en gruppredovisning kvar och ja, med ens är kursen över. Nästa tar vid. Jag fyller 26 år men hade helst sluppit; Jag är liksom inte klar med 25 ännu. Allt går snabbt och jag försöker komma någonvart, vill någonstans, vill inte hamna efter. Jag jobbar på min portfolio sent om natten och skickar iväg mail med hopp om svar. Hopp om svar på...något.

Runt omkring mig skaffar vänner och gamla klasskompisar barn och hus, hund och fast anställning, sambo och kontorsplats. Mamma påminner mig om att sjukdomen tagit några år ifrån mig, att det inte är konstigt att jag inte är där alla anda är. Det viktigaste är att se till att de där åren inte blir fler.

Jag åker till skolan och åker hem några timmar senare. Tillbringar många timmar framför datorskärmen, skriver på diverse skoluppgifter, anmäler mig till höstens kurser, uppdaterar mailinkorgen flera gånger i timmen. Inga svar kommer. Till slut somnar jag i soffan och när jag vaknar igen har jag glömt varför svaren kändes så himla viktiga att få. 

Jag mår, på många sätt, bättre än i vintras. Avsevärt mycket bättre. Ändå smyger sig den där hopplösheten på ibland och gör hela mitt väsen matt och sorgfyllt. Jag tillbringar en söndag med ett ständigt gnagande av fel fel fel i maggropen, men kan inte klura ut vad det kommer ifrån. Och ibland räcker det ologiska i ens söndagsångest för att söndagsångesten ska bli än värre än vad den var från första början. Då måste man påminna sig om att snart är söndagen över och även om måndagen inte känns fantastisk så kommer hopplösheten inte vara konstant för all framtid. Kanske blir tisdagen bättre. Kanske är det på onsdag som det där miraklet sker.

Och på onsdagen anländer sommaren. Även om den endast stannar över en eftermiddag är den där; hägrar över stadskärnan och färgar Lundahimlen milt gul av dis och fukt. Överallt kryper liven ur sina hålor; studenter med vita mössor som tjuter lite för högt i Botaniska trädgården, magnoliaknoppar som brister mot de varmaste tegelväggarna, uteserveringarna som fylls redan på premiärdagen. Jag passerar allt liv, går hem till mig och ägnar min livskraft åt ännu en uppsats. Men jag absorberar det där livet, det gör jag. Och dagarna går. Och plötsligt en dag kanske ännu en vinter slår om till sommar och livet absorberar mig.

Kram,

H