11 november, 2019

GIBCA Extended - I Labyrinten

Hej!

Idag är det måndag men i torsdags var det torsdag och då hade
vi vernissage här på skolan. Nordiska Folkhögskolan ingår som ett
utställningsområde i Göteborgs konstbiennal (festival som hålls vart andra år)
GIBCA - Göteborg International Biennal for Contemporary Art.

Yes. Förra veckan satt jag och bildeleverna
i våra små verkstäder och jobbade flitigt. Kreativt kaos,
Lisa Ekdahl på mobilens högtalare, lim, papper, färg, spray,
glitter, lera, glas, sågar och hammare överallt. Härligt.
Det blev ett par sena kvällar och tidiga morgnar,
i alla fall för mig som färdigställde min idé
på tre dagar. Jag, som läser skrivande i första hand,
hade en dramatik-deadline samtidigt och fick ta själva
GIBCA-arbetet lite i andra hand, i motsats till bildeleverna,
som lagt veckor på det.

I alla fall.
Jag fick ihop något ändå.
Och även om själva utförandet hade kunnat vara
bättre blev jag nöjd med själva helheten av resultatet.
GIBCAs huvudtema är i år part of the labyrinth -
del av labyrinten. 
Min tanke var att framställa ett verk som skildrar
det vardagliga livet - den allra största labyrinten, som man lätt går vilse i.
Det som kan vara svårt att se genom labyrintens väggar 
är alla andra vilsna människor. Bara en tunn pappersvägg
bort, men precis lika vilsna i livet.

Jag bestämde mig för att arbeta i kartong och papper och
för att endast använda mig av vitt och svart,
allt för att göra arbetet så enkelt som möjligt 
(Jag var ju trots allt under tidsbrist...).
Pilligt blev det. Men ganska fint också.
Fint i sin icke-perfektion, som det ju också
är, livet.

I torsdags var det vernissage, och utställningen 
hänger på skolan, för allmän beundran, i två veckor.
Bästa, bästa Alice kom och besökte mig på vernissagen,
och det var så himla kul och fint att gå omkring och betrakta
allas verk. Det finns så mycket talang på den här skolan
att det inte är klokt.
































Kom hit och titta, om du är i närheten av Kungälv!
Det är gratis - och ganska mysigt också.



07 november, 2019

Ett höstlov

Eftersom jag går på folkhögskola och följer 
grundskolans läsårstider har jag även lyxen att få höstlov.
Och det hade jag förra veckan.
Det var otroligt skönt att komma hem lite. Bara att sitta i en soffa och
se på TV (Vår tid är nu, Så mycket bättre, Lyckomaten, Så mycket bättre tex.),
att laga mat i ett riktigt kök och umgås med familjen. 
Det är fint det.
Jag jobbade med mamma på förskolan i fyra dagar.
Pysslade ihop fladdermöss och vampyrer med barnen, var
ute i solen och lekte i sandlådan. Åt lunch halv tolv vid ett väldigt
litet bord och svarade på frågor om livet :) 





Dagarna innan jag åkte ner till Skåne stod träden i brand.
Var på marknad vid Bohus fästning nedanför min skola, 
köpte en påse hembakt tunnbröd och en liten pumpa.
När jag kom tillbaka till skolan igen i söndags
var alla träd kala och pumpan hade börjat
förmultna. Det + iskyla
med frost och is = förvirrad hjärna i JULSTÄMNING.
Men. Det tar vi en annan gång.




Första helgen hemma lagade vi en superwok
på detta:

Kyckling
Wok-kryddpåse från Asien-hyllan i matbutiken
Champinjoner
Zucchini
Pak choi
Paprika
Gul lök
Sockerärtor
Babyspenat
Torrrostade cashewnötter

Till det åt vi kokosris. Så himla gott och piffigt.

Koka jasminris enligt förpackning men ersätt en 
del av vattnet med motsvarande mängd kokosmjölk
(ett paket). Pressa i en hel citron. Salta lite.

Himla gott. 

Till söndagsfikat gjorde jag paj på sommarens plommon
och toppade med havrehonungstosca.







Idag (torsdag vecka 45) hade vi utställning på
skolan! Jag gjorde ett katronghus fyllt med diverse illustrationer
och scener ur olika vardagsliv. Visar snart.

Hursomhelst. Tillbringade en del av lovet med att
rita, helt enkelt. Rita och skriva pjäs, som jag ska få respons på
imorgon.



Min lillasyster Bea lagade mat till oss en kväll
efter att jag och mamma hade dansat Zumba på gymmet.
Så gott det är med plåtmat, ändå?
Och så gott det är med brysselkål?
Bea hade skalat bort det yttre lagret på dem.
Kanske var det därför de blev mer söta än beska,
som de ju annars kan vara.

Tack fina Bea, du är duktig <3




Jag träffade kompisar i Helsingborg och i Lund och
sista helgen = kallas i Höllviken med småkusinerna.
Mamma skulle göra kolasnittar och strasskakor,
men av någon anledning flöt alla kakor ut till pölar
i ugnen och bara... försvann.
Så himla konstigt. Och inte hjälpte det att hon gjorde 
tre olika satser, stackaren.

Jag fick göra nya kolasnittar dagen efter, på annat smör
och utan bakplåtspapper. De blev lite bättre.
Och tillsammans med ett paket köpte-kakor från bageriet
gick det ju utmärkt.




Och så åt vi igen. Som man ju gör.
Fint så.


Och så i söndags var det dags för pappa att fylla.
Han fick finfrukost och en fotobok om extremväder.

Sedan tände vi ljus för mormor, morbror, farmor 
och några andra i minneslunden. 
Och så var höstlovet slut.

Nu är det snart fredag igen, hörni.
Jag ska på teater med klassen och fika
med Linda. Kanske gå på Ikea också.

Kramar


01 november, 2019

det känns det känns det känns















Den allra största lusten att skriva
har en tendens att infinna sig när huvudet
är fyllt av som flest känslor.
och jag känner mycket nu.

För tre veckor sedan kom jag tillbaka
till mitt internatrum på skolan,
efter en solgul helg hemma med familjen,
och hittade små, små kryp 
i hela min säng.
Den natten sov jag på soffan,
och därefter följde otaliga tvättar, 
dammsugningar, moln av instant
killing bug spray och tätning av lister,
insektsfällor etc. etc. etc...

Krypen visade sig vara dammlös.
Inget farligt alltså.
Men. Ett i grunden fuktigt internathus
lockar till sig både det ena och det andra,
och i kombination med förlorad kontroll
och en tendens till att
lätt få tvångstankar
(samt en i grunden orolig själ, då)
blir det... inte bra. 

Så. Jag har mått lite dåligt
i några veckor. Dödat kanske femtio silverfiskar
och tvättat, tvättat, tvättat.
Påsar under ögonen och 
en gammal envis akne
som blossat upp igen. Hormonell obalans.
Humörmässig obalans.
Jag vet inte riktigt hur jag mår,
hur jag borde må. Hur jag borde bete mig.
jag har försökt att blockera dem,
porta dem från skallen.
I söndags kväll,
efter en fin eftermiddag på stan
med Alice,
ringde mamma och jag bröt ihop.
Grät en skvätt. Tänkte att det kanske
är bäst att åka hem igen, ändå.
Men det vore ju så sorgligt.
Att lämna alla de fina människorna
jag mött i Kungälv. Att lämna Göteborg,
de projekt jag ska vara med i under terminen,
möjligheter och framtidsplaner.

Allt kändes hur som helst mycket bättre
efter att ha talat med mamma i telefon.
Allt känns faktiskt mycket bättre
efter att jag talat med mamma om det.
Jag har märkt det på den senaste tiden - jag har svårt
att ta några som helst beslut utan att rådfråga
henne först.
Vill knappt köpa ett par byxor eller
gå till frisören utan att ha hört med henne först.
Ja, så kan det vara, att vara 21 år gammal.
Mamma vet fortfarande bäst.
Och ibland spelar det inte ens någon roll vad hon säger,
men att ha hört hennes åsikt om saker och ting
hjälper i de flesta situationer.

Nu är jag hemma igen.
Det är fredagskväll och jag sitter i fåtöljen
i vardagsrummet. Min lillasyster sover
i soffan bredvid mig. Hon har klippt håret kort
och färgat det isblondt sedan sist.
Bara ett av många tecken på att hon är så mycket
modigare än mig.
Imorgon ska jag inte göra något annat
än att umgås med mamma, laga mat länge, länge,
äta maten jag lagat, se på tv
och promenera.
Det är höstlov från skolan
efter en vecka av fantastiska höstkonserter,
studiebesök på Röda Sten konsthall,
teaterövningar och redaktionsmöten.
Jag ska vikariera på förskolan mamma jobbar på,
skriva på min pjäs och illustrera
små, små illustrationer,
till ett verk som ska visas på
en vernissage på skolan under vecka 45.
Så ska min syster,
min moster och min pappa firas,
jag vill köpa en kjol
(Jag har varit kjol-lös sedan mellanstadiet.)
och baka.

Upp och ner,
ner och upp.
Igen.
Så känns det.
Ibland mår man inte så bra,
och ibland mår man bättre än man tror.
Kanske gäller det bara att
komma ihåg
att det kan vara skönt att prata lite
med sin mamma.
Det hjälper.

Kramar på er.