27/3
Söndag, sommartid, vitsippor och vår i luften. Jag vaknar hemma hos mamma,
efter en solig lördag med födelsedagsfirande. Min fina mamma.
Hon har tänkt och planerat i mitt ställe när allt kändes svårt och jag
funderade på att strunta helt i födelsedagen.
Men så ordnas det med god mat, med presenter och ett dukat bord där mina
närmsta vänner och familj samlas.
Kvällen blir så himla fin och bra, och jag blir fylld av tacksamhet över
att alla gäster verkar ha det trevligt och kommit dit för min skull.
Jag får en TV, en fin tröja, en plånbok, blommor och ett litet citrusträd.
Äter god mat och känner mig älskad.
Och trots att en oroskänsla gnager någonstans inuti mig,
känns det mesta… lovande.
Jag har fyllt 24 år. Jag är sjukskriven, orolig och elak mot mig själv ibland.
Men jag har hopp om att det kommer bli bra bara jag ger det här nog med tid och tålamod.
Och tid har jag. Tålamodet finns det med - det ska bara räcka till också.
Fredag eftermiddag. Luften är kall men solen lyser in genom fönstren på sjunde våningen.
Vi har planeringstid på behandlingen och jag ska tänka ut och
schemalägga helgens alla måltider.
Första helgen ensam, första helgen bara jag och bara hemma.
Oro i maggropen: Hur ska det här gå? Hur ska jag klara av 48 timmars ensamhet,
utan att vara elak mot mig själv? Gå emot impulsen att skita i allt,
dra ner rullgardinen och vänta ut timmarna. Hur gör man?
Men det går - det gör det faktiskt.
Och även om merparten av helgens depå av tankekraft förbränns
i funderingar och grubblerier kring matens rätt och fel, så går det hela helt okej.
Jag gör det jag ska, äter mina mål, skriver ner mina känslor,
fixar hemma och tillåter mig att må bra.
Vårvinterluften fortsätter sticka och nypa i huden, men solen fortsätter också att lysa.
Det är en vacker vår - kanske den vackraste jag upplevt i mitt lilla liv.
Jag promenerar i naturreservatet, pratar i telefon med min morfar, ritar,
planterar om mina växter och tvättar mina kläder.
Barnen på gården rycker förundrat tulpaner och påskliljor ur rabatterna och jag låter dem.
Ifall de gläds över små, spretiga buketter i ett mjölkglas hemma
på nattukdsbordet - då gläds jag med dem.
På lördagens förmiddagspromenad har jag Ålevangeliet på ljudbok i öronen.
Där, på cykelstigen, dyker plötsligt en man upp.
Han vinglar, mumlar och virrar runt. Tatueringar, svarta kläder och ring i örat.
Jag tänker: Farlig. Inte ska väl jag. Inte mitt problem. Ska gå förbi och glömma.
Han ropar: “Snälla, ring 112.” Och jag viftar bort de tveksamma tankarna,
går över vägen och gör det som är rätt.
När ambulansen väl är på plats är jag inte längre ensam vid hans sida,
utan stöttas av andra förbipasserande som bidragit med filtar,
vattenflaskor och hjälpande händer.
Efteråt får jag en lång kram av en kvinna som lånat ut sin halsduk och
pratat med mannen medan jag talat med larmcentralen.
Så skingras vi, och jag fortsätter promenera, till berättelsen om
ålarnas vandring från Sargasso till Skåne. En historia om livets början - och slut.
Eftermiddagarna är alltid svårast. Timmarna tycks aldrig ta slut,
dagsljuset bleknar och hopplösheten gör sig påmind.
Jag är trött, men känner inte ro nog till att vila.
Så jag går på bio. Åtta minuter innan filmen börjar bokar jag en plats
i den minsta salongen, köper en cappuccino och slår mig ner på rad nummer tre.
Två timmar senare har jag skrattat högt, ätit mitt mellanmål och njutit av
både estetik och handling i Lill-Zlatan och Morbror Raring.
När filmen är slut vågar jag mig på att pratar med tjejen som suttit några
stolar bort från mig - även hon tjugo-trettio-någonting och utan sällskap.
“Ensambio, du med?” undrar jag. “Precis”, svarar hon. “Visst är det skönt?”.
Ja. Det är skönt.
Det är skönt att jag inte längre är lika rädd för att vara ensam med mig själv.
En lista på små, fina ting:
- Jag klickar på "boka biljetter" och överraskar mig själv med
att utropa "Yey!" högt.
- Det ligger en lapp i brevlådan där det står att Eva och Maria
från bostadsföreningen vill nominera mig till styrelsemedlem.
- Mikrad varmkorv med pulvermos till middag. Ketchup och senap till det.
- Jag slår mig ner på knä bredvid den tyska utbytesstudenten som kämpar
med virkningen framför Youtube-tutorials och visar henne hur man ska göra.
Jag säger: "Imorgon tar jag med mina garner så virkar vi tillsammans."
Hon blir glad, och det känns bra i magen.
- Jag smyglyssnar på den medelålders mannen och kvinnan
som sitter vid bordet bredvid mitt inne på caféet.
De är på sin allra första dejt och försöker trevande lära känna varandra.
Båda har klätt sig fint.
- På lördag kommer Linnea. Vi växte upp tillsammans.
Nu bor hon i Stockholm och lever ett annat slags liv.
Men det är samma Linnea - och henne längtar jag efter.
- Jordnötssmöret Extra crunchy Himalaya salt från NutsFabriken. Otroligt.
- Jag letar och letar och till slut hittar jag en dunge där det växer ramslök,
bakom busshållplatsen i parken. Det doftar friskt och starkt i hela köket sedan.
Kramar,
H