Några stunder ur veckan som varit

Hej igen. 

Jag befinner mig återigen ombord på ett tåg mot Stockholm. Denna gång inte från Skåne, utan från Göteborg. Staden där jag bodde ett tag, där jag har familj och släkt och där Bokmässan äger rum. I år fick jag möjligheten att resa dit med förlaget jag gör praktik på, och jag tackade ja. Bokmässan är verkligen intensiv – men himla rolig. Jag tycker det är så fint att ett av Nordens största evenemang handlar om just böcker. 

Men vi börjar för en vecka sedan; förra söndagen. Jag fick äntligen träffa min Emma. Vi åt frukost på Skeppsbro bageri, och trots september och höst kunde vi sitta på uteserveringen och blicka ut över vattnet. Det var fint, trots att en av alla ettriga fåglar landade på mitt huvud. "Det betyder tur" sa Emma. Hoppas.

Om kvällarna har jag tittat på Sex and the City tillsammans med min hyresvärd. Jag inser att det är en serie som man borde ha sett, och jag inser att den antagligen kommer bli djupare ju längre in i säsongerna man kommer. Men än så länge är jag lite... halvt imponerad. Hur som helst är det mysigt att följa en serie tillsammans med någon annan.

På jobbet har jag bland annat fått titta ut folie till en ny K-pop-bok. Det blev en skimrande, utan glitter.

I onsdags fick jag följa med på release! Det var boken Världens läskigaste bok som skulle firas på barnbokhandeln Bokslukaren, som ligger precis vid Mariatorget där jag nu bor. Det var en väldigt fin liten release där barnen fick popcorn och de vuxna vin.

Jag har också följt med en kollega och ordnat torsdagsfika till teamet. Somliga önskade tårta, somliga ost och kex. Så det fick bli båda. 

En av de dagar då jag arbetade hemma var det så vackert, strålande och klart väder att jag inte kunde hålla mig inomhus utan tog en lång promenad runt Söder. Uppe på Skinnarviksberget satt folk och läste i solen, och jag passade också på att lapa lite solljus. Vem vet hur lång tid vi har innan hösten slår till.

På ICA Aptiten har det varit fransk vecka denna vecka. Inte fy skam faktiskt. 

I fredags morse tog jag mig till Bokmässan. Jag kunde strosa fritt, som jag behagade, och passade på att söka inspiration till snygg omslagsdesign, typografi och material. Den här boken var fin. 

På kvällen var jag bjuden på en middag med förlagets alla medarbetare, illustratörer och författare. Det kändes stort, såklart. Men också litegrann som att vara en inkräktare på förbjuden mark. Att presentera sig och säga "Hej, jag är praktikant" tar emot. Men jag försökte påminna mig själv om att jag gjorde något bra, att jag övade på att ha kul och att känna mig som en del av något större. Och jag drack lite bubbel, fick höra en del skvaller och äta god fisk med potatispuré. 

Nu väntar ännu en vecka i storstaden, innan jag beger mig söderut igen för diverse firanden.

Vi hörs snart.

/H

Första veckan i Stockholm

Söndagen den sjätte september satte jag klockan på 04:45 och begav mig mot Lund. Två stora resväskor med vakuumförpackade tillhörigheter. Mamma och pappa. Klockan 06:30 vinkade mina föräldrar av mig på Lund C och tåget rullade norrut. Jag reste till min nya hemvist för de kommande månaderna.

Efter några timmar på tåget släpade jag mitt bagage genom T-centralen, fick hjälp av en tunnelbanevakt att hitta rätt hiss och tog tuben till Mariatorget på Söder. Där sken solen – och en liten valp hälsade mig välkommen. Jag har haft turen att hitta ett boende hos en gullig tjej med en femmånaders King Charles Cavalier och han är verkligen underbar.

Huset där jag bor. Min nya utsikt. 

Hela söndagen kändes lite som en filmscen. Sensommarvärme, ett brusande Södermalm fullt av människor och barn och fullsatta uteserveringar och blommande parker. Jag botaniserade bland gatorna, checkade av min första mathandling och blev bjuden på pasta och köttfärssås av min hyresvärd.

På måndagen tog jag återigen tuben fast nu till Hötorget. Det är en speciell känsla, att befinna sig i morgonrusningen i en ny stad; att vara en del av de som ska ta sig någon stans där de behövs. Det känns fint att känna sig behövd. 

Jag klev in i porten på Sveavägen 46. Där stod Laleh. Jag försökte hålla mig samman.

Sedan väntade en fin första dag på min praktik hos Bonnier Carlsen i Bonnierhuset. Jag har lyxen att få vara en del av ett förlag där fokus ligger på barnböcker, ungdomslitteratur och formgivning. Jag ska alltså få arbeta med design - det som jag allra helst vill - och dessutom med den allra finaste grenen av formgivningsvärlden. Förstår knappt att jag haft sådan tur. Första dagen fick jag hälsa på tusen personer, blev bjuden på lunch på Babel Deli och fick vara med på utgivningsmöte där nya titlar presenterades.

Jag tillbringade måndag-torsdag på kontoret. Ta med sig matlåda, hålla koll på mötesschemat och sätta sig in i alla nya programvaror. Mycket nytt, men allt roligt. 

På eftermiddagarna har jag promenerat från Norrmalm till Södermalm. Att promenera är ju verkligen det bästa sättet att lära känna en stad på. Och även om jag har varit här många gånger förut och tror mig ha en ganska bra bild av staden, är det först nu som pusselbitarna börjar falla på plats kring hur alla gator och stadsdelar hänger ihop. Och Stockholm är verkligen vackert - särskilt såhär i september. 

På ICA:Aptiten finns det tre kylar med små, franska yoghurtar att välja mellan. Bara en sån sak. Med min budget blir det lite av vardagslyxen och mer av sånt jag faktiskt vill njuta av. Som att äta ensamfrukost på café Svedjan en fredagsmorgon när solen skiner mot husväggen och jag kan sitta och formge ett bokomslag medan olika intressanta samtal om andra små liv pågår runt omkring mig.

Jag har också hunnit ta en långsam joggingtur med okänt mål och hamnat i Zinkensdamm och Tantolunden. Det var oerhört vackert när eftermiddagssolen kysste vattenytan och färgade kolonilotternas höstblommor saffransgula. Jag njöt och kände mig lätt, glad och lätt. 

På lördagen sov jag länge. Inte så konstigt kanske, efter alla nya intryck och omställningar. Det kändes lite tomt att inte ha några lördagsplaner och jag var lite rädd för att den där ensamheten skulle smyga sig på. Men. Jag promenerade till bageriet och köpte mig ett valnötsbröd, kikade på fina böcker på Söderbokhandeln, åt en sen frukost och sökte ett jobb. Tillät mig att bara ta det lugnt. Skriva ett vykort. Tvätta en tvätt.

På söndagen tog jag mig till andra sidan Söder och träffade min fina vän Aleksa för att äta frukost på Pom & Flora. Hon är från Lettland men har pluggat här i Sverige och jobbar nu här i stan. Jag är så glad att hon finns här och att hon är så varm och klok. Vi promenerade till vackra Vitabergsparken och sedan ner mot Hammarby Sjöstad. Ännu fler platser som jag hört om tusen gånger men aldrig sett i verkligheten.

När jag kom tillbaka till mina kvarter var det loppis på torget. Jag kikade där, slog mig ner på en bänk och pratade med min morfar i telefon. Sedan lagade jag fyra matlådor med linsgryta inför veckan och såg på valvakan.

Efter en hel vecka i min nya tillvaro slog det mig: jag hade inte haft ångest en enda sekund. 

Kramar, H

Att ta sig igenom, uppåt, förbi & komma ut på andra sidan.

Hej på er, alla ni som fortfarande kikar in här då och då. 

Det har gått en tid. Det har hänt mycket och ingenting. Mest har det hänt... mycket. Främst nuti mig; med mig. Och det har krävt den tid det tagit.

Det är sällan jag mår så dligt att jag inte ens förmår mig att skriva. För oftast skriver jag som mest när allt känns svårt. Men den här sommaren var det som att inte ens orden räckte till för att beskriva det jag kände och gick igenom. Så då struntade jag i att ens försöka. Kanske behövde jag ta en paus från det där processarbetet, som ju skrivandet, fotograferandet och berättandet är så bra verktyg för. Kanske behövde jag bara ta mig igenom - och lämna bearbetandet till ett senare tillfälle. 

Jag tillbringade våren och sommaren hemma hos min mamma, i terapibehandling och med ett ganska ensamt sommarjobb. Jag har känt mig efter i livet; som att jag stått och stampat på precis samma plats som jag befunnit mig under de senaste sex, sju åren. Och på många sätt har det varit sant. Att traggla med terapi för sitt mående, återigen flytta till sina föräldrar och ännu en sommar inte få ha semester eftersom man inte lyckats skaffa ett heltidsjobb gör det alltför lätt att jämföra sig med andra personer i min ålder. Runt omkring mig skaffar folk barn, får en ring på fingret, får fast jobb och löneförhöjning. Jag älskar mina vänner så otroligt mycket, och de har alla varit så oerhört fina mot mig under mina svåra perioder. Men den här sommaren, när jag mått sämre än någonsin förut, hade jag tillslut svårt att ens liv följa med i en vanlig konversation om vardagliga ämnen som jobb och relationer. Allt, precis allt, påminde mig om hur tragiskt och tomt mitt eget liv var. Och jag var så oerhört rädd för att jag aldrig skulle känna något annat än ångest när jag vaknade på morgonen - och somnade på kvällen. Hjärtat slutade inte banka i bröstet. Det bankade så hårt.

Men så skiftade något inuti mig. Med sensommaren kom också belöningen för att jag kämpat så hårt för att försöka må bättre; Jag nådde slutet av den behandling jag lagt många år på att någon gång lyckas slutföra. Jag tog mig hela vägen igenom den. Och när jag för en vecka sedan sade hejdå till min behandlare gav hon mig en present och en kram. "Nu ska jag leva lite" skrev jag på tackkortet som jag lämnade på mottagningen. Och även om jag är djupt och ödmjukt medveten om att det där mörkret bara är några veckor bort i dåtiden så är jag stolt över att jag tagit mig hit. För nu, när septembers klara luft sänkt sig över landet så har jag bytt stad, bytt hemvist och tagit ett stort kliv mot något som jag hoppas kan göra mig gott, även i det långa loppet. Jag har packat två stora resväskor fulla, låtit Skåne försvinna genom tågfönstret och flyttat in på tredje våningen i ett gult hus vid Mariatorget i Stockholm. Här finns en valp, ett fönster ut mot en gata med kastanjeträd och sorl från uteserveringar, en ny sorts vardag och en möjlighet att uppleva sådant som bygger nya nervbanor i hjärnan. Den här hösten testar jag något annat. 

Och såhär, efter en vecka av nya intryck och sammanhang känner jag att jo, detta kan faktiskt bli bra.

Hoppas ni vill fortsätta läsa om min höst. Jag tänker att det vore roligt att få berätta om den för er.

Kramar,

H