Hej på er, alla ni som fortfarande kikar in här då och då.
Det har gått en tid. Det har hänt mycket och ingenting. Mest har det hänt... mycket. Främst nuti mig; med mig. Och det har krävt den tid det tagit.
Det är sällan jag mår så dåligt att jag inte ens förmår mig att skriva. För oftast skriver jag som mest när allt känns svårt. Men den här sommaren var det som att inte ens orden räckte till för att beskriva det jag kände och gick igenom. Så då struntade jag i att ens försöka. Kanske behövde jag ta en paus från det där processarbetet, som ju skrivandet, fotograferandet och berättandet är så bra verktyg för. Kanske behövde jag bara ta mig igenom - och lämna bearbetandet till ett senare tillfälle.
Jag tillbringade våren och sommaren hemma hos min mamma, i terapi och med ett ganska ensamt sommarjobb. Jag har känt mig efter i livet; som att jag stått och stampat på precis samma plats som jag befunnit mig under de senaste sex, sju åren. Och på många sätt har det varit sant. Att traggla med terapi för sitt mående, återigen flytta till sina föräldrar och ännu en sommar inte få ha semester eftersom man inte lyckats skaffa ett heltidsjobb gör det alltför lätt att jämföra sig med andra personer i sin ålder. Runt omkring mig skaffar folk barn, får en ring på fingret, fast jobb och löneförhöjning. Jag älskar mina vänner så otroligt mycket, och de har alla varit så oerhört fina mot mig under mina svåra perioder. Men den här sommaren, när jag mått sämre än någonsin förut, hade jag tillslut svårt att ens följa med i en vanlig konversation om vardagliga ämnen som jobb och relationer. Allt, precis allt, påminde mig om hur tomt mitt eget liv var. Och jag var så oerhört rädd för att jag aldrig skulle känna något annat än ångest när jag vaknade på morgonen och somnade på kvällen. Hjärtat slutade inte banka i bröstet. Det bankade så hårt.
Men så skiftade något inuti mig. Med sensommaren kom också belöningen för att jag kämpat så hårt för att försöka må bättre; Jag nådde slutet av den behandling jag lagt många år på att någon gång lyckas slutföra. Jag tog mig hela vägen igenom den. Och när jag för en vecka sedan sade hejdå till min behandlare gav hon mig en present och en kram. "Nu ska jag leva lite" skrev jag på tackkortet som jag lämnade på mottagningen. Och även om jag är djupt och ödmjukt medveten om att det där mörkret bara är några veckor bort i dåtiden så är jag stolt över att jag tagit mig hit. För nu, när septembers klara luft sänkt sig över landet så har jag bytt stad, bytt hemvist och tagit ett stort kliv mot något som jag hoppas kan göra mig gott, även i det långa loppet. Jag har packat två stora resväskor fulla, låtit Skåne försvinna genom tågfönstret och flyttat in på tredje våningen i ett gult hus vid Mariatorget i Stockholm. Här finns en valp, ett fönster ut mot en gata med kastanjeträd och sorl från uteserveringar, en ny sorts vardag och en möjlighet att uppleva sådant som bygger nya nervbanor i hjärnan. Den här hösten testar jag något annat.
Och såhär, efter en vecka av nya intryck och sammanhang känner jag att jo, detta kan faktiskt bli bra.
Hoppas ni vill fortsätta läsa om min höst. Jag tänker att det vore roligt att få berätta om den för er.
Kramar,
H