GIBCA Extended - I Labyrinten

Hej!

Idag är det måndag men i torsdags var det torsdag och då hade

vi vernissage här på skolan. Nordiska Folkhögskolan ingår som ett

utställningsområde i Göteborgs konstbiennal (festival som hålls vart andra år)

GIBCA - Göteborg International Biennal for Contemporary Art.

Yes. Förra veckan satt jag och bildeleverna

i våra små verkstäder och jobbade flitigt. Kreativt kaos,

Lisa Ekdahl på mobilens högtalare, lim, papper, färg, spray,

glitter, lera, glas, sågar och hammare överallt. Härligt.

Det blev ett par sena kvällar och tidiga morgnar,

i alla fall för mig som färdigställde min idé

på tre dagar. Jag, som läser skrivande i första hand,

hade en dramatik-deadline samtidigt och fick ta själva

GIBCA-arbetet lite i andra hand, i motsats till bildeleverna,

som lagt veckor på det.

I alla fall.

Jag fick ihop något ändå.

Och även om själva utförandet hade kunnat vara

bättre blev jag nöjd med själva helheten av resultatet.

GIBCAs huvudtema är i år part of the labyrinth -

del av labyrinten. 

Min tanke var att framställa ett verk som skildrar

det vardagliga livet - den allra största labyrinten, som man lätt går vilse i.

Det som kan vara svårt att se genom labyrintens väggar 

är alla andra vilsna människor. Bara en tunn pappersvägg

bort, men precis lika vilsna i livet.

Jag bestämde mig för att arbeta i kartong och papper och

för att endast använda mig av vitt och svart,

allt för att göra arbetet så enkelt som möjligt 

(Jag var ju trots allt under tidsbrist...).

Pilligt blev det. Men ganska fint också.

Fint i sin icke-perfektion, som det ju också

är, livet.

I torsdags var det vernissage, och utställningen 

hänger på skolan, för allmän beundran, i två veckor.

Bästa, bästa Alice kom och besökte mig på vernissagen,

och det var så himla kul och fint att gå omkring och betrakta

allas verk. Det finns så mycket talang på den här skolan

att det inte är klokt.

Kom hit och titta, om du är i närheten av Kungälv!

Det är gratis - och ganska mysigt också.

det känns det känns det känns

Den allra största lusten att skriva

har en tendens att infinna sig när huvudet

är fyllt av som flest känslor.

och jag känner mycket nu.

För tre veckor sedan kom jag tillbaka

till mitt internatrum på skolan,

efter en solgul helg hemma med familjen,

och hittade små, små kryp 

i hela min säng.

Den natten sov jag på soffan,

och därefter följde otaliga tvättar, 

dammsugningar, moln av instant

killing bug spray och tätning av lister,

insektsfällor etc. etc. etc...

Krypen visade sig vara dammlös.

Inget farligt alltså.

Men. Ett i grunden fuktigt internathus

lockar till sig både det ena och det andra,

och i kombination med förlorad kontroll

och en tendens till att

lätt få tvångstankar

(samt en i grunden orolig själ, då)

blir det... inte bra. 

Så. Jag har mått lite dåligt

i några veckor. Dödat kanske femtio silverfiskar

och tvättat, tvättat, tvättat.

Påsar under ögonen och 

en gammal envis akne

som blossat upp igen. Hormonell obalans.

Humörmässig obalans.

Jag vet inte riktigt hur jag mår,

hur jag borde må. Hur jag borde bete mig.

jag har försökt att blockera dem,
porta dem från skallen.
I söndags kväll,
efter en fin eftermiddag på stan
med Alice,
ringde mamma och jag bröt ihop.
Grät en skvätt. Tänkte att det kanske
är bäst att åka hem igen, ändå.
Men det vore ju så sorgligt.
Att lämna alla de fina människorna
jag mött i Kungälv. Att lämna Göteborg,
de projekt jag ska vara med i under terminen,
möjligheter och framtidsplaner.

Allt kändes hur som helst mycket bättre
efter att ha talat med mamma i telefon.
Allt känns faktiskt mycket bättre
efter att jag talat med mamma om det.
Jag har märkt det på den senaste tiden - jag har svårt
att ta några som helst beslut utan att rådfråga
henne först.
Vill knappt köpa ett par byxor eller
gå till frisören utan att ha hört med henne först.
Ja, så kan det vara, att vara 21 år gammal.
Mamma vet fortfarande bäst.
Och ibland spelar det inte ens någon roll vad hon säger,
men att ha hört hennes åsikt om saker och ting
hjälper i de flesta situationer.

Nu är jag hemma igen.
Det är fredagskväll och jag sitter i fåtöljen
i vardagsrummet. Min lillasyster sover
i soffan bredvid mig. Hon har klippt håret kort
och färgat det isblondt sedan sist.
Bara ett av många tecken på att hon är så mycket
modigare än mig.
Imorgon ska jag inte göra något annat
än att umgås med mamma, laga mat länge, länge,
äta maten jag lagat, se på tv
och promenera.
Det är höstlov från skolan
efter en vecka av fantastiska höstkonserter,
studiebesök på Röda Sten konsthall,
teaterövningar och redaktionsmöten.
Jag ska vikariera på förskolan mamma jobbar på,
skriva på min pjäs och illustrera
små, små illustrationer,
till ett verk som ska visas på
en vernissage på skolan under vecka 45.
Så ska min syster,
min moster och min pappa firas,
jag vill köpa en kjol
(Jag har varit kjol-lös sedan mellanstadiet.)
och baka.

Upp och ner,
ner och upp.
Igen.
Så känns det.
Ibland mår man inte så bra,
och ibland mår man bättre än man tror.
Kanske gäller det bara att
komma ihåg
att det kan vara skönt att prata lite
med sin mamma.
Det hjälper.

Kramar på er.

Rutiner

Jag har försökt hitta rutiner här

på samma sätt som man försöker göra varje år

... och ofta misslyckas med.

Men!

Det har gått förvånansvärt bra här

kanske för att jag har rätt mycket tid att ta av

och använda till att försöka må bra.

Jag har skaffat gymkort. Herregud.

Gym är inte direkt en miljö jag trivs i.

Men. Jag försöker att tänka på träningen som

något annat än träning - som en del av

vardagen som är nödvändig för att jag

ska kunna finna ro i att sitta ner och skriva,

läsa och skapa. Sånt som gör mig glad.

Och om själva träningspassen

också skulle komma att

göra mig glad

så är väl det en bra bonus.

I övrigt rör jag på mig i en makligare takt;

promenerar efter frukost, genom skogen,

under tallar och granar, förbi meterhöga

myrstackar och runt den svarta sjön med alla

näckrosorna.

Ibland står just promenad på schemat,

och ibland även yoga och rörelse.

Det känns fint. Friskt och sunt.

Jag trivs med att äta bra.

Vegetariska salladsbuféer i matsalen,

nötsmör och granola,

bär och indiska grytor med garam masala.

Det känns bra.

Jag tar tillvara på fritid genom att varva avslappning

med städning, tv-serier med andningspauser,

tvättider med umgänge, isolering i mitt rum,

drömmande, skyltfönstershoppande,

sol i ansiktet. En kopp kaffe med havremjölk.

Jag rör mig framåt,

sakta, sakta,

och försöker hitta ett lugn i mig själv.

Klyschigt, ja.

Men sant.

Försöker nog egentligen bara... må bra.

Kramar!

Uppdatering, onsdag, 07:05:

Värmepumpen i vårt hus har gått sönder.

Delar är beställda från Japan.

Vattnet i duschen når inte en högre temperatur

än 16 grader och det kan dröja månader

innan det är lagat.

Mmm.

femte september

frukost: gröt med bär. havremjölk. 

ägg på riskaka. kaffe.

promenad under regntunga bokträd: 

skorna är fortfarande fuktiga sedan igår.

morgonmöte på torget: vi har temadag idag.

pratar, skrattar, trivs.

samtal med min lärare: han är regissör; skolad

i teater. han undrar hur allt känns. jag svarar och vi pratar.

det blir ett fint samtal. skönt.

mellanrum: jag tar ännu en promenad genom

skogen. det regnar sp mycket här, vattnet forsar

överallt på stigen. nu är strumporna

genomvåta.

första passet för dagen: jag går till Inuk, filmläraren,

som visar en dokumentär från sitt hemland. Grönland

är stort, folkglest och i förändring.

isen smälter, säger Inuk.

och jag hör allvaret i hans röst.

lunch: vi äter god, god mat 

(salladsbuffé, nybakat bröd och svampsoppa med rotfruktschips)

 och pratar med varandra.

i matsalen blandas elever från olika linjer,

med olika intressen och talanger.

olika språk och dialekter.

sångare, norrmän, teaterelever, skribenter,

poeter och lärare.

rast: jag promenerar igen. 

ner i Kungälv den här gången. 

ner, ner, ner för Mördarbacken och så

upp igen, upp för Fontinbacken.

Fötterna är blöta. och kalla.

andra passet för dagen: jag hamnar i musiksalen

och deltar i en frågesport med mina klasskamrater.

vi får 57,5 poäng av 72 möjliga. starkt.

rast. dricker kaffe. pratar 

om resande och om diktande.

eftermiddagsaktivitet: guidad tur till Bohus fästning,

som stoltserar där på andra sidan älven.

det är kallt. det regnar. jag fryser.

men guiden är varm och engagerad och jag

tänker kanske skulle man prova på att guida 

för jag älskar ju historia. historiska platser,

saker, traditoner.

16:58: jag är åter på skolan.

äter middag i tystnad. tar mig hem till mitt internathus,

i mellanrummet mellan en störtskur och en annan,

tar en dusch och ber för varmvatten.

jodå. idag är vattnet skållhett.

schamponerar, torkar, smörjer in.

alla är hemma: vi tänder ljus och mediterar i vardagsrummet.

och nu sitter jag här. skriver, planerar

besök på bokmässan, och ska snart 

äta granola med kakao och blåbär.

femte september.

hoppas skorna hinner torka

till imorgon.

Om tid

Jag har tid här. 

Tid på ett sätt jag inte haft på ett tag; tid att bara vara, tänka,

 skriva, promenera, utforska.

Jag får hela tiden omedvetna impulser att göra något. 

Vill städa, ordna, tvätta, träna, handla, organisera. 

Ibland är det bra. 

Att hålla sig aktiv håller borta tankarna litegrann. 

Ibland är det sämre.

 Jag måste lära mig att slappna av litegrann. Skrivandet kräver det. 

Och det kommer att ta en stund, jovisst, men jag tror att det kommer gå,

 om än först senare.

I lördags kom sommaren och jag besökte Alice inne i Göteborg. 

Vi åt lunch på Avenyn och pratade igenom allt nytt.

 Hon har precis flyttat in i en studentkorridor, jag i en internatkorridor, 

och har båda fyllt huvudena med tusen miljoner nya intryck. 

Vi vandrade runt i stan, långsamt, långsamt, klämde på fina saker

 i inredningsbutiker och planerade våra nästa, riktiga och egna boenden. 

Tänk att få ha en egen lägenhet.

I söndags kom högsommaren och Alice besökte mig. 

Jag visade runt på skolan och bjöd på den mat jag hade 

på den lilla hyllan i vår kyl (havreyoghurt och granola, smoothie och finn crisps). 

Vi svettades upp för Mördarbacken och drack kaffe 

mitt emot Bohus Fästning och alla barnfamiljer som trängdes vid kiosken där.

Jag har varit i skogen och i biblioteket, känt en del av inspirationen

 återvända och börjat trivas här, på riktigt. 

Det mesta är fortfarande ovant och nytt men det mesta 

känns också väldigt bra. Fint. 

Ny sitter jag i en buss, påväg till Tanums hällristningar och därefter

 Grebbestad och havet. Salt, tång och sand.

Kram på er!