Det är januari. Man harvar på. Trots att alla de behov som behöver uppfyllas för att vi människor ska må bra inte alls uppfylls just nu, så fortsätter vi streta. Vi får inget solljus på vår hud, och vi virar in våra pälslösa, hopplöst kalla kroppar i lager av tyg och ull. Luften är torr och får oss att köpa dyra hudkrämer - det, eller ständigt nariga händer. Vi är trötta, men våra scheman rymmer ingen vinterdvala. Mörkret faller strax efter 15 men vi tänder våra ledlampor och förlänger dygnet på konstgjort vis. Det är ju så vi gör.
Inte alltför långt bort rasar ett förödande krig som pågått i elva månader nu. Ett krig som föregicks av ett hot som ingen riktigt trodde på. Så kan man väl inte göra - starta ett krig hur som helst, i moderna tider som dessa. Han kommer aldrig få igenom den idén. Så sa man - men ändå pågår det. Trots det orimliga, ologiska och fullständigt världsfrånvända i faktumet att krig existerar, så existerar dem. Och hopplösheten i det är så jäkla svår. Ändå är det enda man kan göra, just att hoppas.
I min matbutik kostar ett paket Bregott 70 kronor. Plötsligt slås allt det jag vet om mat, priser och överlevnad omkull. Är det billigt att äta nudlar, eller borde jag köpa ris? Brödmat är bra - det har man överlevt på i alla kristider. Men, oj, nej, nähä. Inte heller brödet kostar som det brukar. Ett paket havregryn? Jo, det får följa med hem - det är ju på extrapris. Jag tar sjuan hem och fasar inför Skånetrafikens prishöjningar. Tänker på hur mörkt det är där hemma nu, när jag bara vågar låta en ljuskälla i taget lysa. Jag kånkar mina kassar över slaskiga vägar och leriga gräsmattor, får in vatten i kängorna och känner fingrarna stelna alltmer ju längre ner i väskan jag får gräva för att hitta nycklarna Jag ser dem inte - för också gatubelysningen ovanför mig går på sparlåga.
Är det så deppigt som det låter? Är januari hemskt eller inbillar vi oss mest? Kanske behöver det ena inte utesluta det andra. Jag tror att det är naivt att låtsas som att genomsnittssvensken mår precis lika bra nu som i juni-juli-augusti. Vinterdepressioner är inte fake news. Kanske måste vi snarare lära oss erkänna för varandra att jo, just nu är det skit - men vi vet ju att det kommer bli bättre sen, snart. Kanske kan det kännas lite skönt att slippa sträva efter total lycka och utomordentligt mående just nu, och istället vila i vetskapen om att det är okej att ta tag i det där först om några månader. Kanske mår vi faktiskt bara sämre av att lägga den energi som finns kvar i våra depåer på att försöka göra allt det grå till regnbågsfärgat skimmer. Kanske räcker det med en svag nyans citrongult, blekrosa eller duvblått. Kanske får det lov att vara good enough.
