Mitt i allt

 Mitt i allt. Jag befinner mig mitt i allt. Mitt i vintern, mitt i höstterminen, mitt i olika skoluppgifter och projekt. Jag har en halvt packad resväska uppslagen på golvet i garderoben och en halvt klar plan på hur jag ska ta mig igenom novembers måsten. I magen finns en gnagande oro som jag har svårt att förstå roten till. Stundvis, när hjärnan känns klar och jag får tid över till att grubbla, kan jag formulera olika, möjliga förklaringar för mig själv. Den vanligaste är att den där oron är en restprodukt från tidigare vintrar - en slags flashback tillbaka till andra, mörka perioder då jag levt på, som idag, men som resulterat i krascher in i olika väggar. Kanske kan kroppen förnimma de där hoten, och försöker påminna mig om dem genom att plantera en oroskänsla i magen. Kanske är oron därmed obefogad och utan grund. Det kan vara klokt att ignorera den - men å andra sidan också dumt att vara naiv.

Precis såhär jag vill att alla mina helger ska kännas livet ut.

Det är måndag och igår var det söndag. Dagen innan den var en lördag, och lördagen föregicks av en fredag. Veckan dessförinnan var inte min bästa - jag drogs ner i novembertröttmans träsk och kände mig ganska ensam om dagarna, när jag satt hemma och pluggade på distans. Tur då att helgen kom, och att den blev så himla fin, som den faktiskt blev. Igår kväll, innan jag skulle lägga mig, tänkte jag: “Precis såhär jag vill att alla mina helger ska kännas livet ut”. Och det är ju ett bra betyg.

I fredags inleddes helgen med en traditionsenlig frukost på café med min fina, kloka och snälla Madde. Vi började med utefrukostar under Corona, när vi båda behövde ta oss igenom vintern och hade valt varandra som en av de få kontakter vi hade med omvärlden. Och, vet ni? När man är två personer som tycker om att prata länge, dricka gott kaffe, äta surdegsbröd och har två, vitt skilda scheman så passar just frukostträffar väldigt bra. Man kan sitta en stund och samtala om allt som hänt sedan sist, har ofta caféet nästan för sig själv och får massor av energi som håller en på gott humör dagen ut. Tips!

Resten av fredagen gick åt till att plugga och fixa hemma. Jag handlade mat och kokade upp en soppa med kål, lök, timjan och kryddpeppar. Den skulle få stå och utveckla smak under natten, så att jag kunde bjuda på en god middag dagen efter. För på lördagen, efter jag jobbat inne i Malmö i några timmar, åkte jag hem och tog emot min övernattningsgäst; Emma! Jag kan inte ens komma ihåg när en vän sov över hos mig sist. Kanske har det inte ens hänt i den här lägenheten. Hur som helst: Emma skulle äta middag hos mig och jag tyckte inte det vore mer än rätt än att erbjuda en sovplats också. Att ta bussen hem mitt i den mörka natten är ju aldrig kul.

Jag hämtade en höstklädd Emma, i basker och rutig kjol, på busshållsplatsen och tog med henne hem till mig. Och vilken fin kväll det blev. Jag bjöd på varm äppelmust med nejlika, kanel och anis, värmde på soppan och tog fram tunnbröd ur frysen. Sedan åt vi, Emma fick smaka på messmör (och godkände!) och vi båda hade premiär för Svagdricka, som jag sett i matbutiken och tänkt att “varför inte?”. Svagdricka smakar som en blandning mellan svag, svag öl och julmust, och dracks nästan hela tiden i det gamla Sverige. Jag och Emma är ju historienördar, och håller ofta husmorsklubb med traditionell husman när vi bjuder varandra på mat. Så Svagdricka passade bra - och jag tyckte verkligen om den. Nu vet jag vad jag kan bidra med till julbordet när alla andra dricker mörk porter och är sådär vuxna som jag ännu inte är.

Efter middagen lade Emma sig på min lilla soffa och jag bäddade ner henne med gosedjur och min nya vinterkappa, som är så mjuk att det knappt går att förstå. Jag diskade upp i köket och hörde ett förnöjt “Vad är det för liv jag lever?” från soffan. <3

Mörkret utanför fönstret var ett faktum men i min lägenhet brann det ljus och samtalades om livet. Vi hade mini-quiz, åt pepparkakor och clementiner, drack te och spelade Wordfeud mot varandra. Sedan sov vi. 

Kanske finns det inget mysigare än att vakna upp på en grå söndag och ha en nyvaken vän i pyjamas vid sitt frukostbord. Det hade jag nästa morgon. Emma hade kokat sin goda risgrynsgröt med äpple och tagit med, och vi åt den tillsammans med smörgåsar och ganska kasst kaffe. 

Efter en liten promenad lämnade jag av min vän vid tåget inne i stan. Hejdå, hejdå, kom gärna snart igen! Sedan promenerade jag omkring på Lunds kullerstensgator och tog bilder av alla vackra fasader och brinnande träd. Lund är så otroligt vackert om hösten, och jag blir nästan lite stressad över att jag inte “hinner” ta in och uppleva allt innan vintern kommer. Men, men. 

Vid 14 begav jag mig till nästa anhalt: Min vän Toves fantastiska, stora sekelskiftesvåning mitt i stan. Eftersom de snart ska flytta hade de bjudit in släkt och vänner till en bokrensning, där man fritt fick botanisera och plocka med sig de utgallrade böcker som man ville ha. Tänk, vilken dröm! Jag hittade några små pärlor, fick träffa mina fina vänner, drack kaffe och klappade Toves katt. Det var en sådan där eftermiddag man inte glömmer i första taget, och som verkligen får en att känna tacksamhet över livet. 

Snart blev det åter kväll - det är ju nästan alltid kväll nu för tiden - och jag tog mig hemåt genom den disiga stadsparken. Jag diskade, tog en varm dusch, rådde om mina små sticklingar (där den nyaste är ett palettblad med namnet"duckfoot", som Emma gav mig!) och planerade den kommande veckan. Sedan åt jag kvällsmat, tittade jag på YouTube alldeles för länge och ställde klockan inför den stundande måndagen. Och här är vi nu.

Ha en fin, fin vecka, så hörs vi snart igen.

/H

Mörkläggning

Så kom november. Igen. Ännu hägrar värmen här i Skåne - med solstinna eftermiddagar och spegelblankt vatten under de rostfärgade kastanjerna längs kanalen. Det är tacksamt att slippa dubbla byxor och tumvantar ännu lite till, men samtidigt oroande. Om vintern inte kommer ens under årets elfte månad, kommer den då alls? 

Men trots att temperaturerna är milda och snälla är vintertidens stulna timme inte särskilt ödmjuk mot någon. Alla drabbas av mörkret, och mörkret drabbas inte av klimatförändringarna. Nu är det november, och solen dalar strax efter eftermiddagskaffet. Omställningen gör mig förvirrad; det känns som att dagen dunstar bort och jag hinner inte med det jag vill hinna med. Hur var det nu igen, hur funkar det där med vintertid? Hur gör man för att ta sig helskinnad igenom massan av timmar som är för mörka för att tillbringa utomhus men för många för att sova sig igenom? Att man alltid glömmer. Kanske förtränger man.

Jag försöker stänga det mörka ute - både det fysiska och psykiska. Att tända ljus är ett sätt, men lamporna får jag hålla släckta den här vintern. Att utesluta grumlande faktorer, som kan bidra till eventuellt inre mörker, är ett annat. Så jag gör det jag kan. Jag duschar varmt men snabbt, innan tankarna börjar snurra för mycket. Jag pluggar intensivt timme ut och in, lämnar in min hemtenta i tid och flyr tröttheten genom att umgås med vänner. Jag tackar ja när jag blir bjuden och bjuder in, hem till mig. Jag diskar noggrant och omsorgsfullt, rengör besticklådorna och tar hand om mina palettblad i brist på människor att rå om. Jag sover en extra natt hos mina föräldrar och åker tillbaka till dem några dagar senare. Jag äter stuvade makaroner i köket hos en ny, fin bekantskap. Jag börjar läsa Utvandrarna, som stått i min bokhylla sedan jag fick pocketserien i studentpresent, och anstränger mig för att fly in i berättelsen. Även i boken är det kristid i Sverige, men en värre slags kris. Man måste påminna som att vi i alla fall inte har potatisröta och missväxtår. 

Jag vet inte. Kanske borde jag ha valt en annan sorts bok; en ljusare verklighet att fly in i. 

Ja, så kom november, och ännu ett oktober är till ända. Mitt oktober har varit vackert, fyllt till bredden med sådana där varmt skimrande små stunder som man kanske inte kommer komma ihåg alla detaljer av men som lyft vardagen från just vardag till lite mer utav en var dags helgdag. Min stad är tacksamt nog som skapad för oktober; här finns kullerstensgator och tvåarmade gatlyktor, cykelavstånd mellan allt och alla jag känner, bibliotek med kvällsöppet och caféer som saknar wifi. Tidiga morgnar kommer alltid vara just tidiga, men i oktober sveps världen in i en morgondimma så mjuk och spöklik att jag inte kan göra annat än att tycka om dem. I oktober doftar det tryggt utav stekt kål och köttbullar i mitt trapphus, i oktober är morgongröten återigen legitim, i oktober vandrar jag genom rödeksskog och genom fårhagar, ser jag Tunna blå linjen alldeles för sent om natten, håller jag och Emma husmorsklubb tillsammans, återupptäcker jag punschrullens lilla storhet, har jag sprängande huvudvärk och pluggar barnkultur på distans. 

Tack oktober, och på återseende. November kommer kanske inte bli den bästa och ljusaste av månader, men det är helt okej, det med. För vem orkar egentligen hålla skenet uppe hela tiden?

Kramar,

H.