Lika fort som landskapet förändras

Tänka sig - jag hittade hit igen.

Jag befinner mig på ett SJ-tåg med slutstation Stockholm central. I min röda kåken finns packning för tre dagar i huvudstaden; några nya julklappsplagg och några mellandagsmjuka. Jag har tagit med mig gåvor från Skåne att ge bort till de jag ska övernatta hos och bokat bord på en japansk restaurang med avsmakningsmeny. På centralen kommer J vänta, och ta emot mig.

I bakspegeln skymtar, allra närmast, några dygn av jul och familj, trötta katter i en soffa med Karl Bertil Johnson och Grease på TV:n. Svensk julmat i omgångar hemma och sedan turkey & trimmings hos kusinerna på juldagen. Tänk att Christmas pudding faktiskt smakar riktigt gott. 
Det var jobbigt att lämna mamma, pappa och syster i fredags morse. De i pyjamas och utan måsten. Jag, med tung ryggsäck hastande till ett pågatåg för att åka tillbaka till Lund och jobba extra. Folkhav av rea-sugna, en hel del återköp och huvudvärk från höger sida av nacken. Men helt okej, ändå. Jag tycker ju om mitt jobb.

Och nu befinner jag mig, som sagt, här: påväg till julens nästa anhalt. Och i det lilla representerar den här resan också det stora - det som till största del färgat året som nu snart är till ändå. Jag reser till huvudstaden för att hälsa på min kille och 2024 kommer jag antagligen alltid förknippa med just honom. Jag kommer minnas hur spännande, ansträngande men också härligt pirrig våren var, hur lycklig och fri jag fick känna mig under sommaren (som annars brukar vara den tid då jag mår som sämst) och hur hösten och vintern färgats av trygghet, att forma om vardagen och att kombinera den med arbetslivet (som i mitt fall inneburit praktik på en tidningsredaktion - en dröm för en kreativ själ, och något jag är stolt över).

Swish, swish så var året till ända. Igen. Lika fort som landskapet förändras utanför tågets solkiga fönster förändras tiden vi lever i. Jag hittar då och då grå hårstrån allra närmast hårbotten och tänker en hel del på mitt åldrande; hur främmande det känns när jag samtidigt inte ens har gått klart skolan ännu. 2024 har i alla fall fört med sig en hel del nya kunskaper och erfarenheter om det där med relationer - något som jag tror kan räknas som valuta värdig att läggas på vuxen-kontot. Helt plötsligt fattar jag vad folk snackar om när de framställer relationer som något att diskutera i det oändliga; något outgrundligt svårt och intressant, och jag tror att den förståelsen har fått mig att växa. Utöver att lära mig mer om framtida yrke (som förhoppningsvis kommer resultera i ett riktigt jobb under 2025) så har 2024 lärt mig om hur jaget kan kombineras med någon annans jag. Hur bra det kan kännas. Men också hur jaget fortfarande måste få fortsätta existera som en solitär enhet, något som växer och spirar och får lov att göra det även på egen hand.

När tåget vänder hemåt igen och jag swishar tillbaka ner till Skåne är det redan nyårsafton och 2025 ligger framför mig. Är det året då jag blir vuxen till fullo? På riktigt? Nja, där hamnar jag nog inte innan jag fyllt 30, i alla fall. Vi tar det senare.

Gott nytt år,

alla ni fina.

/H

Storstán

Jag har varit på resa. Jag, och min fina Madde. 

Redan under brinnande Coronakris hade vi båda uttryckt

en längtan till att resa bort, att bara vara, att hyra ett

hus någonstans eller kanske resa runt.

Utomlandsplanerna byttes ut till: "Kanske Bohuslän?"

men innan vi visste ordet av var även 2021s sommar

över, och dessutom var det ju så svårt att få ledigt

från sommarjobben.

I år skulle det bli av. Och det blev det!

Även om planerna på fjällvandring fick läggas

åt sidan fick vi till slut in allt det vi önskat oss

i en härlig liten trip norröver:

Stadsbesök, kulturnyttigheter, vacker natur,

vila, sitta-brevid-varandra-och-läsa-varsin-bok-tid,

god mat och lite äventyr.

Två städer hann vi med! Och fint väder hade vi!

Och vet ni vad? Jag kände mig stundvis

helt fri. Ja, det gjorde jag faktiskt.

Vi lämnade Lund en varm onsdagskväll och delade

kupé med festivalfirare och barnfamiljer.

Tåget rullade uppåt, uppåt, genom småländska 

skogar och förbi spegelblanka sjöar.

Några timmar senare var vi framme,

tog en kvällspromenad på Söders höjder

och köpte Kinapuffar på ICA.

Torsdagen var min dag.

Jag hade tänkt ut och planerat aktiviteter

och matställen utan att avslöja något för Madde.

Madde hade i sin tur planerat hela fredagen.

Lite jobbigt att släppa kontrollen sådär,

men också väldigt lyckat. Vi känner varandra

så pass bra att vi båda vet vad som passar

och inte passar oss i resväg.

Hur som helst: Torsdagen var stekhet

och vi klädde oss luftigt. Turen gick till

Djurgården där jag stämt träff med vår gemensamma

vän Linnea! Åh, fina, fina Linnea. 

Vi tillbringade några timmar tillsammans

på ett prunkande Rosendal, köpte

blomsterfrön och åt trädgårdslunch under äppelträden.

Väl tillbaka på Söder drack vi iskaffe, köpte glass

(kanel, körsbär och smörkola), sade adjö till

stockholmaren och vilade ut på hotelrummet.

Vila är viktigt när man reser! Det har

jag lärt mig av Madde :)

Klockan fem åkte vi till St:Eriksplan där en

grupp och guide väntade på oss.

I två timmar vandrade vi omkring

i Astrid Lindgrens Stockholm, fick lära oss

mer om hennes stadsliv och kika på 

platser som satt avtryck i böckerna. 

Jättefint, tyckte vi.

Middagen var ljuvlig:

Två tallrikar med köttbullar, mos, lingon och pressgurka

serverade av en fransk servitör inne på anrika

Restaurang Prinsen. Till och med badrummet

var flott. Och ja, det var mycket gott.

Fredag! Maddes dag.

Lite regn i luften, men inget värre än så.

Vart skulle vi ta vägen nu? Jag hade verkligen

ingen aning. Men promenadskor, det skulle jag ha,

och norrut skulle vi åka. 

Destinationen var Hagaparken, och det

blev jag glad för. Vacker natur, ståtliga byggnader,

ett fjärilshus och promenad kring Norra Djurgården

kändes alldeles lagom. Dessutom fick jag 

se Bergianska trädgården med sitt otroliga

Palmhus och äta en god lunch i det gamla Orangeriet.

Mat, kultur och natur går alltid hem

hos en gammal själ som min.

Den kvällen styrde vi stegen söderut

och åt middag i baren inne på Nytorget 6.

Hon: Vongole och öl. Jag: Svampfyllda kroppkakor

med stekt spetskål. Båda: Halvt oanständiga där vi satt

med våra badkläder under hastiga ombyten

medan herrar i kavaj smuttade

på chardonnay i andra änden av lokalen.

Äh!

Efter middagen var nästa anhalt vattnet.

Värmen var tropisk och Tanto överfull av 

picknicksällskap. Madde ledde mig till Reimersholme

och en söt liten badbrygga där barnfamiljerna 

just tagit sina kvällsdopp. Och bada - det skulle vi också göra.

Jag är ingen sol-och-bad-person, absolut inte,

och för en liten stund kände jag mig nästan arg på

Madde för att hon tvingat mig hela vägen hit.

Men, jag hoppade i, såklart, och det var underbart.

Såklart.

Helgen kom, även om det känts som helg

hela veckan. Efter ännu en hotellfrukost checkade

vi ut och mötte upp en vän till Madde.

Medan de två pratade av sig en stund spatserade jag själv

på stan, kikade in i butiker och kände mig självständig.

12.30 ställde vi oss i en lång kö på Odengatan.

13.00 fick vi ett litet bord inne i ett hörn

på Pom & Flora - och vi åt mjuk och len

gröt med skummad mjölk, hjortronsylt och skyr.

Eftermiddagen avslutades med att vi besteg trapporna

till Observatorielunden, såg på utsikten och blåste såpbubblor.

Sedan bar det av till nästa destination,

blott en timme med pendeltåget 

bort, men samtidigt så olik storstaden på många vis.

Men det tar vi nästa gång, tycker jag.

Ha det fint,

Kram H 

Fyra dagar i vår huvudstad

 Det är torsdagskväll. Klockan har slagit 23

och jag är trött. Utmattad efter sex timmars resa

med tåg-tåg-buss, en välbehövd dusch och en skål

med aprikosyoghurt, flingor och mullbär.

Pustar ut.

Jag har varit i huvudstaden! Ah, SommarStockholm

är så fint. Och mitt besök den här gången var så

himla fint det med. Vet knappt var jag ska börja.

Jag är så otroligt tacksam bara vid 

tanken på hur fint jag haft det under

de här dygnen.

Redan i söndags började resan. 

Jag och mamma satte oss på tåget

ner mot Lund och promenerade genom en

lummig stadspark - hem till mig.

Och vi målade väggar, packade ur lådor,

fyllde mina köksskåp med grytor och glas.

Vi pratade om gardiner och mattor,

lyssnade på radio och avslutade kvällen

med en enkel måltid i min soffa, som jag fått

av mostern min.

Sedan sov vi i min nya säng. Kikade på

Turning Torsos blinkande lanterna genom

persiennerna och lyssnade på alla

nya ljud. Ljuden av Lund, min gård, mitt hem.

Morgon. En tyst, fuktig stad och två

koppar kaffe på snabbtåget.

Stekta ägg och tomat på dubbelvikta smörgåsar

i folie. Varsin bok att försvinna i och pirr i kroppen.

Semesterfirare i hela tågvagnen; barnfamiljer med tusen

väskor och soloresenärer med hörlurar och nackkudde.

Fyra timmar genom skogar och kalhyggen.

Sedan: Folkmassor, T-bana, liv, sol, STORstad.

Den första måltiden intogs enligt mina önskemål

på fina, mysiga och helt fantastiskt goda 

Pom & Flora. Jag har inte kunnat sluta tänka 

på deras mjuka, lena gröt sedan förra gången jag besökte dem.

Hälften havregryn, hälften steel cut oats, skummad

mjölk, kardemumma, ett hav av mandelsmör,

jordgubbskompott & färska gubbar på det.

Och vi åt till tonerna av jazz, sommarglada

hipsters och Odengatans eftermiddagsbrus.

Och vi tillbringade en hel, solig dag på Skansen. 

Kanske är det en av de finaste platserna i landet.

En perfekt, mjuk, varm och vacker blandning av allt jag 

älskar - kultur, historia, wallraffande, djur, blomsterprakt, hantverk

och autentiska gammeldags miljöer i ett. 

Jag har besökt Skansen två gånger tidigare,

men först på den här resan fanns det tid

nog att bara... vara där. Länge.

Vi tittade på allt fint, tittade in i den

fantastiska gamla Konsumbutiken där det såldes

mjölk på flaska och bröd i lösvikt,

såg på glasblåsning, spanade på björnar

och åt varsin norrländsk souvas.

Tunnbröd, potatisstomp med persiljesmör,

renskav stekt på en muurikka, 

creme fraiche och hjortronsylt.

En ganska otrolig lunch

 som jag är glad över att jag ätit.

🍽

När eftermiddagssolen började dala

över fjärden tog vi en promenad längs bryggorna

nere vid vattnet. Gick förbi ett livligt Grönan

och beundrade de gamla villorna med sina punschverandor

och stockrosor. Vid 18-tiden återvände vi

till Skansen och deras restaurang, 

åt en mycket god trädgårdssallad och tog sedan

plats...

....framför Sollidenscenen! Jag hade lyckats boka biljetter

till allsången och i och med restriktionerna 

var publikantalet litet. 

Vi fick på något vis sittplatser precis vid scenen.

I vanliga fall tycker jag att konserter kan vara 

ganska utmattande,

med mycket folk, trängsel, trötta 

ben och få glimtar av artisterna. 

Men den här upplevelsen var magiskt fin.

Publiken var vid gott humör, musiken vacker, julikvällen

varm och stämningen så vänlig. 

Det märktes att

alla längtat efter att samlas många och njuta av 

en konsert. Verkligen.

Och! Vi tog morgonfärjan ut till Djurgården,

åt picknikfrukost i sällskap av måsar

och seglarfamiljer, ställde oss i kö...

och besökte Junibacken.

För första gången. 

Och det var så fint, så lekfullt

och inspirerande. Miljöerna, den stora

barnbokhandeln, sagotåget, alla små hus 

- ja, till och med badrummen var otroliga.

Anpassat för fantasi och lekfullhet in i minsta detalj.

Och åter utomhus i solen, två timmar

senare, var kroppen påfylld med inspiration

och ganska mycket glädje.

Nästa anhalt efter sagoresan

blev Söders höjder. Vi slank in i svalkan

på Söderhallarna och åt 

äkta fransk galette, levain och syrat smör

hos Sebatién Boudet. Är ni i Stockholm -

ät eller fika hos honom! Det är så vackert där,

den franske bagaren själv är så trevlig

och det finns massor av hållbart 

producerade matvaror

att köpa med sig hem.

Och i september stänger caféet ner.

Så passa på hörni!

Hettan steg på Medborgarplatsen och vi styrde stegen 

mot Nytorget. Grönska, fontäner, plaskande barnfamiljer och 

fullsatta uteserveringar i eftermiddagslunken.

Mamma slog sig ner i skuggan och läste bok.

Jag mötte upp fina, snälla Linnea - en av mina äldsta vänner -

och drack iskaffe på Lykke kaffebar.

Mjukt, lent kaffe. Fina samtal om allt som skett i 

våra liv sedan sist. 

Och äntligen vågade vi kramas när vi sade adjö.

❤

Ett besök på den spännande värld

som matbutiken Kina-Li är,

och sedan kraschlandning hemma på

hotellrummet.

Stora städer tömmer verkligen kropp

och knopp på energi.

Den sista semesterdagen

innehöll ännu lite mer

av sol, fina möten och god mat:

Min fina Madde befann sig i närheten

av en slump,

och vi fick till en träff innan tåget

skulle rulla

tillbaka mot Skåne. 

Vi åt långfrukost på det anrika

kondiset Vete-Katten.

Kaffe med tretår, mjölk i kanna, luftiga

frallor och småsparvar på uteserveringen.

Och där satt vi, en mamma och två 

tjugoåringar, och pratade om allt möjligt.

Och det var så skönt. 

För första gången på lång tid

kände jag mig helt och hållet tillfreds

med allt, kunde slappna

av och tänkte bara på här och nu.

Hur uppnår man det stadiet; den känslan

i det vanliga vardagslivet? Vet ni?

När man som skåning

promenerar genom Stockholm får man överallt

syn på gatunamn man känner igen; på platser

man läst om på internet och sett på film.

Och se där - Khemiri, plötsligt på trottoaren. 

Niklas Ekstedt och Johanna Westman bakom ryggen. 

Lasse Berghagen i ett lunchmöte inne på

Östermalmshallen och Sebastién Boudet 

vid bakbordet inuti en annan saluhall. 

Kanske är sånt här vardagsmat för

varje inbiten stockholmare, men för mig känns 

det litegrann som att gå omkring inuti ett TV-spel.

Fiktion i krock med en väldigt vanlig verklighet.

Och nu är jag hemma igen.

Jobbar många dagar i rad på restaurangen, 

är ganska trött men också glad

över min och mammas fina resa. 

Lite fiktion inuti verkligheten.

Kanske är det helt enkelt så 

det måste få lov att vara.

Kram,

H