Ambivalens och känslominnen

Våren är ambivalent. Den tvekar alltid, ångrar sig

och struntar i att dyka upp. 

Utan förvarning lämnar den en sjukanmälan,

drar täcket över huvudet och låter vintern vara vikarie

ett tag till. Och även om det brukar lösa sig till slut,

blir de där plötsliga ändringarna i personalschemat

alltid lite... besvärliga. 

Oengagerade vikarier kan vara riktiga mood killers

- och även om Vintern borde ha pensionerat sig 

för länge sedan

finns det tyvärr ingen annan att ringa.

Men just nu,

sedan den tredje månadens intåg,

verkar Våren vilja arbeta på heltid.

Om morgnarna sveper tunga dimslöjor

över åkrarna, och den råa nattluften borrar sig in

i benmärgen när jag väntar på bussen. 

Men lagom till förmiddagsfikat

är himlen klarblå och husväggarna varma nog

att luta sig mot en stund. Och det gör jag,

efter skålen med yoghurt och koppen med kaffe.

Jag tar hissen

ner till markplan, promenerar en stund längs

den glittrande kanalen, vilar mot varmt tegel

och betraktar Malmöbornas morgonbestyr.

Andas.

Idag är det söndag och veckan är 11.

För en vecka sedan påbörjade jag en tre månader

lång (om allt går som planerat) dagvårdsbehandling

mot min ätstörning. Jag bytte sjukhus mot kontorslokaler

mitt I city; instängdhet, blodprover och delat rum

mot att få sova hemma igen, att få gå ut när jag vill

och att få röra mig... framåt.

Dagarna går ut på att äta,

på att känna, planera, utvärdera och lära sig förstå

hur den egentligen fungerar - 

den där psykiska sjukdomen som faktiskt är

den mest dödliga men minst forskade kring.

Det hålls föreläsningar om hälsa och mående, 

om mat och vikt, om mindfullness, kroppskännedom

och livet i sig.

Ibland ägnas eftermiddagen åt att se på animerad film,

ibland åt att prata med sin personliga behandlare.

KBT i att vila och att växa, 

med andra ord.

Liksom själva årstidens skiftningar

är min inställning till våren

ambivalent, den med.

Jag känner mig orolig och obekväm

i kroppen, tycker att det skarpa ljuset exponerar

min bleka hy på ett orättvist sätt

och får flashbacks till tidigare år.

Våren har länge betytt 

hårt arbete, trötthet, frusna fingrar och oro

inför sommaren. Kommer jag få tillräckligt

med pass på jobbet? Kommer jag orka?

Kommer jag må sådär dåligt,

i år igen?

På behandlingen har jag lärt mig om känslominnen.

De kan vara negativa eller positiva,

och skapas i samband med att man kopplar

en situation, händelse, tidsperiod, miljö

eller ja - maträtt - till ett visst minne.

Kanske är din rädsla för hundar

baserad på den där gången då 

du blev biten av en schäfer?

Eller den plötsliga ångestvågen som

sköljer över dig varje söndag

baserad på att många söndagar innan dess

varit just ångestfyllda?

För att radera ett negativt känslominne,

 har jag förstått, krävs att du utsätter dig

för den där situationen, händelsen

eller vad det än må vara,

igen,

och åter igen.

Och när hjärnan samlat in tillräckligt många

positiva känslor kopplade till det där som 

tidigare känts farligt, 

börjar den sakta lita på att faran är över.

En tillräcklig dos av fina stunder med hundar,

många glada söndagar eller

x antal chokladbollar som du inte

dog utav att äta,

bildar ett positivt känslominne.

Och ja,

det är väl just det som hela den här behandlingen

går ut på:

Jag måste bli vän med maten och livet,

och göra det genom att gång på gång utsätta mig för

allt det där obehagliga och farliga.

Det är en process som tar tid, kräver energi och tålamod. 

Men än så länge känns allt hoppfullt, 

och ifall jag lyckas bli frisk och fri från den här

skitsjukdomen, så kanske jag till och med

kan bilda mig ett positivt känslominne 

kring våren, på köpet.

Ha en fin vecka, så hörs vi snart.

Kramar på er, alla ni som läser.

H