Precis så här

Jag vill berätta för er om förra helgen, helgen mitt emellan vinter och sommar, då solen kom till Skåne. Ljuset var bländande och skarpt mot en molnfri himmel och jag packade min nya ryggsäck med mousserande äppelmust, muggar i färgglad plast, picknickmat, Muminkex och ett par solglasögon. Jag promenerade genom Lunds stadspark, där kastanjerna nyss sprängt illgröna blad ur sina knoppar, och tog tåget till Malmö. Jag mötte ett gäng av mina vänner - mina fina, fantastiska, snälla och kloka vänner - vid Alfons Åbergs staty i ett hörn av centralstationen. Det var vi, lekande barn och helgfirare påväg mot Köpenhamn och Stockholm och Åre och Gud vet vart. Men vi, mitt lilla gäng och jag, skulle bege oss på utflykt. Födelsedagsfirande på vift. Jag lotsade oss fram längst kanalen, knäppte en gruppbild framför körsbärsträden och förklarade sedan att jag bokat oss en båttur. En båttur i kanalen! Tänk att man kan göra sådana roliga saker mitt inne i stan.

Mina vänner blev glada över överraskningen och jag blev glad över deras glädje. Under en timmes tid gled vi fram över Öresunds tångdoftande vatten, lyssnade på båtlåtar, sippade must och kände oss nog ganska lyckliga. Jag fick styra skutan, och det blev första gången i livet jag kört båt. Man får inte sluta göra nya saker bara för att man lämnat barndomen bakom sig. 

Efter båtturen tog jag med mina vänner till Slottsparken. Prunkande odlingar, ett hav av människor på filtar i gröngräset, en och annan möhippa och många vårrusiga hundar. Vi valde en plats i halvskugga och njöt av värmen, stunden och livet med tunnbrödsrullar och skitsnack. Jag fick öppna presenter och mina vänner fick i uppgift att rita varsin bild från dagen. Medan de ritade fick jag i uppgift att dela med mig av livsråd. “Var snäll”, var det första jag kom på. Kanske det viktigaste.

När vi kände oss mätta och möra vandrade vi vidare in mot centrum, över broar och genom kullerstensgränder, och överallt möttes vi av människor med hopp i blicken och skratt i bröstet. Äntligen vår.

Vi drack kaffe. Vi åkte den långsamma 130:an hem till mig. Vi tvättade av oss svett och stadssmuts och lyssnade på fransk jazz från min rosa högtalare. Jag öppnade fönstren och släppte in brisen, mina vänner slog sig ner runt om i lägenheten och jag serverade dem vitt vin. Vi gjorde gnuggis-tatueringar som jag fått från jobbet, pratade om kändispar och framtiden och sommaren och om både högt och lågt. Sedan smet jag in i köket, förberedde två pajer med vårigt krispiga grönsaker, getost i smörpapper, färsk basilika, smuliga kex och stark, syrlig vinägrett till salladen. En efter en kom mina vänner in och hjälpte till med maten så gott det gick: På två kvadratmeter kök är det svårt att delegera uppgifter till fler än en kock - men jag njöt minst lika mycket av att få dem att känna sig delaktiga som att stå där själv, lyssna till deras skratt och tjatter från vardagsrummet och tänka “Det är precis så här jag vill att livet ska vara.” 

Solen dalade sakta över horisonten. Himlen blev disigt rosa, som färgad av en slatt jordgubbsmjölk. Utanför fönstret sjöng kolstrastarna sina kvällssånger och inne hos mig skrapade gafflar mot porslin och stolsben mot parkett. Vi åt, vi reste oss och tog mer mat från spisen, vi fick allt mer otydliga konturer i dunklet och till slut fick jag tända värmeljus för att inte mörkret skulle ta över. Kaffe till de flesta men te till Emma. Chokladtryfflar på ett fat, vispad grädde och hallonkompott till det. Jag fick mecka en stund men till slut fick jag igång projektorn som jag lånat från skolan, mina vänner bredde ut sig på golvet framför soffan och alltihop avslutades med den finaste filmen jag vet: Amélie från Montmartre. Kärleksklyschor, öronbedövande vacker franska och en alldeles underbart underlig story. 

Mina vänner lämnade lägenheten när tröttheten gjorde sitt intåg, jag kramade dem alla hejdå, tackade dem för att de kommit och diskade sedan glas och kastruller till klockan två på natten. Dagen efter vaknade jag upp och kände mig… hel. Hel, fylld till bredden och vrålrik på kärlek. Jag har fyllt 25 och jag må känna en släng av åldersnoja, men ifall 25 innebär att man kan fira vuxenlivet med personer som är så fina och som gör det där vuxenlivet så fint, då vill jag mer än gärna vara med.

Kram till er alla,

H

Precis såhär jag vill att alla mina helger ska kännas livet ut.

Det är måndag och igår var det söndag. Dagen innan den var en lördag, och lördagen föregicks av en fredag. Veckan dessförinnan var inte min bästa - jag drogs ner i novembertröttmans träsk och kände mig ganska ensam om dagarna, när jag satt hemma och pluggade på distans. Tur då att helgen kom, och att den blev så himla fin, som den faktiskt blev. Igår kväll, innan jag skulle lägga mig, tänkte jag: “Precis såhär jag vill att alla mina helger ska kännas livet ut”. Och det är ju ett bra betyg.

I fredags inleddes helgen med en traditionsenlig frukost på café med min fina, kloka och snälla Madde. Vi började med utefrukostar under Corona, när vi båda behövde ta oss igenom vintern och hade valt varandra som en av de få kontakter vi hade med omvärlden. Och, vet ni? När man är två personer som tycker om att prata länge, dricka gott kaffe, äta surdegsbröd och har två, vitt skilda scheman så passar just frukostträffar väldigt bra. Man kan sitta en stund och samtala om allt som hänt sedan sist, har ofta caféet nästan för sig själv och får massor av energi som håller en på gott humör dagen ut. Tips!

Resten av fredagen gick åt till att plugga och fixa hemma. Jag handlade mat och kokade upp en soppa med kål, lök, timjan och kryddpeppar. Den skulle få stå och utveckla smak under natten, så att jag kunde bjuda på en god middag dagen efter. För på lördagen, efter jag jobbat inne i Malmö i några timmar, åkte jag hem och tog emot min övernattningsgäst; Emma! Jag kan inte ens komma ihåg när en vän sov över hos mig sist. Kanske har det inte ens hänt i den här lägenheten. Hur som helst: Emma skulle äta middag hos mig och jag tyckte inte det vore mer än rätt än att erbjuda en sovplats också. Att ta bussen hem mitt i den mörka natten är ju aldrig kul.

Jag hämtade en höstklädd Emma, i basker och rutig kjol, på busshållsplatsen och tog med henne hem till mig. Och vilken fin kväll det blev. Jag bjöd på varm äppelmust med nejlika, kanel och anis, värmde på soppan och tog fram tunnbröd ur frysen. Sedan åt vi, Emma fick smaka på messmör (och godkände!) och vi båda hade premiär för Svagdricka, som jag sett i matbutiken och tänkt att “varför inte?”. Svagdricka smakar som en blandning mellan svag, svag öl och julmust, och dracks nästan hela tiden i det gamla Sverige. Jag och Emma är ju historienördar, och håller ofta husmorsklubb med traditionell husman när vi bjuder varandra på mat. Så Svagdricka passade bra - och jag tyckte verkligen om den. Nu vet jag vad jag kan bidra med till julbordet när alla andra dricker mörk porter och är sådär vuxna som jag ännu inte är.

Efter middagen lade Emma sig på min lilla soffa och jag bäddade ner henne med gosedjur och min nya vinterkappa, som är så mjuk att det knappt går att förstå. Jag diskade upp i köket och hörde ett förnöjt “Vad är det för liv jag lever?” från soffan. <3

Mörkret utanför fönstret var ett faktum men i min lägenhet brann det ljus och samtalades om livet. Vi hade mini-quiz, åt pepparkakor och clementiner, drack te och spelade Wordfeud mot varandra. Sedan sov vi. 

Kanske finns det inget mysigare än att vakna upp på en grå söndag och ha en nyvaken vän i pyjamas vid sitt frukostbord. Det hade jag nästa morgon. Emma hade kokat sin goda risgrynsgröt med äpple och tagit med, och vi åt den tillsammans med smörgåsar och ganska kasst kaffe. 

Efter en liten promenad lämnade jag av min vän vid tåget inne i stan. Hejdå, hejdå, kom gärna snart igen! Sedan promenerade jag omkring på Lunds kullerstensgator och tog bilder av alla vackra fasader och brinnande träd. Lund är så otroligt vackert om hösten, och jag blir nästan lite stressad över att jag inte “hinner” ta in och uppleva allt innan vintern kommer. Men, men. 

Vid 14 begav jag mig till nästa anhalt: Min vän Toves fantastiska, stora sekelskiftesvåning mitt i stan. Eftersom de snart ska flytta hade de bjudit in släkt och vänner till en bokrensning, där man fritt fick botanisera och plocka med sig de utgallrade böcker som man ville ha. Tänk, vilken dröm! Jag hittade några små pärlor, fick träffa mina fina vänner, drack kaffe och klappade Toves katt. Det var en sådan där eftermiddag man inte glömmer i första taget, och som verkligen får en att känna tacksamhet över livet. 

Snart blev det åter kväll - det är ju nästan alltid kväll nu för tiden - och jag tog mig hemåt genom den disiga stadsparken. Jag diskade, tog en varm dusch, rådde om mina små sticklingar (där den nyaste är ett palettblad med namnet"duckfoot", som Emma gav mig!) och planerade den kommande veckan. Sedan åt jag kvällsmat, tittade jag på YouTube alldeles för länge och ställde klockan inför den stundande måndagen. Och här är vi nu.

Ha en fin, fin vecka, så hörs vi snart igen.

/H

Fredag, lördag, söndag

 

Så var det måndag. Igen.

Jag tycker om måndagar - helgerna är så himla långa -

och just nu befinner jag mig i en period där ensamheten

är särskilt jobbig. Jag försöker förstå och reflektera över det där;

Hur kommer det sig att jag i vissa perioder älskar

att vara ensam, men i vissa stunder fullständigt

drunkna i hopplöshet, ångest och sorg

över att behöva tillbringa en eftermiddag

själv, hemma i min lägenhet?

Det är svårt att sätta fingret på hur det funkar; hur jag funkar.

Kanske får jag större förståelse för det hela med tiden.

Man kan ju hoppas. Så länge är det bästa nog att

visa sig själv förståelse, att kurera ensamheten med

att låta TV:n stå påslagen

i bakgrunden när man äter middag, att ringa mamma, 

att sova bort några timmar eller bara

tacka ja när någon frågar om man vill hitta på något.

Och tacka ja - det gjorde jag i helgen.

I fredags, efter att ha kommit hem från behandlingen i Malmö, 

sköljde den där ensamhetsvågen över mig och jag kände mig som världens

mest ynkliga person. Regnet föll och lägenheten var knäpptyst.

Jag hade kanske mått bättre av att gråta en skvätt,

men unnade mig i alla fall att sätta en timer på 40 minuter och sova

bort ångesten en liten stund. Det hjälpte faktiskt litegrann,

och satte stopp för mina dumma tankar om att ställa in kvällens planer.

När kvällen kom tog mig upp ur soffan, duschade och for iväg till

min fina Madde och hennes kille, balkong och nya lägenhet.

Det var oerhört trevligt, mysigt och fint, förstås.

Jag fick god mat serverad, fick klämma på Maddes egenodlade

tomater, fick skratta och smaka på en Cosmopolitan.

Tack för att ni finns, Madde och Niklas <3.

Vill hälsa på snart igen!

På lördagen sken solen igen, och tur var väl det,

för min lägenhet bli mycket finare och trevligare när himlen

är blå. Och jag fick frukostgäster! Tove och Julia, som jag gick

i gymnasiet med, kom på besök, och jag kokade gröt

med kardemumma till dem. Julia köpte med sig kaffe

och Tove färska bär från torget. Himla fint, och gott.

Åh, jag blir så glad över att ha gäster i mitt hem,

bjuda dem på mat och prata länge. Det vill jag fortsätta med i höst,

och ja, hela livet ut egentligen.

Efter frukosten gick vi på stan, så som vi gjorde

förr i tiden. Då: för att kolla på nagellack, prova Converse och äta cheesecake

på Espresso House. Nu: för att köpa snittblommor, fylla på

hudvårdsförrådet, leta efter krokar på Granit och prata om

alla kompisar som är gravida/förlovade/har flyttat utomlands.

En väldigt fin förmiddag, blev det!

Sedan gick jag hem och städade halva lägenheten.

Kände mig vuxen.

Igår, söndagen den sjunde augusti, tog jag sovmorgon

(Jag sover väldigt mycket och länge för tillfället, av oklar anledning.)

och vid tolvtiden åkte jag in till Malmö för att äta lunch med Emma.

Emma är hemma! Hon har tillbringat en termin på utbyte i 

Österrike, och ni kan tro att jag har saknat henne.

Men nu, nu har vi äntligen tid och möjlighet at göra sådant vi båda

tycker om: Äta mat, prata om mat, gå på museum, gå på loppisar,

bjuda hem varandra, vara kulturella 

och drömma om hösten. Mmm. Bästa Emma.

Vi åt god mat på Saluhallen

 - jag en nudelrätt och hon en Reuben Sandwich - 

och därefter betalade vi varsin tjuga för att få komma

in på Slottet och gå på utställningar där.

Vi tittade på akvariet, på en utställning om hemmet,

de permanenta samlingarna samt en del obegriplig konst.

Vi frågade varandra saker som:

"Vilken svindyr vas hade du valt från den här montern?"

"Är det inte sjukt att den här tavlan målades samtidigt 

som Digerdöden härjade?"

och

"Vilken möbel i ditt hem hade du räddat om det börjat brinna?"

Efter besöket köpte jag ett vykort i shopen

med titeln: Nisse på Stranden.

Nu sitter den på min kyl och andas trygghet.

Vi promenerade bort till Slottscaféet, som verkligen

är oerhört vackert och mysigt, gå dit!

Vi satt i ett hörn inne i växthuset, pratade om allt möjligt,

drack kaffe och rabarbersaft och skildes inte åt förrän 

klockan slagit sex.

Jag gick hem och tog en dusch, tvättade en tvätt, 

läste en stund och struntade i att måla det sista lagret på

den där dörren som stått halvmålad i några veckor nu.

Imorgon, kanske.

Ja, hörni. Ibland hjälper det att tacka ja,

även om huvudet och kroppen skriker:

Nejnejnej!

Det gäller bara att försöka påminna sig om det,

när vågen av ensamhet rullar in,

och förvandlar en till 

en sorglig, blöt pöl.

:)

Kramar,

H