29 juli, 2021

Fyra dagar i vår huvudstad

 Det är torsdagskväll. Klockan har slagit 23
och jag är trött. Utmattad efter sex timmars resa
med tåg-tåg-buss, en välbehövd dusch och en skål
med aprikosyoghurt, flingor och mullbär.
Pustar ut.

Jag har varit i huvudstaden! Ah, SommarStockholm
är så fint. Och mitt besök den här gången var så
himla fint det med. Vet knappt var jag ska börja.
Jag är så otroligt tacksam bara vid 
tanken på hur fint jag haft det under
de här dygnen.


Redan i söndags började resan. 
Jag och mamma satte oss på tåget
ner mot Lund och promenerade genom en
lummig stadspark - hem till mig.
Och vi målade väggar, packade ur lådor,
fyllde mina köksskåp med grytor och glas.
Vi pratade om gardiner och mattor,
lyssnade på radio och avslutade kvällen
med en enkel måltid i min soffa, som jag fått
av mostern min.

Sedan sov vi i min nya säng. Kikade på
Turning Torsos blinkande lanterna genom
persiennerna och lyssnade på alla
nya ljud. Ljuden av Lund, min gård, mitt hem.

Morgon. En tyst, fuktig stad och två
koppar kaffe på snabbtåget.
Stekta ägg och tomat på dubbelvikta smörgåsar
i folie. Varsin bok att försvinna i och pirr i kroppen.
Semesterfirare i hela tågvagnen; barnfamiljer med tusen
väskor och soloresenärer med hörlurar och nackkudde.
Fyra timmar genom skogar och kalhyggen.
Sedan: Folkmassor, T-bana, liv, sol, STORstad.



Den första måltiden intogs enligt mina önskemål
på fina, mysiga och helt fantastiskt goda 
Pom & Flora. Jag har inte kunnat sluta tänka 
på deras mjuka, lena gröt sedan förra gången jag besökte dem.
Hälften havregryn, hälften steel cut oats, skummad
mjölk, kardemumma, ett hav av mandelsmör,
jordgubbskompott & färska gubbar på det.
Och vi åt till tonerna av jazz, sommarglada
hipsters och Odengatans eftermiddagsbrus.


Och vi tillbringade en hel, solig dag på Skansen. 
Kanske är det en av de finaste platserna i landet.
En perfekt, mjuk, varm och vacker blandning av allt jag 
älskar - kultur, historia, wallraffande, djur, blomsterprakt, hantverk
och autentiska gammeldags miljöer i ett. 
Jag har besökt Skansen två gånger tidigare,
men först på den här resan fanns det tid
nog att bara... vara där. Länge.

Vi tittade på allt fint, tittade in i den
fantastiska gamla Konsumbutiken där det såldes
mjölk på flaska och bröd i lösvikt,
såg på glasblåsning, spanade på björnar
och åt varsin norrländsk souvas.
Tunnbröd, potatisstomp med persiljesmör,
renskav stekt på en muurikka, 
creme fraiche och hjortronsylt.
En ganska otrolig lunch
 som jag är glad över att jag ätit.
🍽




När eftermiddagssolen började dala
över fjärden tog vi en promenad längs bryggorna
nere vid vattnet. Gick förbi ett livligt Grönan
och beundrade de gamla villorna med sina punschverandor
och stockrosor. Vid 18-tiden återvände vi
till Skansen och deras restaurang, 
åt en mycket god trädgårdssallad och tog sedan
plats...


....framför Sollidenscenen! Jag hade lyckats boka biljetter
till allsången och i och med restriktionerna 
var publikantalet litet. 
Vi fick på något vis sittplatser precis vid scenen.
I vanliga fall tycker jag att konserter kan vara 
ganska utmattande,
med mycket folk, trängsel, trötta 
ben och få glimtar av artisterna. 
Men den här upplevelsen var magiskt fin.
Publiken var vid gott humör, musiken vacker, julikvällen
varm och stämningen så vänlig. 
Det märktes att
alla längtat efter att samlas många och njuta av 
en konsert. Verkligen.




Och! Vi tog morgonfärjan ut till Djurgården,
åt picknikfrukost i sällskap av måsar
och seglarfamiljer, ställde oss i kö...
och besökte Junibacken.
För första gången. 

Och det var så fint, så lekfullt
och inspirerande. Miljöerna, den stora
barnbokhandeln, sagotåget, alla små hus 
- ja, till och med badrummen var otroliga.
Anpassat för fantasi och lekfullhet in i minsta detalj.
Och åter utomhus i solen, två timmar
senare, var kroppen påfylld med inspiration
och ganska mycket glädje.



Nästa anhalt efter sagoresan
blev Söders höjder. Vi slank in i svalkan
på Söderhallarna och åt 
äkta fransk galette, levain och syrat smör
hos Sebatién Boudet. Är ni i Stockholm -
ät eller fika hos honom! Det är så vackert där,
den franske bagaren själv är så trevlig
och det finns massor av hållbart 
producerade matvaror
att köpa med sig hem.
Och i september stänger caféet ner.
Så passa på hörni!



Hettan steg på Medborgarplatsen och vi styrde stegen 
mot Nytorget. Grönska, fontäner, plaskande barnfamiljer och 
fullsatta uteserveringar i eftermiddagslunken.
Mamma slog sig ner i skuggan och läste bok.
Jag mötte upp fina, snälla Linnea - en av mina äldsta vänner -
och drack iskaffe på Lykke kaffebar.
Mjukt, lent kaffe. Fina samtal om allt som skett i 
våra liv sedan sist. 
Och äntligen vågade vi kramas när vi sade adjö.
Ett besök på den spännande värld
som matbutiken Kina-Li är,
och sedan kraschlandning hemma på
hotellrummet.
Stora städer tömmer verkligen kropp
och knopp på energi.




Den sista semesterdagen
innehöll ännu lite mer
av sol, fina möten och god mat:
Min fina Madde befann sig i närheten
av en slump,
och vi fick till en träff innan tåget
skulle rulla
tillbaka mot Skåne. 
Vi åt långfrukost på det anrika
kondiset Vete-Katten.
Kaffe med tretår, mjölk i kanna, luftiga
frallor och småsparvar på uteserveringen.
Och där satt vi, en mamma och två 
tjugoåringar, och pratade om allt möjligt.
Och det var så skönt. 
För första gången på lång tid
kände jag mig helt och hållet tillfreds
med allt, kunde slappna
av och tänkte bara på här och nu.
Hur uppnår man det stadiet; den känslan
i det vanliga vardagslivet? Vet ni?

När man som skåning
promenerar genom Stockholm får man överallt
syn på gatunamn man känner igen; på platser
man läst om på internet och sett på film.
Och se där - Khemiri, plötsligt på trottoaren. 
Niklas Ekstedt och Johanna Westman bakom ryggen. 
Lasse Berghagen i ett lunchmöte inne på
Östermalmshallen och Sebastién Boudet 
vid bakbordet inuti en annan saluhall. 
Kanske är sånt här vardagsmat för
varje inbiten stockholmare, men för mig känns 
det litegrann som att gå omkring inuti ett TV-spel.
Fiktion i krock med en väldigt vanlig verklighet.
Och nu är jag hemma igen.
Jobbar många dagar i rad på restaurangen, 
är ganska trött men också glad
över min och mammas fina resa. 
Lite fiktion inuti verkligheten.
Kanske är det helt enkelt så 
det måste få lov att vara.
Kram,
H











18 juli, 2021

Här och där, hit och dit

 Hej på er, alla sommarbarn.

Har ni fått fräknar och myggbett ännu?

Jag har bränt ryggen och låtit håret vara trassligt. 

Luften står still här i Skåne. Det är tungt att andas.

Jag sover med öppet fönster och en fläkt riktad mot ansiktet,

klär mig i linne och bomull och låter kaffet kallna 

innan jag dricker det.


Cyklar hem från jobbet på restaurangen, över grus och genom snår.

Lyssnar på P1 - Sommar, Meny och Husesyn med Ulla Skoog. 

Dagarna är långa, så långa, och jag får lite dåligt samvete över att jag inte

stiger upp tidigare, stannar utomhus längre om kvällarna.

Solen går ju aldrig ner.

Det är roligt på jobbet trots strömmen av semesterfirare som börjat

forsa allt starkare. Det är andra sommaren jag jobbar

på Linneaträdgården nu. 

Och det känns fint och skönt att känna sig 

lite mer säker i sin roll, sin plats, sina arbetsuppgifter.

Jag serverar tallrikar med räksallader, hamburgare och varmrökt lax,

gräddar våfflor i racerfart, gör cappuccinos, skivar bröd,

vattnar blommor, säljer doftljus och packar upp 

italienska delikatesser. 

Jag tar betalt för glasstrutar och lemonader, 

pratar med stammisar

och skojar med kökspersonalen. Lite så.


När restaurangen är städad och stängd plockar jag 

cykelkorgen full med mullbär från träden i hortensiaträdgården.

Svarta, vita och blålila. Mjuka, söta och perfekta att lägga i frysen

hemma hos mig i lägenheten. 

Ha på gröten i november när studiebidraget sinar. 


Där hemma väntar varma katter som behöver vädras, pelargoner

som törstar efter vatten, kylskåpskall melon och jordgubbar som mamma

varit så snäll att köpa hem. Men också ensamheten.

När de andra i familjen inte är där, och under de dagar

då jag inte jobbar och inte har några planer,

passerar timmarna långsamt.


De som läst mitt föregående blogginlägg vet att jag 

slåss mot elaka, komplexa, djupa, resonerande

och ganska uttömmande tankar ibland. 

Och kanske är det som mest jobbigt när jag är ensam, 

inte har en tydlig uppgift att utföra,

ingen agenda för dagen. Därför försöker

jag skapa min egen agenda i de stunderna;


Sortera innehållet i en byrålåda,

skörda hallon och smultron, skrubba kroppen ren,

torka, smörja in, fila, klippa.

Köpa studentlitteratur second hand, besöka mitt stammis-ställe

och dricka en islatte, lyssna på en podd

och lösa fredagskrysset i dagstidningen.

Skriva till en kompis. Planera in fina möten i min kalender.

Köpa en ny kalender - inför en ny slags hösttermin - 

leta efter färg att måla om mina pinnstolar med.

Komma hem med gardiner på halva priset istället.

Dammsuga, torka av, bädda rent.


Men det är en fin balansgång, det där. Även om det 

oftast känns bättre att ha något att sysselsätta

sig med än att bara... sitta och tänka...

försöker jag samtidigt hålla rastlösheten 

på armslängds avstånd

och vila ibland. 

Jag har tyvärr lätt för att falla ner i

jag-ska-bara-träsket, fortsätta jobba, komma på nya uppgifter,

fixa, dona och aldrig bli klar. 

Tränga undan tröttheten och behovet av vila.

Ja. 

Något jag jobbar på är alltså att 

bli lite mera... lat.

Kommer ni ihåg hur det var

att vara liten och ha tråkigt? Kanske unnar vi oss det

alldeles för sällan. Och får vi en stund över mellan

tågbyten eller i reklampauser, på lunchrasten eller när

vi värmer rester i mikron, finns ju mobilen där

och skriker "tauppmigsåduslipperhatråkigt!"

Det finns alltid något att kolla upp, ett sms

att skriva, ett mail att skicka. 


Och där försöker jag också bättra mig.

Låta hjärnan vila ibland; härda ut när impulsen kommer,

sitta still och stirra ut i tomma intet istället.

Det är svårt, men kanske blir det lättare 

efter lite övning?

En ordentlig slags övning i väntan är väl

ändå den på att få en spruta i armen.

Efter ett år och tre månader har jag i alla fall

fått min första dos vaccin i kroppen 

och kan väl kanske känna mig 

lite mer säker än förut. Lite mindre oro,

lite mera normalitet. Mindre fara, mera kramar.

Och av nålens stick kände jag verkligen ingenting alls.



Och det är juli, högsommar, 

mitt i allt. Mitt i ett avslut av ett slags liv

och mitt i en början på det nya.

En lägenhet som fortfarande luktar målarfärg,

en kran som behöver en ny packning, 

ett mörkt skåp som blivit vitt och nya lunchhak

runt hörnet. 


Vi vinkar av pappa som ska köra

hela vägen till Italien på motorcykel, 

ser danska serier om kvällarna och äter

frukost, lunch och middag utomhus.

Det är som det är, jag befinner mig 

lite här och lite där,

åker hit och dit

men finner mig ganska bra i att vara 

mitt emellan, just nu.


Att finna sig i nuet är också 

en slags övning i väntan. 

Man måste bara försöka strunta i att ta reda på

exakt vad det är man väntar på.


Ha det fint, glöm inte att dricka vatten

och försöka ha det lite tråkigt, då och då.


Kram,



05 juli, 2021

Om det svåra

Sedan förra våren har jag kämpat mot en ätstörning. 
Det är svårt. Så otroligt mycket svårare än man någonsin kan tänka sig. 
Jag trodde aldrig, aldrig någonsin att jag skulle drabbas.
Jag är påläst om kroppens behov av näring och kärlek, och tycker dessutom
att mat är ett av de mest fascinerande och roliga ämnesområdena
som finns. Kultur, historia, hantverk, kemi och sociala möten.
Glädje.

Men på något vis blev det ändå såhär.
Och det är fortfarande en utmaning för mig att försöka undvika
känslan av skam och skuld över de beteenden som en ätstörning 
framkallar. Att inse och tro på faktumet att
det är en sjukdom,
något som kan drabba vem som helst och som aldrig är 
ett val,
det brottas jag fortfarande med dagligen.

För er kännedom:
Jag älskar livet och vill bli frisk. Ibland känns allt lätt, ibland hopplöst. 
Men jag har tillslut lärt mig att ingenting blir bättre av att dölja, gömma och ljuga. 
Att det mesta blir bättre av att prata och vara ärlig. Både för min och min omgivnings skull. 
Jag trodde kanske att jag skulle vara frisk och fri vid det här laget, 
men det är jag inte. Ätstörningar är tyvärr både komplexa 
och envisa, fysiskt, psykiskt och socialt drabbande. 

Jag har provat det mesta på resan mot att bli mig själv igen. 
Men en sak har jag inte provat - och det är att berätta
Att berätta för alla. Svara, försöka formulera mig och förklara.
Så det gör jag, här och nu. 
 

04 juli, 2021

Ännu en månad


Ännu en månad.

Lite så känner jag idag när juni är till ända och högsommaren

stundar. Det är varmt. Härom dagen åt jag lunch på terassen och brände ryggen röd

på bara en halvtimme. Jag har lyssnat på två sommarprat och en del andra

poddar. Lite sällskap behövs när ensamheten slår till. 

Jag brottas fortfarande med den -

känslan av att vara ensam, avskärmad från världen, 

av att allt pågår någon annanstans. 

Jag har inte alltid känt så, tvärtom, men jag antar att 

det bästa vore att hitta ett mellanting mellan alltid ensam och alltid

omgiven av människor. Då tror jag att jag mår som bäst.

Och det är väl också på det viset min junimånad har sett ut.

Jag har gjort ärenden och tagit tag i saker och ting på egen hand,

men även sett till att träffa mina fina vänner, fira livet

och unna mig fina stunder.

Och juni blev faktiskt riktigt, riktigt härlig.

Det var först igår, på månadens sista morgon, som jag

vaknade upp med ångest över allt möjligt.

Men, men. Jag försöker tänka att ångesten

bara är en känsla, att den kommer passera,

att solen i bröstet åter kommer skina.

Så länge är det viktigt att minnas, uppskatta och vara tacksam

för allt det där härliga som skett. Eller hur?




Jag har tillbringat både hela och halva dagar i Lund.
Min nya hemstad! 
Det har varit fix och trix i lägenheten 
(exempelvis projekt riva-bort-gammalt-papper-från-köksskåpet á fyra timmar),
finbesök av Madde, Astrid och Alice (med kaffe ur vinglas på kökssoffa utan dyna)
quiz och smörrebröd på Kulturmejeriet (bara åtta minuters promenad från min dörr!)
och crepes på Creperiet mitt emot Grand Hotel (mycket gott).








Och jag har firat midsommar. Från ett utgångsläge där planerna
var lika med noll blev dagen ett potpurri av jordgubbsplockning,
bilutflykt till Norrvikens Trädgårdar i Båstad, en slottslunch,
kortspel på terassen hemma, en fin liten middag, kortspel,
promenad i solnedgång och filmkväll med Woody Allens senaste. 
En ganska perfekt dag med andra ord.
Och fint väder blev det ju faktiskt, det med. 




Jag har klätt mig efter vädret 
- långärmat till duggregn och snålblåst - 
druckit iskaffe på caféet Bruket inne i stan och plockat fläder
som jag kanderat i ugn. 



Jag har åkt buss genom ett tropiskt hett Skåne vandrat genom ett
torrt, folktomt Malmö city och mött upp Emma
på Ruths för finfrukost och fina samtal.
Det åts krämig yoghurt med bär och kardemummagranola (jag),
mannagrynsgröt med nektarin och hasselnötter (hon),
en tallrik rågbröd med comté & islatte som smälte snabbt, snabbt (båda).
Det var så fint! Så mysigt. Som att sitta på ett hippt café i Köpenhamn
under en värmebölja och njuta av livets goda. 



Jag har sett solen dala över Öresund en lördagskväll
och gått till bageriet på min gata klockan 07:50 
en söndagsmorgon. Köat för surdegsbröd och fått gårdagens grova
på köpet. Tack och bock.





Och jag har ätit. Många skålar med turkisk yoghurt, jordgubbar,
granola och rålakrits. 
Vispad gröt med kakao och körsbär. 
När det är varmt är det mest sådant jag är sugen på.
Men jag har även varit på IKEA med mamma och ätit plantbullar med lingon.
Och i kassan, där en sensor scannade våra brickor
och automatiskt kalkylerade innehållet i våra beställningar,
 mötte vi kanske framtiden. På ett vemodigt sätt.

Nu är det juli, och framåt går vi,
vare sig vi vill eller ej.

Kramar,
H