Mitt i allt

 Mitt i allt. Jag befinner mig mitt i allt. Mitt i vintern, mitt i höstterminen, mitt i olika skoluppgifter och projekt. Jag har en halvt packad resväska uppslagen på golvet i garderoben och en halvt klar plan på hur jag ska ta mig igenom novembers måsten. I magen finns en gnagande oro som jag har svårt att förstå roten till. Stundvis, när hjärnan känns klar och jag får tid över till att grubbla, kan jag formulera olika, möjliga förklaringar för mig själv. Den vanligaste är att den där oron är en restprodukt från tidigare vintrar - en slags flashback tillbaka till andra, mörka perioder då jag levt på, som idag, men som resulterat i krascher in i olika väggar. Kanske kan kroppen förnimma de där hoten, och försöker påminna mig om dem genom att plantera en oroskänsla i magen. Kanske är oron därmed obefogad och utan grund. Det kan vara klokt att ignorera den - men å andra sidan också dumt att vara naiv.