Mörkläggning

Så kom november. Igen. Ännu hägrar värmen här i Skåne - med solstinna eftermiddagar och spegelblankt vatten under de rostfärgade kastanjerna längs kanalen. Det är tacksamt att slippa dubbla byxor och tumvantar ännu lite till, men samtidigt oroande. Om vintern inte kommer ens under årets elfte månad, kommer den då alls? 

Men trots att temperaturerna är milda och snälla är vintertidens stulna timme inte särskilt ödmjuk mot någon. Alla drabbas av mörkret, och mörkret drabbas inte av klimatförändringarna. Nu är det november, och solen dalar strax efter eftermiddagskaffet. Omställningen gör mig förvirrad; det känns som att dagen dunstar bort och jag hinner inte med det jag vill hinna med. Hur var det nu igen, hur funkar det där med vintertid? Hur gör man för att ta sig helskinnad igenom massan av timmar som är för mörka för att tillbringa utomhus men för många för att sova sig igenom? Att man alltid glömmer. Kanske förtränger man.

Jag försöker stänga det mörka ute - både det fysiska och psykiska. Att tända ljus är ett sätt, men lamporna får jag hålla släckta den här vintern. Att utesluta grumlande faktorer, som kan bidra till eventuellt inre mörker, är ett annat. Så jag gör det jag kan. Jag duschar varmt men snabbt, innan tankarna börjar snurra för mycket. Jag pluggar intensivt timme ut och in, lämnar in min hemtenta i tid och flyr tröttheten genom att umgås med vänner. Jag tackar ja när jag blir bjuden och bjuder in, hem till mig. Jag diskar noggrant och omsorgsfullt, rengör besticklådorna och tar hand om mina palettblad i brist på människor att rå om. Jag sover en extra natt hos mina föräldrar och åker tillbaka till dem några dagar senare. Jag äter stuvade makaroner i köket hos en ny, fin bekantskap. Jag börjar läsa Utvandrarna, som stått i min bokhylla sedan jag fick pocketserien i studentpresent, och anstränger mig för att fly in i berättelsen. Även i boken är det kristid i Sverige, men en värre slags kris. Man måste påminna som att vi i alla fall inte har potatisröta och missväxtår. 

Jag vet inte. Kanske borde jag ha valt en annan sorts bok; en ljusare verklighet att fly in i. 

Ja, så kom november, och ännu ett oktober är till ända. Mitt oktober har varit vackert, fyllt till bredden med sådana där varmt skimrande små stunder som man kanske inte kommer komma ihåg alla detaljer av men som lyft vardagen från just vardag till lite mer utav en var dags helgdag. Min stad är tacksamt nog som skapad för oktober; här finns kullerstensgator och tvåarmade gatlyktor, cykelavstånd mellan allt och alla jag känner, bibliotek med kvällsöppet och caféer som saknar wifi. Tidiga morgnar kommer alltid vara just tidiga, men i oktober sveps världen in i en morgondimma så mjuk och spöklik att jag inte kan göra annat än att tycka om dem. I oktober doftar det tryggt utav stekt kål och köttbullar i mitt trapphus, i oktober är morgongröten återigen legitim, i oktober vandrar jag genom rödeksskog och genom fårhagar, ser jag Tunna blå linjen alldeles för sent om natten, håller jag och Emma husmorsklubb tillsammans, återupptäcker jag punschrullens lilla storhet, har jag sprängande huvudvärk och pluggar barnkultur på distans. 

Tack oktober, och på återseende. November kommer kanske inte bli den bästa och ljusaste av månader, men det är helt okej, det med. För vem orkar egentligen hålla skenet uppe hela tiden?

Kramar,

H.