Precis såhär jag vill att alla mina helger ska kännas livet ut.

Det är måndag och igår var det söndag. Dagen innan den var en lördag, och lördagen föregicks av en fredag. Veckan dessförinnan var inte min bästa - jag drogs ner i novembertröttmans träsk och kände mig ganska ensam om dagarna, när jag satt hemma och pluggade på distans. Tur då att helgen kom, och att den blev så himla fin, som den faktiskt blev. Igår kväll, innan jag skulle lägga mig, tänkte jag: “Precis såhär jag vill att alla mina helger ska kännas livet ut”. Och det är ju ett bra betyg.

I fredags inleddes helgen med en traditionsenlig frukost på café med min fina, kloka och snälla Madde. Vi började med utefrukostar under Corona, när vi båda behövde ta oss igenom vintern och hade valt varandra som en av de få kontakter vi hade med omvärlden. Och, vet ni? När man är två personer som tycker om att prata länge, dricka gott kaffe, äta surdegsbröd och har två, vitt skilda scheman så passar just frukostträffar väldigt bra. Man kan sitta en stund och samtala om allt som hänt sedan sist, har ofta caféet nästan för sig själv och får massor av energi som håller en på gott humör dagen ut. Tips!

Resten av fredagen gick åt till att plugga och fixa hemma. Jag handlade mat och kokade upp en soppa med kål, lök, timjan och kryddpeppar. Den skulle få stå och utveckla smak under natten, så att jag kunde bjuda på en god middag dagen efter. För på lördagen, efter jag jobbat inne i Malmö i några timmar, åkte jag hem och tog emot min övernattningsgäst; Emma! Jag kan inte ens komma ihåg när en vän sov över hos mig sist. Kanske har det inte ens hänt i den här lägenheten. Hur som helst: Emma skulle äta middag hos mig och jag tyckte inte det vore mer än rätt än att erbjuda en sovplats också. Att ta bussen hem mitt i den mörka natten är ju aldrig kul.

Jag hämtade en höstklädd Emma, i basker och rutig kjol, på busshållsplatsen och tog med henne hem till mig. Och vilken fin kväll det blev. Jag bjöd på varm äppelmust med nejlika, kanel och anis, värmde på soppan och tog fram tunnbröd ur frysen. Sedan åt vi, Emma fick smaka på messmör (och godkände!) och vi båda hade premiär för Svagdricka, som jag sett i matbutiken och tänkt att “varför inte?”. Svagdricka smakar som en blandning mellan svag, svag öl och julmust, och dracks nästan hela tiden i det gamla Sverige. Jag och Emma är ju historienördar, och håller ofta husmorsklubb med traditionell husman när vi bjuder varandra på mat. Så Svagdricka passade bra - och jag tyckte verkligen om den. Nu vet jag vad jag kan bidra med till julbordet när alla andra dricker mörk porter och är sådär vuxna som jag ännu inte är.

Efter middagen lade Emma sig på min lilla soffa och jag bäddade ner henne med gosedjur och min nya vinterkappa, som är så mjuk att det knappt går att förstå. Jag diskade upp i köket och hörde ett förnöjt “Vad är det för liv jag lever?” från soffan. <3

Mörkret utanför fönstret var ett faktum men i min lägenhet brann det ljus och samtalades om livet. Vi hade mini-quiz, åt pepparkakor och clementiner, drack te och spelade Wordfeud mot varandra. Sedan sov vi. 

Kanske finns det inget mysigare än att vakna upp på en grå söndag och ha en nyvaken vän i pyjamas vid sitt frukostbord. Det hade jag nästa morgon. Emma hade kokat sin goda risgrynsgröt med äpple och tagit med, och vi åt den tillsammans med smörgåsar och ganska kasst kaffe. 

Efter en liten promenad lämnade jag av min vän vid tåget inne i stan. Hejdå, hejdå, kom gärna snart igen! Sedan promenerade jag omkring på Lunds kullerstensgator och tog bilder av alla vackra fasader och brinnande träd. Lund är så otroligt vackert om hösten, och jag blir nästan lite stressad över att jag inte “hinner” ta in och uppleva allt innan vintern kommer. Men, men. 

Vid 14 begav jag mig till nästa anhalt: Min vän Toves fantastiska, stora sekelskiftesvåning mitt i stan. Eftersom de snart ska flytta hade de bjudit in släkt och vänner till en bokrensning, där man fritt fick botanisera och plocka med sig de utgallrade böcker som man ville ha. Tänk, vilken dröm! Jag hittade några små pärlor, fick träffa mina fina vänner, drack kaffe och klappade Toves katt. Det var en sådan där eftermiddag man inte glömmer i första taget, och som verkligen får en att känna tacksamhet över livet. 

Snart blev det åter kväll - det är ju nästan alltid kväll nu för tiden - och jag tog mig hemåt genom den disiga stadsparken. Jag diskade, tog en varm dusch, rådde om mina små sticklingar (där den nyaste är ett palettblad med namnet"duckfoot", som Emma gav mig!) och planerade den kommande veckan. Sedan åt jag kvällsmat, tittade jag på YouTube alldeles för länge och ställde klockan inför den stundande måndagen. Och här är vi nu.

Ha en fin, fin vecka, så hörs vi snart igen.

/H