Överlevnadsinstinkter

Första december. Återigen. Jag vaknar upp hemma hos mina föräldrar, där jag slagit läger för en tid. Att vara ensam hemma i en tom lägenhet när solen slutat gå upp och mörkret sänker sig efter lunchtid - det kan stundvis vara helt okej men ibland även skrämmande. Så, jag utnyttjar faktumet att jag pluggar på distans, bor in mig i mitt gamla flickrum, får sällskap till middagen varje kväll, irriterar mig absolut på allt det jag brukade irritera mig på innan jag flyttade hemifrån men är tacksam för tryggheten jag känner. Tacksam och ödmjuk.

Jag ställer klockan på 07, tänder ljus i vardagsrummet, kokar upp en kopp te och ser på årets julkalender i Svt. Den verkar lovande, och jag tillåter min inre nostalgiker att njuta av den höga klichéfaktorn i stunden. Är det löjligt eller klokt att tvinga fram mys? Är jag dum som att allt blir bättre av att tända några ljus, välja ut den rätta bakgrundsmusiken, följa traditioner och stänga mörkret ute? Eller - är det en överlevnadsinstinkt som kickar in - och som syftar till att ta mig helskinnad genom den tunga vintern? Jag vet inte riktigt. Men kanske är december den månad på året då vi måste tillåta oss att vara lite naiva, barnsligt nostalgiska, löjliga och förblindat traditionsbundna. Under en månad av årets alla tolv kan vi väl ändå unna oss att lägga seriositeten på en hylla lång inne i garderoben. Man kan ju alltid plocka fram den igen i januari, om man tycker att det behövs. 

Så. Jag ser på julkalendern, och ser den igen när morgon blivit kväll. Mamma och jag äter alldeles för dyra lussekatter under en tänd adventsstjärna , och innan läggdags låter jag en liten stjärna av mjölkchoklad smälta mot gommen. Parallellt med njutet, och njutningen i att jag vågar tillåta mig själv det där njutet, tillbringas första december med zoom-föreläsningar och hemmafix. Jag packar en väska, förbereder frukost to-go och laddar ner några avsnitt av en podd så att jag kan lyssna när täckningen försvinner. Imorgon byter jag vardag för en liten stund. 

Ha det fint, hörni, och lova att vara så där barnsligt nostalgiska som ni bara kan nu när december anlänt. Det är kanske det klokaste man kan göra som vuxen människa i tider som dessa, om man tänker efter. 

Kramar, H.