Att hålla mörkret borta

 Hej alla fina. Glad söndag

och sista oktober. Herregudars.

Sista oktober...

Jag befinner mig hemma hos mina föräldrar,

i mitt gamla sovrum som fortfarande erbjuder

en sängplats till mig. Tryggt.

Jag har mått, och mår, oväntat och överraskande

bra. Efter flera veckors trötthet, långdragna

ångestskov och låg energinivå

var det som att någon tände lampan

ovanför min kropp och knopp. 

Jag vet inte riktigt varför, men kanske är det här

en följd av en lugn skolvecka, av höstsol,

av att jag tvingat mig själv att vila och sova

ut ordentligt, av inställda aktiviteter

eller av min mycket fina torsdag.

Kanske en kombination av alltihop.

Hur som helst: Jag är oerhört glad och tacksam

för att mitt mående stabiliserat sig litegrann.

Och jag måste komma ihåg att ifall det går nedåt igen,

behöver jag inte gå runt och känna mig misslyckad.

Det blir liksom inte bättre av det. Bara svårare

att ta sig upp igen.

Kanske ska jag berätta lite om vecka 43,

om oktobers sista, skälvande dygn och om den 

där fina torsdagen? Jag gör det.

Förutom att vara hemma, plugga ifrån soffan,

gå till biblioteket och handla mat har jag exempelvis druckit

kaffe med mina f.d. gymnasieklasskompisar Julia och Gabriel.

Jag behövde komma hemifrån en stund och det behövde dem

också göra. Det var eftermiddag, nästan kväll,

men vi kunde sitta utomhus en stund och tog sedan påtår

inne i kaffebaren. Love Coffee, var vi på.

Väldigt bra kaffe. Och så ligger det vägg i vägg med mitt jobb - 

Patisseriet. 

Gröt har kokats och ätits. Jag har köpt

ett paket hirsflingor och varvar dem med havregrynen.

Vaniljessens, kardemumma och kanel

och persimon till. Och igår köpte jag dessutom

en påse med pepparkakskryddor, så hädanefter

blir det till att experimentera med det.

Samt att utmana mina ätstörda tankar litegrann, 

med andra sorters tillbehör än de jag känner mig trygg med.

Snart kommer adventstiden - och då vill jag 

känna mig redo att njuta av den.

Torsdagen var, som sagt, oerhört fin.

Efter att ha suttit i skolan och redigerat bilder

under förmiddagen

(Vi har haft fotokurs i skolans studio den här veckan!)

tog jag tåget till österut och hem till Emma.

Hon bor i ett femtiotalshus i gul plåt,

med brinnande lönnar utanför 

och ett litet torg strax nedanför.

Det var mitt första besök i Emmas lägenhet.

Det kändes varmt, tryggt, ombonat och välkomnande.

Överallt prunkade gullrankor och palettblad,

vardagsrummet badade i eftermiddagsljus och 

varje liten yta bar spår av Emmas intressen;

Böcker, muminfigurer, loppisfynd, 

konst och Twin Peaks på vinyl.

Vi lagade lunch I det fina funkisköket. 

Det blev en av mina barndomsfavoriter,

som Emma aldrig smakat. 

Vi rev morötter, kokade potatis och

håll i hatten - 

värmde upp fiskbullar i hummersås.

Och det var så gott, så mjukt och snällt.

Folkhemsmat, som Emma beskrivit det på sin blogg,

i sin allra enklaste form. Om vi varit hemmafruar

hade vi säkert uppskattat konservens geniala

smidighet.

Efter maten tog vi bussen in till stan,

och styrde stegen mot biograf Panora. 

Vi hade biljetter till Wes Andersons nya verk:

The French Dispatch. Och hörni, se den!

Den var verkligen otroligt bra. Lite rörig emellanåt,

kanske, men formspråket, dekoren, skådespelarna,

musiken och manuset gjorde upp för det.

Är så glad att jag fick se den på storskärm!

Och jag hade en varm känsla i magen när jag

åkte hemåt, medan skymningen föll över motorvägen.

Fredag, lördag, söndag.

En inställd middag med familjevänner gjorde

att mina helgplaner gick upp i rök. Men.

Jag satte mig på tåget hem till familjen, trots

att jag inte hade någon direkt anledning. 

Inga måsten.

Och hade det här varit en dålig vecka rent mående-mässigt,

hade jag nog stannat i min lägenhet, dragit täcket

över huvudet och gömt mig. 

Men jag mådde ju bra. Och helgen blev perfekt.

Sol, kattpromenader, kycklingtacos, korsord,

goda smörgåsar och lakritsté.

En natt blev två.

Frukost med tända ljus,

Så mycket bättre ifrån soffläge, söndagsutflykt

och slutligen mammas mos & biffar med stekt lök.

Kanske var det precis en sådan helg jag var

i behov av just nu. För att skapa goda förutsättningar 

för att fortsätta må bra, ett tag till.

Vintertiden är kommen.

Men jag vill försöka hålla mörkret borta

ett tag till.

Hur har er helg varit?

Kram

H

Ett hej

Måndag. Jag har en föreläsning i skolan

och åker hem direkt efteråt. Är det extra kallt idag,

eller är det bara jag som inte kan sluta frysa? 

Det hjälper inte med

dubbla strumpor, inte med en varm dusch, 

inte ens med en värmedyna innanför filten i soffan. 

Först efter att ha sovit

en timme mitt på eftermiddagen verkar kroppen

hitta tillbaka till sin normala temperatur.

En vän ställer in vår fika eftersom hon blivit sjuk.

En annan på grund av en familjekris. 

Jag följer en klasskompis

som inte mår bra till bussen och ser till så att 

hon kommer hem.

Mamma och jag pratar om måendet 

över videolänk, och min behandlare ringer 

för att höra hur det är med mig.

Så mycket känslor, toppar och dalar. 

Vecka 42 är en känslig en.

Kroppen och huvudet längtar mest efter sömn,

men jag tar mig till skolan och tar mig till 

körrepetitionen. Och även om jag inte utbyter 

många ord med någon,

hinner jag i alla fall prata med litegrann.

Och i körsalen ekar min röst i ton med de andra

sopranernas. Den smälter in och blir 

en del av en helhet; något större, och det känns skönt. 

Att bidra utan att

höra enbart sin egen stämma.

Jag älskar mitt hem, min stad och min plats i livet,

men kan inte låta bli att längta bort. 

Kanske längtar jag bara

efter att ha något att längta till. 

Tänk: för ett halvår sedan var varje

dag, vecka och månad en tid av ovisshet. 

Senast igår hörde jag någon prata om 

en inplanerad charterresa.

Och överallt på stadens gator hörs rösterna

från danska och tyska semesterfirare.

Och visst, det finns något som lockar med

ett besök på kontinenten,

men just nu hade jag nöjt mig med en helg

i en stuga. Skog och mark,

 en tänd brasa och en värmande

gryta. Det vore något, det.

Vad ville jag säga med det här blogginlägget?

Vet inte. Kanske ville jag bara säga hej.

Kramar,

H

Oktober

🍁

Oktober smakar...

...chai. Kanel, kardemumma, ingefära, muskot och vanilj.

Indisk korma, sötpotatisgryta och pumpa rostad i ugn. Även:

kålpudding med mos och lingon. Krispig saltgurka.

Äppelmos.

Oktober doftar

...värmeljus som brinner ut. Förmultnande lönnlöv och ruttnande

äppelkadaver. Kaffe - mycket kaffe.

Oktober påminner mig

...om hur det kändes att ha höstlov som barn och tonåring.

Om badhusbesök och bio med mormor, om Halloween-kalas,

att gå till biblioteket och låna maxantalet titlar, att sparka

hårt mot lövhögar och att stanna ute tills skymningen faller.

Oktober låter...

... lite på det här viset.

Oktober utlovar...

... kyliga mornar men soliga eftermiddagar. Höststormar.

Biopremiärer, tv-premiärer och en ny kurs i skolan. 

I Oktober läser jag...

... bloggar, kurslitteratur samt en nostalgitrip till

11-åriga Hannas bokrepertoar: Skatan av Mårtén Sandén.

En litterär vandring genom Lund i höstkostym - och en av

anledningarna till att jag hamnade just i den här staden.

Oktober tvingar mig...

... att tända fler lampor i min lägenhet. Att köpa fler lampor.

Att packa ner de sista sommarplaggen i en flyttkartong,

och att hänga fram de tjocka jackorna. Att börja använda fingervantar,

bära underställ under jeansen och skruva upp elementen.

Att samla kraft och motivation för att kunna utvecklas.

I oktober saknar jag...

...Vattenmelon och goda tomater. Men mest:

Mammas famn när man känner sig ynklig. <3 

I oktober ser jag fram emot...

... Advent - det kan inte hjälpas. Men innan dess,

Allahelgona, stillhet och tända ljus. Att få sjunka ner i soffan

hemma med familjen, se På spåret och dricka

den första glöggen för säsongen. Att börja

öva till körens luciakonsert, laga goda grytor

och bo in mig mer i min lilla lägenhet.

Oktober känns...

...som sommarens farväl och vargavinterns

startbana. Mittemellan. Svår att förstå sig på -

innan den snart redan är över.

Oktober är...

...årets torsdag, dagens 15:30, livets medelålder

och mejerihyllans mellanmjölk.

Oktober. Helt okej - och okej nog för mig.

🍁

Kramar,

H

Emma vid mitt köksbord

 Hej på er alla fina.
Idag är det torsdag. Jag sitter vid mitt köksbord,
äter frukost och ser gässen flyga söderut över himlen utanför.
I måndags vid 15-tiden satt jag också här,
men då mitt emot Emma.
Jag vill berätta för er om det!

Emma och jag upptäckte varandra genom Instagram.
Det är kanske så man gör nu för tiden?
Hur som helst; Emma skrev till mig och frågade
ifall vi skulle träffas, eftersom vi rörde oss kring samma
platser geografiskt sett. Och vi åt en lunch
på Govindas här i Lund - jag tror att det var för ganska exakt
ett år sedan - och vi pratade om högt och lågt. 
Kanske var vi lite smånervösa inför
främlingen mitt emot. 
Men vi har ju så mycket gemensamt,
och vi insåg nog det båda två, där och då. 
Man kan känna en person väldigt väl även om 
man aldrig tidigare träffats.

Sedan satte pandemins allt hårdare 
restriktioner stopp för fler möten. Minns ni?
Hösten var torr, solig och hjärtat fyllt av hopp.
Men så rullade nyheterna in med varningar kring ökad
smittspridning och hux flux fick man knappt lämna huset.
Än mindre träffas på café. Eller kramas.

I somras, däremot, åt jag och Emma en god frukost
 på Ruths i Malmö. En julimorgon med exotisk hetta, var det,
och vi fortsatte våra samtal om liv, skapande, dåtid och framtid.
Annars har vi lärt känna varandra via bilder, blogginlägg
och små meddelanden här och var. Små pusselbitar, en i taget.

Men nu! Nu är hösten en annan och
Emma kom med bussen efter sin föreläsning.
jag bor ju här i Lund - i staden där
Emma pluggar. Och restriktionerna är borttagna,
Grötens dag har infallit och vi ville gärna ses och koka gröt.
Igår kom hon hit. Det var ett sådant där
strålande, blåsigt men krispigt klart höstväder som det
brukar vara i amerikanska 90-talsfilmer där de 
firar Thanksgiving.

Hon var klädd i rutigt, i kavaj och stickad tröja.

Vi promenerade hem till mig och ägnade eftermiddagen

åt att koka en chaigröt, skumma mjölk, dricka kaffe,

titta i kokböcker och prataprataprata.

Snart gömde sig solen bakom höghusen

och himlen bleknade. Dov skymning i mitt vardagsrum.

Och vi kramades hejdå vid busshållplatsen igen,

Emma påväg hem till familjen och jag till ett

personalmöte på konditoriet.

Idag är det torsdag och veckans tyngsta skoluppgifter

är avklarade. Helt plötsligt har en massa dagar

passerat sedan den där

eftermiddagen med Emma vid mitt köksbord.

Men.

 Ibland kan jag liksom känna på mig på förhand

att en viss händelse kommer bli ett minne som jag kommer

komma ihåg länge. Och jag tror att så är fallet,

i det här fallet.

Snälla kika in hos Emma! Hennes blogg är

så fin och den förtjänar att bli läst.

Nu ska jag smaka på plommonsylten med rosmarin

som hon så snällt gav mig i present.

Kram!

H

Det går i ett

 Hej på er, där ute i höstrusket.

Hur mår ni? 

Jag mår okej. Bra, eftersom jag trivs i min lägenhet,

eftersom hösten är så brinnande och vacker. 

Bra, eftersom mina vänner

är så fina, min mössa värmer, eftersom jag trivs med livet

och har så mycket fint att se fram emot.

Septembers sista vecka blev kanske den mest

fullspäckade någonsin för min del. 

Jag tror faktiskt inte att

jag någonsin haft mer på agendan. 

Och som sagt: Allt bra, roligt och fint.

Men även av sådant blir kropp och knopp trött till slut.

Därmed mår jag just nu okej; Tacksam, men trött.

Vad har jag gjort, då? Jo, en hel del. 

Ett axplock kommer lastat: 

Jag jobbade helg - den sista på ett tag - 

på restaurangen i Helsingborg. Vädret var sådär september-

fantastiskt krispigt, klart, varmt och vackert som det bara kan

vara innan hösten slår till på riktigt.

Det var ganska stressigt på jobbet,

med stora bokningar och många helgfirare. 

Jag var glad över vädret och plockade med mig

päron från gården. Väldigt goda, var de.

På söndagskvällen åts det kålpudding och mos

som mamma lagat. Så oerhört gott och tryggt.

Sedan var jag tvungen att ta tåget tillbaka till Lund.

Landade hemma efter mörkret fallit. Ganska... slut.

På måndagen åkte jag in till Malmö och åt ensamfrukost

på fina Noir. Overnight oats med granola och körsbär. 

Körsbär är verkligen gott. Får inte glömma det.

Anledningen till att jag ville testa Noirs frukost

var att jag gästade Malmö eats instagramkonto hela veckan lång,

och jag valde att fokusera på just frukost och gröt.

Några caférecencioner, lite tips från mitt eget kök,

frågesport och en hel del annat. Kika in där

om ni vill se vad jag postade! Det var kul,

men lite stressigt. Jag ville ju göra bra ifrån mig.

Men jag fick så många fina kommentarer och bilder

skickade till mig, där följare inspirerats av mig och kokat

goda grötrecept hemma. Så fint att se!

Resten av veckan i Malmö = skola.

Kreativa metoder, heter kursen vi läser,

och dagarna fylldes med grupparbete, museibesök,

kreativa övningar och många diskussioner.

Resultatet, som vi redovisade på fredagen, blev

en design companion (en slags "reklam") för ett av konstverken

som hänger i universitetsbyggnaden.

Vi fick bra feedback och allt kändes bra, till slut.

På onsdagskvällen kokade jag två grytor

fulla med grönsakssoppa. Surdegsbröd från jobbet

(som jag fyllt frysen med upp till bredden) + olika

vegansk pålägg som HUJ skickat till mig. Gott!

Särskilt deras rökiga "leverpastej". Och kvällen blev fin, den med.

Utanför öste regnet ner som aldrig förr, så en soppmiddag

med långa samtal och jazz på stereon passade bra.

När gästerna hade gått stod jag i köket och diskade

i nästan en timme. Så är det när man inte äger

någon diskmaskin...

Torsdag. Jag åt gröt till frukost

och åkte iväg till skolan för mer grupparbete.

Vid det här laget var jag ganska utpumpad.

Buss till skolan, långsamma timmar,

buss tillbaka och hem igen. 

På eftermiddagen kom min morfar och besökte mig,

och det piggade upp. Han tittade

på min lägenhet för första gången,

skänkte mig en påse syrliga äpplen från sin

trädgård och en gjutjärnspanna.

Regn ute. Ljus, yoghurt, tunnbrödsmackor

och prat om livet inne. 

Det var så fint. Längtar tills nästa tillfälle

jag får morfar, och alla andra i släkten,

på besök. Klockan 18 hade vi bokade biljetter

till The Father med Anthony Hopkins

på Kino inne i Lund.

Filmen var välgjord, lång, ledsam

men lärorik. När vi kom ut igen

hade det eviga regnet avtagit och jag fick skjuts

hem. Trött. Så trött.

Fredag! Som på något vis kändes

som en måndag.

Klockan tio var det dags för

redovisning med gruppen på universitetet

i Malmö, som sagt. Skönt att redovisa 

på förmiddagen.

Få det ur huvudet. 

12.00 blev Saluhallen nästa hållplats.

Det var lunchtid, fredag, första helgen

utan några restriktioner och dessutom 

fint väder. Ni kan skriva upp att Saluhallen

vimlade av malmöiter. Men jag hittade

min lunchdejt - fina Vanessa - 

och vi hittade både mat och bord.

Tänk att pandemin är klassad som över.

Det vi längtat efter sedan den där overkliga veckan

i mars för snart två år sedan...

Efter maten styrde vi stegen mot 

Lilla Kafferosteriet för finkaffe (verkligen bra!)

Vi pratade länge. Tog regionbussen hem till mig.

Pratade ännu längre. 

Ända till kvällen pratade vi.

Sedan blev jag ensam en stund.

Och solen färgade himlen skär

i väst.

Även helgen därpå var planerad in i minsta detalj.

Ingen rast och ingen ro. Heh. 

Men som sagt: Allt jag tog mig an och gjorde

under hela veckan var roligt, fint och mysigt.

Alltså = VÄRT att bli lite trött.

Min fantastiska mamma, bästa vän

och ständiga stöttepelare kom och hälsade på

över lördagen! Som jag längtat efter att få visa henne

min stad. Och passande nog var det

Kulturnatten i Lund och hela centrum

fylldes med musik, teater, konserter, matstånd,

glada tonåringar och annat kul. 

Det allra finaste var att få betrakta alla gymnasieelever,

 som hoppade i grupp

framför sina kompisar som uppträdde

på Mårtenstorgets lilla scen.

Kanske fick de uppleva livemusik

för första gången i sina liv?

Hur som helst: Jag tog med mamma på Kulturen

(Lunds eget Skansen). Det gick hem.

Vi oh:ade och ah:ade ikapp och kunde

inte sluta kommentera högt

hur vackert allt var. De små stugorna,

bostadshusen och utställningarna.

Gå dit, om ni inte har!

På kvällen åt vi god asiatisk mat på restaurang

och smög in på en körkonsert i Lunds Domkyrka.

Mäktigt. Men när jag bokstavligen talat

höll på att somna där i kyrkan

knuffade mig mamma i sidan och sa:

"Nu går vi hem".

Och det gjorde vi. Vi såg på

Min historiske pojkvän på min laptop

men jag minns inte så mycket av det.

Jag kunde inte hålla ögonen öppna, 

förstår ni.

På söndagsmorgonen kände jag

i hela kroppen att

nejjagvillintegåupp

Slut. 

Men upp skulle jag, och jobba helgpass

på konditoriet skulle jag,

och det gjorde jag.

Och det är väl ändå värt en liten

klapp på sin egen axel?

Idag, när jag skriver klart det här inlägget,

har ännu en vecka avverkats.

Alltså; Det går verkligen i ett.

Så kan det va.

Ha det fint så hörs vi,

Kram

H