Ett hej

Måndag. Jag har en föreläsning i skolan

och åker hem direkt efteråt. Är det extra kallt idag,

eller är det bara jag som inte kan sluta frysa? 

Det hjälper inte med

dubbla strumpor, inte med en varm dusch, 

inte ens med en värmedyna innanför filten i soffan. 

Först efter att ha sovit

en timme mitt på eftermiddagen verkar kroppen

hitta tillbaka till sin normala temperatur.

En vän ställer in vår fika eftersom hon blivit sjuk.

En annan på grund av en familjekris. 

Jag följer en klasskompis

som inte mår bra till bussen och ser till så att 

hon kommer hem.

Mamma och jag pratar om måendet 

över videolänk, och min behandlare ringer 

för att höra hur det är med mig.

Så mycket känslor, toppar och dalar. 

Vecka 42 är en känslig en.

Kroppen och huvudet längtar mest efter sömn,

men jag tar mig till skolan och tar mig till 

körrepetitionen. Och även om jag inte utbyter 

många ord med någon,

hinner jag i alla fall prata med litegrann.

Och i körsalen ekar min röst i ton med de andra

sopranernas. Den smälter in och blir 

en del av en helhet; något större, och det känns skönt. 

Att bidra utan att

höra enbart sin egen stämma.

Jag älskar mitt hem, min stad och min plats i livet,

men kan inte låta bli att längta bort. 

Kanske längtar jag bara

efter att ha något att längta till. 

Tänk: för ett halvår sedan var varje

dag, vecka och månad en tid av ovisshet. 

Senast igår hörde jag någon prata om 

en inplanerad charterresa.

Och överallt på stadens gator hörs rösterna

från danska och tyska semesterfirare.

Och visst, det finns något som lockar med

ett besök på kontinenten,

men just nu hade jag nöjt mig med en helg

i en stuga. Skog och mark,

 en tänd brasa och en värmande

gryta. Det vore något, det.

Vad ville jag säga med det här blogginlägget?

Vet inte. Kanske ville jag bara säga hej.

Kramar,

H