Emma vid mitt köksbord

 Hej på er alla fina.
Idag är det torsdag. Jag sitter vid mitt köksbord,
äter frukost och ser gässen flyga söderut över himlen utanför.
I måndags vid 15-tiden satt jag också här,
men då mitt emot Emma.
Jag vill berätta för er om det!

Emma och jag upptäckte varandra genom Instagram.
Det är kanske så man gör nu för tiden?
Hur som helst; Emma skrev till mig och frågade
ifall vi skulle träffas, eftersom vi rörde oss kring samma
platser geografiskt sett. Och vi åt en lunch
på Govindas här i Lund - jag tror att det var för ganska exakt
ett år sedan - och vi pratade om högt och lågt. 
Kanske var vi lite smånervösa inför
främlingen mitt emot. 
Men vi har ju så mycket gemensamt,
och vi insåg nog det båda två, där och då. 
Man kan känna en person väldigt väl även om 
man aldrig tidigare träffats.

Sedan satte pandemins allt hårdare 
restriktioner stopp för fler möten. Minns ni?
Hösten var torr, solig och hjärtat fyllt av hopp.
Men så rullade nyheterna in med varningar kring ökad
smittspridning och hux flux fick man knappt lämna huset.
Än mindre träffas på café. Eller kramas.

I somras, däremot, åt jag och Emma en god frukost
 på Ruths i Malmö. En julimorgon med exotisk hetta, var det,
och vi fortsatte våra samtal om liv, skapande, dåtid och framtid.
Annars har vi lärt känna varandra via bilder, blogginlägg
och små meddelanden här och var. Små pusselbitar, en i taget.

Men nu! Nu är hösten en annan och
Emma kom med bussen efter sin föreläsning.
jag bor ju här i Lund - i staden där
Emma pluggar. Och restriktionerna är borttagna,
Grötens dag har infallit och vi ville gärna ses och koka gröt.
Igår kom hon hit. Det var ett sådant där
strålande, blåsigt men krispigt klart höstväder som det
brukar vara i amerikanska 90-talsfilmer där de 
firar Thanksgiving.

Hon var klädd i rutigt, i kavaj och stickad tröja.

Vi promenerade hem till mig och ägnade eftermiddagen

åt att koka en chaigröt, skumma mjölk, dricka kaffe,

titta i kokböcker och prataprataprata.

Snart gömde sig solen bakom höghusen

och himlen bleknade. Dov skymning i mitt vardagsrum.

Och vi kramades hejdå vid busshållplatsen igen,

Emma påväg hem till familjen och jag till ett

personalmöte på konditoriet.

Idag är det torsdag och veckans tyngsta skoluppgifter

är avklarade. Helt plötsligt har en massa dagar

passerat sedan den där

eftermiddagen med Emma vid mitt köksbord.

Men.

 Ibland kan jag liksom känna på mig på förhand

att en viss händelse kommer bli ett minne som jag kommer

komma ihåg länge. Och jag tror att så är fallet,

i det här fallet.

Snälla kika in hos Emma! Hennes blogg är

så fin och den förtjänar att bli läst.

Nu ska jag smaka på plommonsylten med rosmarin

som hon så snällt gav mig i present.

Kram!

H