Mellanlandning

Det har blivit augusti. 

Dagarna avlöser varandra och jag jobbar 

många pass i rad på restaurangen.
Gästerna strömmar in, beställer, väntar på sin mat, 
lämnar sin disk på borden. 

Kaffekannor kräver påfyllning, dryck behöver kylas,

 bord torkas och disk sorteras. 

Det är roligt att jobba och kollegorna är snälla och roliga. Jag trivs. 

Men med många hemma-semestrare följer ett hårt tryck 

på servicepersonalen, inte bara på
just min arbetsplats, utan på de allra flesta.

 

Det ska inte underskattas - den energi och ork som krävs 

för att orka jobba högsäsongen ut. 

Och efter sommaren väntar ju studier och helgextra. 

Med andra ord ska inte heller unga, gymnasieelever, studenter 

och nykläckta vuxna underskattas. 

De kämpar på för att ta sig någonstans, 

och hinner kanske aldrig riktigt ladda sina batterier till fullo. 

I bland behöver de få veta att andra ser det.

Visst orkar jag. Och jag är nöjd med mina val. 

Men dagarna går och plötsligt kvarstår 

endast några ynka veckor till den stora flytten, 

till ännu en skolstart och ett nytt, påbörjat kapitel för min del. 

Hallonen mognar på sina grenar i en takt snabbare 

än den jag hinner skörda i. Solnedgångarna är röda och lockande 

men jag orkar inte gå på kvällspromenad. 

I podcast-appen trängs avsnitt av årets sommarprat 

som jag vill lyssna igenom men tvingas spara till senare. 

Det varma vädret kommer och går. 

Kanske känner jag inte ångest över allt jag missar, 

utan över bristen på tid för reflektion. 

Jag hinner inte känna efter, blicka tillbaka eller längta. 

Allt går så fort ändå.

Men kanske finns det också något positivt i det här med att jobba

och ha mycket på sin tallrik. 

För tiden jag kan portionera till att tänka och fundera, 

grubbla och reflektera blir knapp. 

Skönt, det med.

Kramar,

H