Livet pågår, saker sker.
Mamma och pappa åker till Falsterbo
med husvagnen. De blir borta i flera dagar.
Min syster jobbar och träffar vänner.
Jag jobbar och kommer hem till ett
tyst, kvavt hus. Timmarna är många och långa,
och negativa tankar blossar upp när jag minst
anar det.
Men jag försöker fylla ut tiden systematiskt;
organiserar, tvättar håret, målar klart en möbel,
dammsuger hallen, lyssnar på sommarprat, syr litegrann.
Och på något vis lyckas jag få de där
timmarna att gå. Att vara själv är inte detsamma
som att vara ensam. Måste komma ihåg det.
Jag ska till jobbet men längtar efter
att sitta i solen en stund. Så jag dricker mitt kaffe
på bänken framför ytterdörren, som morgonens
solstrålar hunnit värma. Min granne
kommer ut för att hämta tidningen.
Vi hälsar på varandra.
Kockarna på jobbet lyssnar på julmusik
i köket hela eftermiddagen lång. Vi sjunger med
och min chef berättar om sin idé lussekatt-korv-med-bröd
som Pressbyrån stal från honom i fjol.
En liten flicka besöker restaurangen
tillsammans med sin mamma. Flickan har
en vid, regnbågsfärgad paljettkjol
på sig och jag berömmer henne för den.
Hon ser stolt ut.
Jag har en ledig dag mitt i veckan
och har tusen saker som behövs tas itu med.
Och jag tar itu med dem.
Men jag hinner också äta otroligt
surdegsbröd med tomathummus och krasse
tillsammans med min vän Astrid
på stans bästa bageri.
Samt att ta en välbehövd tupplur på soffan
trots att det inte ens hunnit bli eftermiddag.
Jag tar med mig en fullpackad cykel på tåget
och åker ner till min lägenhet. Cyklar genom Lund,
för den allra första gången inser jag,
jag susar fram över kullerstenen och parkerar
på min gård. Känner mig vuxen och stark.
Jag bor här nu. Här bor jag!
Eftermiddagssolen gör vardagsrummet
varmt och tryggt. Jag rensar och sätter
in mina första skafferivaror i skåpen.
Lägger surdegsbröd i frysen och en duk på matbordet.
Knäpper några bilder. Ljuset är fint.
Helgen tillbringas med Madde.
Vi träffas i stan, delar en setmeny
med dumplings, bao, wontons och smårätter jag inte
vet vad de heter på en nyöppnad restaurang.
Morgonen därpå kommer hon på frukost
hos mig.
Jag inviger spisen och mina nya kastruller,
kokar gröt och mortlar kardemumma.
Vi sitter med benen i kors på kökssoffan och pratar om hösten,
om allt det nya, om hur jag ska inreda sovalkoven
och ta mig an universitetslivet.
Vi målar en vägg i Maddes lägenhet.
Luftfuktigheten är hög och åskan lurar
några kilometer bort. Vi öppnar köksfönstret,
lyssnar på sommarprat och samarbetar i tystnad
med våra penslar och rollers.
Väggen blir lila.
Lila, som Maddes hårsvall när jag först
lärde känna henne för fem år sedan.
Kvällen är ljum
och innegården bjuder in till
en middag i det gröna.
Vi fortsätter vårt projekt
laga-mat-runt-hela-jorden
och landar i Grekland.
Vattenmelonsallad med rödlök och persilja,
ugnsbakad aubergine med tomatröra,
perfekt stekt fisk med vitlök och citron och
Mama Mia på datorn i bakgrunden.
Vi sjunger och dansar ikapp med Meryl Streep
och Colin Firth. Och vi vilar.
Kan sitta bredvid varandra långa stunder,
pyssla med vårt eget, vara tysta
och trivas i tystnaden.
Kanske den finaste sortens vänskap.
❤
De senaste dagarna har jag haft en olustig,
orolig känsla i magen utan att riktigt förstå varför.
Men jag tror att den är ett resultat av
alla förändringar som hopar sig vid horisonten.
Om några ynka veckor väntar flytt, universitetsstudier,
nya bekantskaper och ett annat sorts liv.
Nytt, nytt, nytt.
Men också kul, kul, kul.
Kramar,
H
fint!
SvaraRadera