Första och andra adventshelgen

Hej alla fina därute i kylan. 

Jag befinner mig i skrivande stund i min lilla soffa,

i min lilla lägenhet i lilla, lilla Lund.

Och nu är det plötsligt december. Staden är klädd i girlanger,

granris och lampor. I parkerna brinner marschaller och på Stortorget

tronar en hög, tät gran. Mellan de låga stenhusen trängs

julklappsletande studenter, barn med röda nästippar,

pensionärspar som äter sin klassiska helglunch på Grand Hotel

och så alla de andra, som kämpar sig igenom

de sista oxveckorna före jul.

Och oxveckor är det även för min del. 

De två adventshelger som kommit och gått har varit

otroligt fina, och däremellan har jag försökt skapa stämning

och ro i hem och kropp så mycket det bara gått.

Men faktum kvarstår att mörkret är tärande,

dagarna påfrestande korta och skolarbetet tungt.

Det är mycket nu. Och ibland känns det svårt 

att hinna med att njuta av allt det fina. Ibland tar den där

inre stressen över, slår över kanten och resulterar

i ångest, sömnbrist, otillräcklighet eller bara

ynklighet. Ynklig - det har jag känt mig på den senaste tiden.

Liten, ynklig och lite rädd mitt i allt det mörka och kalla.

Men då vill jag lova er, att det botar ganska bra

med advent, med att åka hem till familjen över helgen,

med att gå på julmarknad, se på julkalendern, 

äta köttbullsmackor, koka saffransgröt, prata med mamma, 

slå in en och annan klapp, lyssna på barndomens julsånger, 

öva inför luciakonserter, yoga,

bjuda in till helgfrukost, lyssna på podcasts om julens

traditioner, tänka på vad det nya året har i bagaget,

öppna en lucka i kalendern varje morgon, tända ljus,

köpa en blus och ett par mjuka byxor till högtidens 

firanden, äta korv med rotmos, dekorera skyltfönster, 

köpa hem ett paket grötris, inte hinna och vara nöjd ändå, 

bläddra i kokböcker och skriva ner recept till julbordet

vakna upp till snöfall, vira halsduken ett extra varv,

klappa katter, träffa sin stöttepelare i livet på café en

stökig fredagseftermiddag, dricka chai,

tillverka en vacker girlang och hänga en stjärna

i fönstret ovanför bordet där jag sitter och skriver.

Andas.

För det är just sådant jag fyllt tillvaron med,

sedan den där första adventshelgen. Sedan sist vi hördes.

Och trots att oxen i mig frustar av trötthet,

är hjärtat fyllt av tacksamhet.

Ha det så fint ni bara förmår.

Det behöver vi alla.

Kram,

H