"Varning för snöras". Röd- gula skyltar sitter upptejpade runt husen längs gatan. Då och då faller mycket riktigt en samling tätt packad, stenhård skare ner över plåttaken och krossas mot den blaskiga trottoaren nedanför. Jag skyndar förbi och tänker att det nästan vore komiskt att skada sig på snö här i Skåne.
Solen skiner, ja, faktiskt gör den det just idag. Stuprännorna är överfyllda av smältvatten och allt är blött. Malmö badar i slask, och all smuts som gömts under snötäcket simmar planlöst omkring på Gustav Adolfs torg, utan någonstans att ta vägen. Inatt, när det fryser på igen, kommer torget förvandlas till en isbana.
Jag återvänder hem till min lägenhet efter flera veckors jul-bubbla hemma hos mamma och pappa. Här finns inga katter som jamar och hårar. Här finns ingen diskmaskin som surrar. Här finns bara jag, ett kallt parkettgolv och 36 kvadratmeter av dammiga möbler. Det känns okej. Efter en natt hemma är lägenheten mig inte lika främmande längre, och även om mörkret utanför fönstret känns hotfullt, som om det kryper närmare och vill ta sig in, så lyckas jag hålla det på avstånd. Jag tänder mina lampor, struntar i att montera ner adventsstjärnorna och slår på en podcast jag redan lyssnat på. Man gör vad man kan för att undvika ensamheten, trots att man är just ensam.
2024 kommer inte innebära några livsomvälvande händelser; inga yttre förändringar som möblerar om i mitt lilla liv. I alla fall inte vad jag just nu vet. Jag ser varken fram emot året eller räds det. Det bara... är. Får lov att bara vara. Jag har en ny kalender där varje veckouppslag innehåller en procentsats, motsvarande så stor andel av året som passerat. Vecka tre: fem procent. Jag tänker att bara man tar sig igenom januari, så är man på den säkra sidan. Då klarar man resten också.
Och har man lust och ork så kan man försöka fylla några av de där procenten med fina saker. Ju.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar