En dag som jag tror jag kommer minnas

 Lördag.

Efter en vecka fylld av otillräcklighetskänslor, inre stress,

en ny, vetenskapligt inriktad och komplex kurs i skolan,

sena kvällar med kursböcker och inlämningsuppgifter, ensamhet,

frustration och trötta tankar kom lördagen. 12/11.

På agendan stod: Familjebesök med syftet att renovera klart

i mitt kök. Och jag visste inte ens om det var en bra idé.

Jag kände mig stressad, helt enkelt. Ingen ork för byggstök

eller sällskap.

Men så kom de ändå, min familj. Ring ring på ytterdörren,

färgburkar, påsar med mat, en bit saffranslängd som mamma

bakat. En pappa redo att foga och måla och en syster

som för allra första gången klev över tröskeln till mitt hem.

Ja, för allra första gången hade jag hela familjen samlad,

här hos mig.

Och det blev en dag som jag tror jag kommer minnas.

Länge. Mamma, min syster och jag promenerade genom

stadsparken, pulsade genom lövhögarna, andades in den kyliga

luften. In mot staden; mot helgfirande studenter och familjer,

mot juldekorerade gator, gatumusikanter och stånd

där det såldes brända mandlar och nybakade bullar.

Jag pekade ut alla mina smultronställen, ledde dem längs

smala kullerstensgator, berättade om historiska byggnader,

stötte på gamla skolkamrater och tog dem på besök

på mitt jobb - Patisseriet. Vi åt lunch tillsammans, drack finkaffe

tillsammans, doftade på teer tillsammans, beundrade allt det vackra

i konfektyrbutiken tillsammans, handlade mat tillsammans

och lyssnade på domkyrkans klockspel tillsammans.

Och vi tillagade en trygg, god lördagsmiddag i mitt lilla kök,

som under dagen blivit målat, fått knopplister och blivit så himla fint.

Vintersquash, sötpotatis och rödlök i ugnen. Brysselkål på spisen,

en helgrillad kyckling uppdelad i sina beståndsdelar på en skärbräda.

Must, öl, kaffe och te. Mjuk jazz och novent-musik i bakgrunden.

Och vi åt och drack och åt, och kvällen slutade i långa kramar, samtal

om relationer, julen, om livets höga och låga. Några tårar fälldes - 

kanske av både sorg och glädje - och när vinkat av de tre långt efter

skymningen fallit, återvände jag upp till en lägenhet

som kändes tom men inte tom på liv.

Idag fick jag en önskan som jag länge

 haft inom mig uppfylld. 

Jag fick lov att samla min familj hemma hos mig,

visa dem allt det fina jag själv är så tacksam för,

bjuda in dem till att delta i ett liv

 - mitt liv - som är skilt och nytt från det

jag levde för bara några månader sedan. 

Jag är samma Hanna, men en mer egen 

och självständig Hanna. 

Den personen fick min familj lära känna

idag. Och det känner jag mig stolt och tacksam för.

Lördagen den tolfte november:

En dag som bara blev, med blev så fin och bra den bara kunde

bli, trots att den var oplanerad, ostrukturerad och okontrollerad.

Kanske är det just så man måste ta sig an livet ibland.

Hoppas ni haft en fin lördag ni med.

Och om inte: Det kommer fler. Krama på er familj så länge.

H